måndag 17 mars 2014

Ursäkta att jag finns men...

Ursäkter. De har följt med tätt intill min sida länge. Från en moderns uräkt för att vara för trött till en elevs ursäkt för att vara sen. Saknaden av en ursäkt efter ett gräl och mitt eget behov av att ursäkta i stort min blotta existens.

Men vad jag funderat på idag är en annan sorts ursäkt. Ursäkter man gör för sig själv för att komma undan någonting. Undvikanden, både på ett medvetet och omedvetet plan. Det kan vara att man slipper ta den där promenaden med ursäkt att det regnar. Det kan vara att jag inte behöver gå till affären för det var ju ändå ingentig där som jag behöver just idag. Det kan också vara den där läxan som ändå inte ska vara inlämnad förän om en vecka. Eller den där fina tröjan som jag faktiskt får köpa eftersom jag inte unnat mig någonting på länge. Det är i de lägena vi utsäktar oss för att slippa... Kanske dömanden från andra? Men det har i dessa lägen oftas inte någon betydelse vad andra tycker, vi ursäktar oss för att vara tillfreds med oss själva. För stunden.

Något som jag börjar bli mer och mer medveten om är mina egna ursäkter för att slippa känna. Jag hittar på ursäkter som gör att känslan inte låter rimlig eller berättigad i stunden och det gör att jag låter bli att känna den, eller känner den men tillåter den inte. Detta har lett till den berömda champangeeffekten. Det vill säga att känslorna, som inte försvinner bara för att jag kommer fram till att de inte är nödvändiga eller okej att ha, stannar i min kropp tills de utlöses av någonting annat. Eller blandas med andra känslor jag lagt där långt inne och de kommer på gemensam kraft fram i form av ångest. Dvs. många känslor på en gång, i många lägen för mig av en okänd anledning.

Men jag har blivit smidig med åren. Märker knapt av de där små ursäkterna och tror istället att jag inte ens haft en antydan till känslan. Jag lyckas avstyra den innan den får en chans. Och ursäkterna är enkla men tydliga.
När mina föräldrar skulle skilja sig - de är ju så bra vänner, bättre kan man inte önska sig
När en kompis flyttat - du borde inte fästa dig så kom ihåg det till nästa gång nu kör vi vidare
När någon sagt något elakt - det sägs att du är stark
När rykten sprids - det är ju bara ord
När någon jag delat boende med dör - du kände ju honom inte SÅ väl det är inte lika illa för dig som för många andra.
And it goes on forever......

Jag har bokstavigt talat bett om ursäkt för att jag besvärat någon med min blotta existens. Ja, jag tillhör nog fanimej eliten vad gäller ursäkter.

<
<
<
<
Och precis nu, på riktigt, höll jag på att skriva: Ber om ursäkt för eventuella stav-/bokstavsfel då jag inte orka kolla igenom texten.
Jisses Emelie! Ta dig samman!! Stå upp för dig själv nån gång. Respektera och acceptera och be inteom ursäkt för ALLT!! Det gör att det tillslut inte betyder någonting. Så. Punkt. Slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar