lördag 5 april 2014

Där tiden har stått stilla.

I veckan har jag tömt i stort sett allt från mina gamla rum hemma hos mamma och hos pappa. När jag gick in i rummet hos min mamma och började röja ur saker från hyllorna, tog ner tavlor och varsamt plockade nålar från de många affischer och tidningklipp som täckt en halv vägg, så kände jag minnen strömma genom min kropp.

Här har tiden stått stilla i fyra år. Ingenting har kommit till, ingenting har föjt med i min utveckling. Allt är precis så som jag ville ha det just då. Och så förblev det när jag sedan flyttade hem till min pappa 2010. Rummet blev tomt men konserverade känslan som fyllt det när jag levde där. Ensamheten och längtan efter trygghet. Längtan efter någon att kunna lita på. Någon som inte lämnade mig. Jag kände själen av denna intensiva längtan omsvepa varenda sak i rummet. Allt bar en önskan om tillhörighet, men bara bland människor som aldrig skulle bli mina. De jag såg upp till, människor jag inte kände, som jag bara sett på bild eller från min plats i en salong bland hundratals andra. De var min tillhörighet. De jag inte skulle nå. Jag drömde mig in i en värld där jag var en av dem. Där jag var i en gemenskap och det var också det enda jag gjorde. Drömde. På så vis kunde jag inte bli sviken. Någon som inte kände mig kunde heller inte lämna mig. Den som inte behövde ha mig nära kunde inte tröttna eller avvisa. Jag kunde vara helt säker på att inte glömmas bort. För den som inte visste att jag fanns kunde någonsin glömma mig. Jag levde i en inbillad trygghet där fantasin var min vän. Min tillflykt. Mitt allt. Jag kunde känna vem som helst. Jag kände mig mindre ensam när jag tecknade av deras ansikten. Jag kände mig mindre ensam när jag omgavs av så många vänliga bilder. När jag var i mitt rum och hade vridit om nyckeln kunde jag gömma mig bakom min fantasiskapade trygghet och känsla av gemenskap. Det var där jag hörde hemma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar