måndag 24 februari 2014
De som finns där i vått och torrt
söndag 23 februari 2014
Utför i motvind - ett känslofyllt inlägg




onsdag 12 februari 2014
måndag 10 februari 2014
Personligt
Jag är av den sorten som tycker att brev är fantastiska. Jag står på brevens sida. Kämpar för deras tysta överlevnad. Jag menar... är det inte underbart att få ett handskrivet brev ifrån någon du tycker om? Är det inte vackert med den personens alldeles unika handstil? Något visst med de överklottrade stavfelen eller olika strolekar på bokstäverna? Det där med att någon tog sig tid för dig. Skrev just de bokstäverna på just det sättet för att DU skulle läsa det. Och sedan promenixat iväg till brevlådan. Det är nåt av det finaste jag vet, att ta fram ett brev från någon speciell. Titta på det, känna på det. Läsa, lukta. Det är ett orginal. Det enda exemplaret och det var till mig. Visst är det fint.
Länge leve snigelposten!!
Så varför skrev jag nu detta. Jo förstår ni det ligger till på detta vis. Jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till en person som betyder mycket för mig. Egentligen är det intr förän i sommar personen i fråga kommer att få det. Så, i och med denna tid hann jag tänka ett steg till. Den här personen är speciell. Jag vill göra nåt speciellt speciellt till henne. Så jag kom på att jag skriver det där brevet MEN jag gör en bok av det. Delar det i delar. Det gör att varje enskilt stycke lyfts fram och jag får säga det jag bara kan skriva. På ett vackert sätt. Då känns det bra i min mage.
Jag har alltid gillat att göra egna kort. (Alltså inte foton, även om jag tycker om att fota med (flum)). Jag gör dem med mottagaren i tanken. Det gör dem sådär extra personliga. Jag har alltid en tanke bakom presenter. Jag gillar att vara personlig helt enkelt. Ja tycker om det här med att visa personer som kommit mig nära att de finns med mig även när vi inte ses. Visa dem att de blivit en del av mig och att det betyder någonting för mig.
Här är boken jag börjat med. Den som så småningom ska fyllas med ett brev.
söndag 9 februari 2014
Gammal konst men nya avstamp.
Jag orkar inte läsa igenom skiten efter stav-och/eller bokstavsfel. Det tar så lång tid för en bokstavsomkastare som mig. Så ha överseende. (även i framtiden)
Det är en vecka sedan jag skrev, min denna helg har varit raka motsatsen till den. Jag har varit påväg hela tiden. En märkbar skillnad är är jag råkar befinna mig på perm. i gbg. Dock är denna permission, som ska vara i en vecka, ett försök att ha en så "vanlig" vecka som möjligt. Vilket innebär att jag inte får planera in ett fullspäckat schema. Utan att planera allteftersom och att ha tidet då jag inte har någonting alls. Det är en utmaning. Problemet för mig är inte att vara ensam. Jag har lärt mig vara det genom åren och därmed skaffat mig ett behov utav att få ha det så ibland. Utmaningen för mig är att inte veta vad jag ska göra. Att slappna av. Göra ingenting UTAN att fastna i oroande/dömande tankar och/eller negativa känslor.
Jag har gått in i en väldigt intensiv period i min dbt-behandling nu. Planen är att jag ska flytta hem runt 1juli. Så nu jobbar jag arslet av mig för att få ut så mycket som möjligt av den tiden jag är kvar. Jag går nu mera varje vecka i två färdighetsträningsgrupper och har de sista vecorna nu haft tre tider för individualterapi. Varav två har fokuserats på exponering och en har vart en vanlig dbt-session.
I fredags började min en veckas perm. med samverkansmöte. Dock var min läkate sjuk så jag fick en ny tid till henne till på tisdag. Men det var jag, C = min terapeut från finja, min sjukgymnast från gbg och min blivande samtalskontakt i gbg. Vi planerade för tre månaders förlängning (dvs till månadsskiftet juni/juli) och tre månaders eftervård (tom. september). Då har skolan hunnit komma igång och jag kar succesivt kunnat låta min behandlig tas över av gbg. Inga brutala kapningar här inte!
Så på tal om skolan. Efter samverkansmötet åkte jag direkt till WB (skolan jag gått ett år i (2011-12) och nu ska återuppta studierna i) för att ha möte med min tidigare lärare och skolans kurator. Vi planderade och fastslog att jag kan börja till hösten. Yey. Jag berättade om min behandlig, hur jag jobbat under de senaste 15 månaderna, vad jag lärt mig och hur jag tänker nu. Jag tror att jag har goda chanser att få vara jag och inte min historia där. Att jag får vara Emelie och inte hon som mår dåligt. De har den atmosfären och det ger mig hopp.
I övrigt pendlar jag ständigt och från stund till stund mellan outtömlig och skärande pessimism och gränslöst ljus optimism. Från att ena stunden dödsdöma mig, se ödet i att allt går åt skogen att jag aldrig kan bli frisk, aldrig kunna förändras. Till att andra stunden tänka "fy fan vad det här kommer att bli roligt, det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se. Jag kommer att kunna ha ett riktigt bra liv och vara tillfreds med mig själv". Jag kastas från det ena till det andra och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. I vilket fall så vet jag att jag är Skiträdd!! Riktigt jävla vettskrämd inför mitt nya jag, mitt nya liv. Jag måste börja lära om. Hur hanterar jag denhär situationen? Vad tänker jag när jag hör det här? Eller, vad är bäst för mig? Frågor som jag inte ställt mig på år blir främmade och svarslösa. Jag tar hänsyn till mig själv. Jag respekterar mig själv. Det är sjukt vad som hänt på nästan 16 månader. Helt jävla sinnessjukt!
söndag 2 februari 2014
Långsam helg
Och jag har målat naglarna säkert fem gånger. Just nu ser de ut såhär. Med blått sistället för rosa och något skakigare linjer på högerhanden.