måndag 24 februari 2014

De som finns där i vått och torrt

Ibland har man mycket tungt att bära på, mycket tungt att handskas med och att arbeta med. Så är det för mig just nu. Så mycket att det enda som pressas fram är tårar. Då är det fint att veta att man har vänner omkring sig. Vänner som inte sviker. Vänner som är öppna, ärliga och varma i själen. För den värmen sprider sig och får mig att se ljuset och glädjen. Hoppet och lusten. Det är ovärderligt att ha sådana människor i sin närhet. Ovärderligt och det finaste som finns!
TACK






äldre bild i brist på nytt material...

söndag 23 februari 2014

Utför i motvind - ett känslofyllt inlägg

För att vara på säkra sidan varnar jag för att detta inlägg (i både text och bild) kan väcka obehag och/eller verka stötande. Inget allvarligt har inträffat och den kris jag berättar om är till stor del över. Detta är ett inlägg om vad jag upplevde och hur jag överlevde. Och lugn, inlägget har ett lyckligt slut!

*

Jag tänkte idag skriva och visa lite vad som de senaste dagarna upptagit min hela tid. Jag hamnade under onsdagen i en riktig kris. Kris på så sätt att fulla övertygelse var att jag inte längre skulle leva. Övertygelsen var så stark och rädslan för att något fruktansvärt skulle hända om jag fortsatte att leva. 

Något som har förändrats markant sedan jag flyttade hit för ungefär 15 månader sedan, det är hur mitt förnuft även i krissituationer som denna kämpar för att vinna. Mitt i min övertygelse fanns nämligen vetskapen om att det är en egoistisk handling, att det skulle göra andra illa och detta gjorde mig oerhört ledsen. Förnuftet som säger att jag inte vet vad som kommer hända när jag dör, att det kanske inte alls är någon befrielse, det gjorde mig panikslagen. 
Jag grät i frustration sorg och rädsla, nästan konstant i två dagar. 
Frustrationen berodde på kampen mellan vad som är "rätt" och vad jag ville. Att leva eller dö. blunda och tänk på någonting som du vill ha, mer än någonting annat i hela världen. Det är ditt om du bara rör vid det. Sedan sträcker du ut din hand emot det bara för att inse att du inte når, det saknas en halv centimeter och du sitter fast och kommer inte närmare. Blir du frustrerad?
Sorgen föddes ur tankarna på egoismen i min önskning, ur fakta att jag önskade det och ur hopplösheten jag kände i att det var den enda utvägen.
Rädsla kände jag utav frågan "vad händer när jag dör?" också utav ovetskapen om vad som skulle hända om jag fortsatte att leva. Även undran om ifall jag blir dömd utefter mina tankar skapade rädsla. 

Övertygelsen om att jag måste dö är det som varit (och är) tuffast när den kommer. Eftersom då spelar det ingen roll vad andra säger. Jag bara "vet" att det är så det måste bli. Under onsdagen och torsdagen kunde jag inte tänka på någonting annat, varje andetag var en plåga, varje minut en evighet och att det vara var en tanke trodde jag inte på överhuvudtaget. Jag kunde lyssna på vad personalen sa till mig men jag kunde inte tro på det. Jag var så oerhört säker på att jag inte var menad att ha en framtid. Jag var färdig. Just det där med att jag inte trodde att det var meningen var ingenting jag tog upp... jag skäms över tanken av någon anledning. Men att jag överhuvudtaget pratade om det här är fortfarande... otroligt. Jag berättade om att jag inte såg meningsfullhet i någonting. Att jag var dömd att misslyckas. Att jag inte orkade mer, orkade inte känna eller tänka. Vill inte vara ledsen eller rädd, inte bli sårad eller besviken något mer. 

Något som var en central punkt i krisen, förutom självmordstankarna såklart, det var relationer och obefintlig tro på min egen kapacitet. De enda relationer jag kan jämföra med är de i skolan. Jag är rädd att situationer ska återupprepas. Rädd att allt vara spelas om ingen, sånt som finns i skolvärlden, viskningarna, skitsnacket, grupperingarna, ryktena, det rena hatet och försöken att passa in. Jag har heller aldrig känt mig vuxen, aldrig blivit behandlad som en. Jag tror inte att jag är kapabel att sköta ett eget hem, att jag är kapabel till att ta viktiga beslut själv eller kunna göra något som helst rätt. 

