måndag 17 mars 2014

Ursäkta att jag finns men...

Ursäkter. De har följt med tätt intill min sida länge. Från en moderns uräkt för att vara för trött till en elevs ursäkt för att vara sen. Saknaden av en ursäkt efter ett gräl och mitt eget behov av att ursäkta i stort min blotta existens.

Men vad jag funderat på idag är en annan sorts ursäkt. Ursäkter man gör för sig själv för att komma undan någonting. Undvikanden, både på ett medvetet och omedvetet plan. Det kan vara att man slipper ta den där promenaden med ursäkt att det regnar. Det kan vara att jag inte behöver gå till affären för det var ju ändå ingentig där som jag behöver just idag. Det kan också vara den där läxan som ändå inte ska vara inlämnad förän om en vecka. Eller den där fina tröjan som jag faktiskt får köpa eftersom jag inte unnat mig någonting på länge. Det är i de lägena vi utsäktar oss för att slippa... Kanske dömanden från andra? Men det har i dessa lägen oftas inte någon betydelse vad andra tycker, vi ursäktar oss för att vara tillfreds med oss själva. För stunden.

Något som jag börjar bli mer och mer medveten om är mina egna ursäkter för att slippa känna. Jag hittar på ursäkter som gör att känslan inte låter rimlig eller berättigad i stunden och det gör att jag låter bli att känna den, eller känner den men tillåter den inte. Detta har lett till den berömda champangeeffekten. Det vill säga att känslorna, som inte försvinner bara för att jag kommer fram till att de inte är nödvändiga eller okej att ha, stannar i min kropp tills de utlöses av någonting annat. Eller blandas med andra känslor jag lagt där långt inne och de kommer på gemensam kraft fram i form av ångest. Dvs. många känslor på en gång, i många lägen för mig av en okänd anledning.

Men jag har blivit smidig med åren. Märker knapt av de där små ursäkterna och tror istället att jag inte ens haft en antydan till känslan. Jag lyckas avstyra den innan den får en chans. Och ursäkterna är enkla men tydliga.
När mina föräldrar skulle skilja sig - de är ju så bra vänner, bättre kan man inte önska sig
När en kompis flyttat - du borde inte fästa dig så kom ihåg det till nästa gång nu kör vi vidare
När någon sagt något elakt - det sägs att du är stark
När rykten sprids - det är ju bara ord
När någon jag delat boende med dör - du kände ju honom inte SÅ väl det är inte lika illa för dig som för många andra.
And it goes on forever......

Jag har bokstavigt talat bett om ursäkt för att jag besvärat någon med min blotta existens. Ja, jag tillhör nog fanimej eliten vad gäller ursäkter.

<
<
<
<
Och precis nu, på riktigt, höll jag på att skriva: Ber om ursäkt för eventuella stav-/bokstavsfel då jag inte orka kolla igenom texten.
Jisses Emelie! Ta dig samman!! Stå upp för dig själv nån gång. Respektera och acceptera och be inteom ursäkt för ALLT!! Det gör att det tillslut inte betyder någonting. Så. Punkt. Slut.

Fortsättning.

Det börjar arta sig!

To be continued.....

torsdag 13 mars 2014

Ofattbart

Den här tavlan hänger på behandlingshemmet finjagården, där jag bor. Det är jag som har gjort den och det är en ära för mig att de vill ha den i hallen för huvudentrén. Men inte nog med det, lite då och då åker personal härifrån på mässor och liknande runtom i landet för att marknadsföra och informera. De har sedan tavlan blev deras haft den med sig då tycker att den är en bra beskrivning. Detta gör mig förstås än mer generad men också glad. Såklart.

