söndag 9 februari 2014

Gammal konst men nya avstamp.

Jag orkar inte läsa igenom skiten efter stav-och/eller bokstavsfel. Det tar så lång tid för en bokstavsomkastare som mig. Så ha överseende. (även i framtiden)

Det är en vecka sedan jag skrev, min denna helg har varit raka motsatsen till den. Jag har varit påväg hela tiden. En märkbar skillnad är är jag råkar befinna mig på perm. i gbg. Dock är denna permission, som ska vara i en vecka, ett försök att ha en så "vanlig" vecka som möjligt. Vilket innebär att jag inte får planera in ett fullspäckat schema. Utan att planera allteftersom och att ha tidet då jag inte har någonting alls. Det är en utmaning. Problemet för mig är inte att vara ensam. Jag har lärt mig vara det genom åren och därmed skaffat mig ett behov utav att få ha det så ibland. Utmaningen för mig är att inte veta vad jag ska göra. Att slappna av. Göra ingenting UTAN att fastna i oroande/dömande tankar och/eller negativa känslor.

Jag har gått in i en väldigt intensiv period i min dbt-behandling nu. Planen är att jag ska flytta hem runt 1juli. Så nu jobbar jag arslet av mig för att få ut så mycket som möjligt av den tiden jag är kvar. Jag går nu mera varje vecka i två färdighetsträningsgrupper och har de sista vecorna nu haft tre tider för individualterapi. Varav två har fokuserats på exponering och en har vart en vanlig dbt-session.

I fredags började min en veckas perm. med samverkansmöte. Dock var min läkate sjuk så jag fick en ny tid till henne till på tisdag. Men det var jag, C = min terapeut från finja, min sjukgymnast från gbg och min blivande samtalskontakt i gbg. Vi planerade för tre månaders förlängning (dvs till månadsskiftet juni/juli) och tre månaders eftervård (tom. september). Då har skolan hunnit komma igång och jag kar succesivt kunnat låta min behandlig tas över av gbg. Inga brutala kapningar här inte!

Så på tal om skolan. Efter samverkansmötet åkte jag direkt till WB (skolan jag gått ett år i (2011-12) och nu ska återuppta studierna i) för att ha möte med min tidigare lärare och skolans kurator. Vi planderade och fastslog att jag kan börja till hösten. Yey. Jag berättade om min behandlig, hur jag jobbat under de senaste 15 månaderna, vad jag lärt mig och hur jag tänker nu. Jag tror att jag har goda chanser att få vara jag och inte min historia där. Att jag får vara Emelie och inte hon som mår dåligt. De har den atmosfären och det ger mig hopp.

I övrigt pendlar jag ständigt och från stund till stund mellan outtömlig och skärande pessimism och gränslöst ljus optimism. Från att ena stunden dödsdöma mig, se ödet i att allt går åt skogen att jag aldrig kan bli frisk, aldrig kunna förändras. Till att andra stunden tänka "fy fan vad det här kommer att bli roligt, det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se. Jag kommer att kunna ha ett riktigt bra liv och vara tillfreds med mig själv". Jag kastas från det ena till det andra och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. I vilket fall så vet jag att jag är Skiträdd!! Riktigt jävla vettskrämd inför mitt nya jag, mitt nya liv. Jag måste börja lära om. Hur hanterar jag denhär situationen? Vad tänker jag när jag hör det här? Eller, vad är bäst för mig? Frågor som jag inte ställt mig på år blir främmade och svarslösa. Jag tar hänsyn till mig själv. Jag respekterar mig själv. Det är sjukt vad som hänt på nästan 16 månader. Helt jävla sinnessjukt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar