fredag 27 december 2013

Vänta inte lite till

Att vänta på inspiration är som att vänta på lycka. Den kommer sällan av sig själv. Du skapar den med dina sinnen.

Jag är väl medveten om detta. Men visst har vi alla suttit någon gång och haft den där önskan. Allra, allra längst in i hjärtat, att lyckan ska komma och rädda dig ifrån ditt liv.

lördag 14 december 2013

Bilder från då - aktuella idag

Tänk att en bild målad flera månader tillbaka kan vara så aktuell igen. Men de hjälper mig att finna min känsla snabbare. Som man säger... en bild säger mer än tusen ord.

fredag 13 december 2013

torsdag 12 december 2013

Inget man söker

Ja... Jag har en svacka i skapandet. Trots oerhörd läntan och önskan att dyka ner i ett block se mina händer skapa en bild och lägga själ i varje linje. Men så är det ibland, jag väntar inte på inspiration, det är lönlöst för inspiration föds av skapande, inte av väntan eller strävan efter de . Jag samlar mig, sorterar tankar i fack, i pärmar och plastfickor. Övar övar och övar, försöker leva ett liv, försöker stå ut med mitt liv, försöker att acceptera mitt liv. Förändringar och stora ting är på gång. Jag gör mig redo. Jag vill stå där redo att se mitt liv förändras, inte stå i försvarsposition och slåss mot mig själv. Jag vill sammarbeta. Vill sammarbeta med mitt sinne. Med allt som sker där inne. Låta minnen vara minnen och framtinden outforskad. Låta nutiden vara nu och forma den så som jag vill. Jag vårdar hoppets sköra låga, sparar viljans sista tår. Och jag är ju här, trots allt. Jag är ju här. Tänk jag kämpar också fortfarande, tänk jag kämpar. Det är mer än jag kunde tro. Och imorgon är en ny dag. Ännu en dag som antagligen ska fyllas av mitt liv. Då vill jag stå där, redo att ta emot. Inte i försvarsställning berädd att slåss emot mig själv, nej, jag vill en dag stå där, hand i hand med mitt sinne och förlåta, inte gråta, bara låta allting vara som det är. Acceptera. Jag vill sluta söka som jag gjort med inspiration. Lycka föds inte i väntan eller strävan efter den. Lycka föds i skapandet av den.

Men tro mig, det är svårare än man kan tro att leva i acceptans. Att leva, vad vissa kallar, i harmoni med sig själv. Den mänskliga hjärnan är ju trots allt, av mänskligheten själv känt, det mest komplicerade organet i hela universum.

Just an emotion

måndag 9 december 2013

Och den där känslan av overklighet.

Ibland drabbas jag av våldsamma overklighetskänslor. De sliter mig från verkligheten och får mig att ifrågasätta den. Ifrågasätta om den överhuvudtaget finns. När detta leder till kraftiga känslopåslag brukar man benämna det som existentiell ångest. För mig innebär det en stark rädsla och tvivel på saker och tings existens. Ibland tror jag att saker ska försvinna för mig om jag rör vid dem. Gå upp i rök. Upphöra att existera. (återkommer till detta) Ibland tvivlar jag på mina minnen och upplevelser. Tvivlar på om de har hänt. Det mest skrämmande är att det inte behöver vara ett vagt minne från många år tillbaka. Att förklara detta är svårt men jag ska flrsöka. Tänk dig tillbaka på någonting du upplevde häromdagen, ett möte, fikan med kompisen, ett spinningpass. Detta gör vi ofta, går igenom våra dagar, det är naturligt. Men låt oss nu säga att det där mötet plötsligt, medan du tänker på det, blir väldigt diffust. Vad sa folk? vad sa jag? Vem var där? Hur satt jag? Vart var vi? För att tillslut landa i. Har detta ens hänt? En sånhär upplevelse leder lätt till, det jag nämnde förut, rädslan att saker och ting upphör att existera. Mitt framför mina ögon. Detta är något mycket svårt och obehagligt att gå igenom. Tänk dig att du sitter i ett samtal med någon när du hör din egen röst väldigt tydligt. Utan att du höjer den tar den över men du hör ändå inte riktigt vad du säger. Personen mitt emot dig blir ett föremål och du förstår inte orden hon yttrar. Inte heller begriper du varför du sitter där du sitter eller vad ni egentligen pratade om från början. Om du blundar blir det en kamp emot rädskan att slå upp ögonlocken igen eftersom du inte är säker på att någonting finns kvar. Röster nära låter som från fjärran medan ljud som tickanden kan öka kännas som om de kommer ifrån ditt eget huvud. Din blick kanske fastnar på ett föremål och du kan inte slita den. Minsta rörelse du gör kan få allt att kollapsa. Försvinna, lösas upp.

Jag kan tänka mig att detta låter galet för de som aldrig upplevt något liknande (för er som tänker på psykos är det inte samma sak) och för er som känner igen er. Ni är inte ensamma! I dessa lägen är egentligen stå ut och medveten närvaro det enda som hjälper. Även om att vara uppmärksam på mig själv och min omgivning är det sista jag vill i dessa lägen. Rädslan att det ska försvinna är för stark. Men det avtar. Tro mig, det avtar tillslut. Trots att jag än idag när jag upplever dessa starka känslor tror att jag är fast i det för alltid och helst av allt bara vill dö. Ber om att få dö. Men då gäller det att påminna sig (ibland få hjälp att påninna sig) om att det har gått över förut. Det är inte för alltid. Det går över!

lördag 7 december 2013

Hej från Göteborg

Den här veckan har jag varit hemma på perm från behandlingshemmet. Hemma i min egen lägenhet. Jag har vart på teater tre dagar i rad - så fantastiskt underbart och inspirerande på alla sätt. Det kliar i mina skaparfingrar så jag blir tokig! Men här har jag en plan att följa och inte ens mina block... Det gör mig frustrerad men så är det ibland. Jag noterar mina tankar och illustrerar dem så fort jag får möjlighet igen! Sålänge lägger jag upp några bilder i blyerts med klart-datum mellan härom veckan och en dryg månad tillbaka.

söndag 1 december 2013

Pepparkakshus

Mer utställning

Ångestinstallation, matildor och teaterskåp

Tillbaka! ...hoppas jag.

Efter en krasch och långsan nedåtrörelse är jag nu tillbaka för att dela min kreativitet. Sen sist har vi haft en utställning och här följer bilder ifrån den.