Och nu kommer vi till det ofattbara. Efter att min tavla följt med till stockholm för ett par veckor sedan hörde en kvinna av sig till finjagården. Hon ville ha kontakr med mig så hon lämnade sitt nummer och detta lämnades vidare till mig. Detta var mitt i min svacka, men idag tog jag mod till mig ich hörde jag av mig till henne. Hon berömde och berättade hur hon blivit så fäst vid tavlan. Att hon var DBT-terapeut och jobbade på ett behandlingshem själv. Hon frågade om det gick att beställa samma uppsättning kort som fanns i tavlan. Jag sa att det gick bra. Och innan jag visste ordet av hade jag alltså sålt åtta Matildor till en person jag överhuvudtaget inte har en aning om vem hon är! This is crazy! Men roligt. Och spännande.

onsdag 12 mars 2014

Hem en sväng

Inorgon åker jag på perm till min lägenhet i gbg. Jag har inte planerat
n å g o n t i n g
Mest är det nog för att jag inte vill åka och det i sin tur beror på en rädsla. Sist jag kom tillbaka följde en mycket MYCKET svår period. Nu försöker jag tänka och påminna mig om att nu är nu. Att utgå ifrån nuet och kanske använda mig lite utav cope ahead färdigheten. Det vill säga att jag förbrereder mig i vad jag ska göra om vissa situationer uppstår. Sånt som jag är rädd ska hända. Hur som helst. Imorgon blir det mycket att göra. Samtalsgrupp och läxor sen städa, packa, skriva meny samt inköpslista sedan till gbg, handla och SEN sjunka ner i soffan. Bara jag och Lo. Mysa.

tisdag 11 mars 2014

Ett arbetsbord

Såhär brukar det bli ganska omgående efter det att jag fått en idé. Det är allt på en gång. Saker överallt.

onsdag 5 mars 2014

Nagelfix

Distraktion med nagelfix. Har inte haft långa naglar på länge nu och saknar det så. Den sista tiden har jag dessutom rivit så mycket på dem så de har blivit så korta att jag tycker det känns obehagligt. Så jag tänkte: äh jag målar och drar på lösnaglar. Om de så sitter en dag bara så är det ju ganska trevligt den stunden.

tisdag 4 mars 2014

Barnet.

En dikt jag skrev förra sommaren. Jag är inne i en period då jag är mycket ledsen. Så därför speglar jag med en ledsam dikt.

BARNET.

Det föddes en flicka som väntats på
hon skapats av kärlek från människor två
Det var denna kärlek som gett henne liv
men säg hade flickan nåt' allternativ?
I kaos blev hon född och med hjälp av skalpell
men sov intill mamman så sött samma kväll
Utav sin familj hon var älskad som få
och skrattet man såg i små ögon så blå
Men snart tappar flickan sin barnhesa röst
och söker istället för skratt efter tröst
Hon växer och ställer sig frågor var dag
och frågorna visar sig gör flickan svag
Hon tänker: "av alla dom kunde blitt' till
varför vann jag, jag som inte ens vill"
Hon tänker på barnet hon brukade va
så älskad så omtyckt och allt var så bra
Hon vill inte veta att livet är hårt
Hon vill inte veta att leva är svårt
En olycka kunde väl skett innan dess
hon upptäckte ångest och oro och stress
Då kunde de minnas ett barn som var glatt
som spred en sån glädje med hesa små skratt
Men nu är hon fast med det liv som hon fått
har blivit en växt av ett frö som blev sått
som vattnats och värmts av en kärlek så stark
men nu har hon nått till en svårvuxen mark
och skuldkontot blinkar i varnande rött
till fadern och modern som henne har fött
För de tog beslutet att skapa ett liv
men fik nånsin' flickan ett allternativ?
Nu skäms hon för otacksamheten hon har
för livet hon givits men ej vill ha kvar

lördag 1 mars 2014

Tålamod

Har mer eller mindre gått under jorden i två dagar. Nu börjar jag kunna prata och le igen. Det känns enormt skönt. Det är ju först då jag kan jobba mig någonstans. Jag har idag också kunnat rita lite och lyssna på musik. Ja jag slutförde och fyllde i alla fall i en teckning jag började på för en vecka sen. Alltid nåt. Nu ska jag bara peppa och motivera mig att klättra upp ur hålet jag fallit ner i. Ser ljuset, behöver bara lite mer tid. Om jag bara har tålamod så ska det nog gå bra.
Hepphepp!