lördag 26 april 2014

Ensamtid

Jag la block och pennor, vattenflaska och fler pennor i väskan. Sedan tog jag katten under armen och taskade ner för trapporna. Skor och jacka var inte aktuellt i mitt huvud. Jag saknade det heller inte där jag satt under solen på en bänk och försökte njuta av stunden. Lo gick på upptäcksfärd och jag ritade. Ett sätt att försöka göra ensamtid till något värdefullt. Istället för att minnas vad ensamhets känns som, så skapar jag mig nya erfarenheter.

fredag 25 april 2014

Bjud in känslan.

Igår. Jag kände bara att, nä, nu måste jag gråta. Jag vet inte varför, jag vet inte hur men jag måste. Så jag kom på att jag skulle sätta på en film som jag visste att jag inte kunde låta bli att gråta till. Det är en lång bit in i filmen men jag hade rätt. Tårarna kom. Inte så många som jag kanske tänkt, men ändå. Sedan kände jag mig nöjd. Jag höll inte känslan tillbaka. Jag lät den komma. Jag bjöd in den. Sedan somnade jag gott till en avslappningsövning.

Jag tar steg. Kanske inte alltid så långa. Kanske inte alltid så många. På en gång. Men jag tar dem. Och det måste jag komma ihåg när jag klamrar mig fast vid hopplöshetens rötter.

söndag 20 april 2014

Personlig bok

För ett tag sedan visade jag att jag gjorde en egen liten bok som jag skulle skriva i istället för ett brev till en vän. Jag har alltså plockat ur de allra viktigaste meningarna som skulle förekommit i mitt brev och samlat dem i denna boken istället. Nu är boken klar och väntar på att få komma till sin ägare.

Här är ett utval av sidor i den:

(Endel områden är suddade för att dölja namn eller andra ord som jag anser är personliga)

lördag 5 april 2014

Där tiden har stått stilla.

I veckan har jag tömt i stort sett allt från mina gamla rum hemma hos mamma och hos pappa. När jag gick in i rummet hos min mamma och började röja ur saker från hyllorna, tog ner tavlor och varsamt plockade nålar från de många affischer och tidningklipp som täckt en halv vägg, så kände jag minnen strömma genom min kropp.

Här har tiden stått stilla i fyra år. Ingenting har kommit till, ingenting har föjt med i min utveckling. Allt är precis så som jag ville ha det just då. Och så förblev det när jag sedan flyttade hem till min pappa 2010. Rummet blev tomt men konserverade känslan som fyllt det när jag levde där. Ensamheten och längtan efter trygghet. Längtan efter någon att kunna lita på. Någon som inte lämnade mig. Jag kände själen av denna intensiva längtan omsvepa varenda sak i rummet. Allt bar en önskan om tillhörighet, men bara bland människor som aldrig skulle bli mina. De jag såg upp till, människor jag inte kände, som jag bara sett på bild eller från min plats i en salong bland hundratals andra. De var min tillhörighet. De jag inte skulle nå. Jag drömde mig in i en värld där jag var en av dem. Där jag var i en gemenskap och det var också det enda jag gjorde. Drömde. På så vis kunde jag inte bli sviken. Någon som inte kände mig kunde heller inte lämna mig. Den som inte behövde ha mig nära kunde inte tröttna eller avvisa. Jag kunde vara helt säker på att inte glömmas bort. För den som inte visste att jag fanns kunde någonsin glömma mig. Jag levde i en inbillad trygghet där fantasin var min vän. Min tillflykt. Mitt allt. Jag kunde känna vem som helst. Jag kände mig mindre ensam när jag tecknade av deras ansikten. Jag kände mig mindre ensam när jag omgavs av så många vänliga bilder. När jag var i mitt rum och hade vridit om nyckeln kunde jag gömma mig bakom min fantasiskapade trygghet och känsla av gemenskap. Det var där jag hörde hemma.

onsdag 2 april 2014

Kvällstankar: jag vill göra hela världen glad

Ibland tänker jag på människor jag träffat. Människor som har passerat och stannat till i mitt liv för att sedan vandra vidare. Jag tänker på hur många de ändå är. Och jag tänker på hur många människor det finns. Att det finns lika många livsöden för ingen kommer någonsin ha ett identiskt livsöde med någon annan. Jag tänker ibland på det. Och framför allt när jag påminns om en person som stannat till vid mitt liv, eller jag vid deras. Vilket som.

Ikväll är ett sånt ibland. När jag tänker på hur jag är mer eller mindre maktlös inför dessa människors livsöden. När jag tänker på att de inte är under mitt ansvar men ändå önskar att jag kunde göra något för. Jag vill att de ska ha ett bra liv. Att de ska vara glada. Jag vill göra hela världen glad. Det gör mig väldigt ledsen. För även om jag skulle minimera den gruppen till de människor som stannat och sagt hej i mitt liv så är det ett omöjligt uppdrag. För de är regissörer för sina liv och jag är regissör för mitt. Man kan alltid stanna upp och lyssna på statisternas åsikter, ta emot tips från vänner eller inspireras av kollegor. Men i slutänden så väljer man alldeles själv.

Så när jag tänker på människorna som passerat, så önskar jag att de förstår det också. Att de är sitt eget livs regissör. Att ingen kan ta det jobbet ifrån dem. De kan ställa till det, utmana och fördröja. Men det är upp till regissören att ge föreställningen ett sammanhang. Men inte att förglömma är att man då också måste vara berädd att samarbeta med både manusförfattare och skådespelare.

Metaforen börjar spåra ur. Jag är trött. Men min poäng är:

Människor kommer och går i mitt liv. Deras liv är inte mitt ansvar, men jag har alltid möjlighet att göra mitt bästa för att deras tid hos mig ska vara ett steg på vägen emot deras mål.

tisdag 1 april 2014