Den här krisen, som nu (peppar, peppar) håller på att tona ut har givit mig tuffa men behövliga insikter. Skolvärlden har satt grund för hela min syn på livet. Ramarna man ska hålla sig innanför där försöker jag hålla mig innanför alltid. Jag tror att det finns rätt och fel i allt. Att allt jag misslyckas med ska sänka mitt betyg om ifall jag är en bra eller dålig människa. Jag tror att jag kan bli underkänd i ämnet livet. Och jag tror inte att jag får ta min egen väg utan måste hålla kursen åt det håll som människor pekar ut med hela handen. Jag tror att alla människor är barn på en skolgård som viskar och sprider rykten som smutsar ner. Jag tror att jag alltid blir bedömd och att inget av det är positivt. Tyvärr, men så är det. Dock är det ju faktiskt så att dessa insikter kan föra mig framåt i min behandling. De gör att jag kan arbeta med kärnan i mina problem och det är ju det bästa möjliga. Jag har under det senaste året fått många riktigt smärtsamma insikter. Det har varit tufft, kämpigt, sorgset, frustrerande och inte minst svårt att acceptera. Men första steget är att se dem. Och jag tar fler steg framåt. Jag tror faktiskt det. Jag är inte samma tjej som flyttade hit för femton månader sedan. Så är det bara.

På min väg upp ur den här krisen har mina två finfina och underbara vänner här varit en stor del. De har fått mig att göra saker. De har fått mig att tänka på annat. De har fått mig att skratta och vara i om än korta så fina stunder. De har, utan att veta om det, gett mig hopp och glädje som fått min kris och mina tankar att sakta ändra form. Idag gungade vi, filmade och skrattade i det nästintill vårvackra vädret. Bara en sån sak! Älskar dem!

Jag kämpar fortfarande, men nu är jag på rätt sida igen och det underlättar jobbet. Nu låter jag tankarna vara tankar och inte bestämma över mig. De kommer att komma tillbaka. Jag vet det, för de är starka. Men jag ska visa dem att jag är starkare. Min självrespekt ska höjas och de dömande tankarna ska få en rejäl käftsmäll. Sedan ignoreras, låta passera men inte stanna.  

Jag tog mig igenom det här. Jag gjorde det och det är mer än jag någonsin har trott. Det gör mig lite smått stolt. Ja. Det gör mig stark. 

Jag ritar av mig känslan, det hjälper mig att förstå...





En liten serie om Dömande








Och till sist. Här är några stärkande tankar jag försöker att träna på


onsdag 12 februari 2014

Fixar

Andra lagret magnetfärg. Ett kvar.

To be continued....

måndag 10 februari 2014

Personligt

Jag är av den sorten som tycker att brev är fantastiska. Jag står på brevens sida. Kämpar för deras tysta överlevnad. Jag menar... är det inte underbart att få ett handskrivet brev ifrån någon du tycker om? Är det inte vackert med den personens alldeles unika handstil? Något visst med de överklottrade stavfelen eller olika strolekar på bokstäverna? Det där med att någon tog sig tid för dig. Skrev just de bokstäverna på just det sättet för att DU skulle läsa det. Och sedan promenixat iväg till brevlådan. Det är nåt av det finaste jag vet, att ta fram ett brev från någon speciell. Titta på det, känna på det. Läsa, lukta. Det är ett orginal. Det enda exemplaret och det var till mig. Visst är det fint.
Länge leve snigelposten!!

Så varför skrev jag nu detta. Jo förstår ni det ligger till på detta vis. Jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till en person som betyder mycket för mig. Egentligen är det intr förän i sommar personen i fråga kommer att få det. Så, i och med denna tid hann jag tänka ett steg till. Den här personen är speciell. Jag vill göra nåt speciellt speciellt till henne. Så jag kom på att jag skriver det där brevet MEN jag gör en bok av det. Delar det i delar. Det gör att varje enskilt stycke lyfts fram och jag får säga det jag bara kan skriva. På ett vackert sätt. Då känns det bra i min mage.

Jag har alltid gillat att göra egna kort. (Alltså inte foton, även om jag tycker om att fota med (flum)). Jag gör dem med mottagaren i tanken. Det gör dem sådär extra personliga. Jag har alltid en tanke bakom presenter. Jag gillar att vara personlig helt enkelt. Ja tycker om det här med att visa personer som kommit mig nära att de finns med mig även när vi inte ses. Visa dem att de blivit en del av mig och att det betyder någonting för mig.

Här är boken jag börjat med. Den som så småningom ska fyllas med ett brev.

söndag 9 februari 2014

Gammal konst men nya avstamp.

Jag orkar inte läsa igenom skiten efter stav-och/eller bokstavsfel. Det tar så lång tid för en bokstavsomkastare som mig. Så ha överseende. (även i framtiden)

Det är en vecka sedan jag skrev, min denna helg har varit raka motsatsen till den. Jag har varit påväg hela tiden. En märkbar skillnad är är jag råkar befinna mig på perm. i gbg. Dock är denna permission, som ska vara i en vecka, ett försök att ha en så "vanlig" vecka som möjligt. Vilket innebär att jag inte får planera in ett fullspäckat schema. Utan att planera allteftersom och att ha tidet då jag inte har någonting alls. Det är en utmaning. Problemet för mig är inte att vara ensam. Jag har lärt mig vara det genom åren och därmed skaffat mig ett behov utav att få ha det så ibland. Utmaningen för mig är att inte veta vad jag ska göra. Att slappna av. Göra ingenting UTAN att fastna i oroande/dömande tankar och/eller negativa känslor.

Jag har gått in i en väldigt intensiv period i min dbt-behandling nu. Planen är att jag ska flytta hem runt 1juli. Så nu jobbar jag arslet av mig för att få ut så mycket som möjligt av den tiden jag är kvar. Jag går nu mera varje vecka i två färdighetsträningsgrupper och har de sista vecorna nu haft tre tider för individualterapi. Varav två har fokuserats på exponering och en har vart en vanlig dbt-session.

I fredags började min en veckas perm. med samverkansmöte. Dock var min läkate sjuk så jag fick en ny tid till henne till på tisdag. Men det var jag, C = min terapeut från finja, min sjukgymnast från gbg och min blivande samtalskontakt i gbg. Vi planerade för tre månaders förlängning (dvs till månadsskiftet juni/juli) och tre månaders eftervård (tom. september). Då har skolan hunnit komma igång och jag kar succesivt kunnat låta min behandlig tas över av gbg. Inga brutala kapningar här inte!

Så på tal om skolan. Efter samverkansmötet åkte jag direkt till WB (skolan jag gått ett år i (2011-12) och nu ska återuppta studierna i) för att ha möte med min tidigare lärare och skolans kurator. Vi planderade och fastslog att jag kan börja till hösten. Yey. Jag berättade om min behandlig, hur jag jobbat under de senaste 15 månaderna, vad jag lärt mig och hur jag tänker nu. Jag tror att jag har goda chanser att få vara jag och inte min historia där. Att jag får vara Emelie och inte hon som mår dåligt. De har den atmosfären och det ger mig hopp.

I övrigt pendlar jag ständigt och från stund till stund mellan outtömlig och skärande pessimism och gränslöst ljus optimism. Från att ena stunden dödsdöma mig, se ödet i att allt går åt skogen att jag aldrig kan bli frisk, aldrig kunna förändras. Till att andra stunden tänka "fy fan vad det här kommer att bli roligt, det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se. Jag kommer att kunna ha ett riktigt bra liv och vara tillfreds med mig själv". Jag kastas från det ena till det andra och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. I vilket fall så vet jag att jag är Skiträdd!! Riktigt jävla vettskrämd inför mitt nya jag, mitt nya liv. Jag måste börja lära om. Hur hanterar jag denhär situationen? Vad tänker jag när jag hör det här? Eller, vad är bäst för mig? Frågor som jag inte ställt mig på år blir främmade och svarslösa. Jag tar hänsyn till mig själv. Jag respekterar mig själv. Det är sjukt vad som hänt på nästan 16 månader. Helt jävla sinnessjukt!

söndag 2 februari 2014

Långsam helg

Och jag har målat naglarna säkert fem gånger. Just nu ser de ut såhär. Med blått sistället för rosa och något skakigare linjer på högerhanden.