torsdag 29 maj 2014

Vuxen = ansvar

Nu i dagarna har jag i ett helt år haft en egen lägenhet. Även om jag inte bott här på heltid så har det ändå varit ett stort steg. Dock dröjer det inte länge tills jag gör just det, bor här. Jag och Lo.

Under de senaste 19 månaderna har jag funderat mycket på vad det innebär att vara vuxen. När är man vuxen och hur kommer det sig att det finns vuxna som egentligen inte är det, samtidigt som vissa barn behandlas och agerar som om de vore det? Jag tror svaret är så enkelt som - Ansvar. Att vara vuxen betyder att du tar ansvar. Både för dig, din omgivling och medmänniskor. Att vara vuxen betyder inte att du aldrig skrattar åt fishumor. Att du aldrig leker och flummar. Att du alltid är allvarlig eller alltid duktig. Det betyder absolut inte att du gör allting rätt. Att du alltid har svar eller tar ständigt kloka beslut. Inte heller att du inte kan gråta för att det inte blev som du ville eller bli sur när du tappar tandborsten på golvet.

Nej vuxen är man när ovanstående kan vara en del av din vardag samtidigt som du tar ansvar för vad du säger, hur du agerar och förhåller dig gentemot människor, djur och natur. När du betalar dina räkningar, ser till att du får mat i magen, sköter ditt arbete(studier), håller tider och respekterar andra så spelar det ingen roll om du tittar på teknat, skrattar åt fishumor eller flummar ut med dina vänner. För att ta hand om, det så kallade "barnet inom sig" är att ta ansvar för sitt eget välmående.

Att vara vuxen är att ta ansvar. Det är inte åldersbesämt. Däremot finns det normer som pekar på när de flesta av oss blir vuxna. När vi börjar ta ansvar. Sen kommer det alltid att finnas de som enligt normen "borde" vara vuxna men som inte kan eller vet hur man tar ansvar och förblir någonstans i ett mellanrum. Därmed kommer det också alltid att finnas barn med ett mycket större ansvar än de ska behöva ha och utifrån det blir de behandlade och agerar som en vuxen människa. Ansvar = vuxet. Vuxen = ansvar.

Så utifrån detta har jag insett att jag är mycket mer vuxen än jag tidigare sett mig som. Föräldrars barn är alltid deras barn hur vuxna de än är. Det är skillnad på att vara ett barn och att vara någons barn. Det har jag kommit fram till och det har hjälpt mig gå vidare. SÅ som den vuxna jag är så har jag tagit min medicin som jag ska, jag har varit och handlat, bokat tvättid för jag har kläder som behöver bli rena, gett min katt mat och vatten så han mår bra och lagat mat så att jag ska må bra. Nu ska jag ägna mig, medan jag förtär min middag, åt barnet inom mig och titta på barnprogrammet Majas affär. För det blir jag glad av. Och leenden sänder hjärnan positiva signaler. Så man kan säga att det är att ta hand om min mentala hälsa. Vad är ansvar om inte det?

måndag 26 maj 2014

Plugg kan man säga

Det tog 2,5 timmar igor och lika mycket idag. Men min sammanfattning av Reglera känslor- modulen är nu färdig! Färgglatt, tydligt och helt i min smak!

söndag 25 maj 2014

Inget måleri

...idag heller... Men väl en promenad i skogen för att lugna mina sinnen. Idag har jag gått från vardaglig oro till hopplöshet och vidare över branten och sitter nu med hoppet i behåll. Fan vad gött det känns. Fan. Vad. Gött.

En promenadstig för alla sinnen. Jag kommer att sakna den sen.

torsdag 22 maj 2014

Ja hej

För tillfället håller jag på med en del i terapin som kallas exponering (enkelt sagt att utsätta sig för sina rädslor). Detta tillsammand med en sorts lightversion av PE (kort för Prolonged Exposure. En metod som används för traumabearbetning vid posttraumatiskt stressyndrom). Detta är - utsäkta ordvalet - bajsjobbigt!! Jag sitter i en stol, blundar och tar mig tillbaka till situationen jag upplevt. Jag berättar om händelsen i nutid och målet är att känna känslorna jag kände då. Detta spelas in och jag lyssnar på det varje dag. Det i sig är ju en exponering eftersom jag vanligen vill undvika att tänka på den. Men exponeringsarbetet handlar om att våga känna känslor. Jag har en mycket stark rädsla för att känna känslor. Det är inte så praktiskt och inte minst för en person som passar bra in i diagnosen högkänslighet (mer om det i ett annat inlägg) Hur som helst... Detta arbete är krävande och tar energi. Terapisessioner som kan vara i två timmar.

Så, det är mitt liv just nu. Men det innehåller också utflykter till lund, lite tv, promenader, kattkel och annat smått och gott. Jag önskar att jag där kunde skriva en massa kreativa saker. Tyvärr har jag under en längre tid känt mig blockerad av någon sorts oidentifierad energi. Jag jobbar för att släppa den. Jag ska i helgen försöka sätta mig ner och bara gå emot den där energin. Bara göra och skita i att jag känner mig blockerad. Jag tror att det är den enda lösningen. Jag har ju idéer, det är i att få ut dem på pappret som proppen sitter.

Tills vidare kan ni få se en bild på Lo som krupit in i påslakanet som han gjorde som bebis. Skillnaden nu är att han inte kommer ut genom det lilla hålet högst upp längre.

torsdag 8 maj 2014

Målat lite till

Här är dikt-tavla nummer två. De blev rätt så fina ihop.

måndag 5 maj 2014

Dikt

Om Tillit

Tillit är frukten som tryggheten bär
men få äger kunskap om växtens begär
den kräver ej vatten ej sol eller jord
den gror genom väntan i rent tålamod
den vattnas med ömhet respekt och med tid
ibland kan den växa med dig blott brevid
för sittandes där ger du tryggheten ro
att sakta slå rot och så smått börja gro
och då får du ansvar för växten du sått
du får aldrig bryta en trygghets små skott
för växter som denna är sköra som få
det är ingen växt som ses om då och då
den kräver att du ägnar uppmärksamhet
och gör det med hela din medvetenhet
först då får du snart se små knoppar slå ut
och frukten blir mogen att skördas tillslut
ej ätbar ej fysisk men vacker att se
den renaste tillit en själ förmår ge

Emelie, höst 2013

Tavla: Om Tillit

Hej hopp. Här kommer ett inlägg som egentligen skulle postats igår men det ville inte det just då. Gör ett nytt försök nu...

Jag har målat en tavla! För ett år sedan hade det inte varit nåt märkvärdigt men idag råkar det vara så. Det handlar om att jag inte målat så mycket den senaste tiden. Ritat lite, målat inget. Jag antar att det kommer sådana perioder då och då...

Jag har inte känt lust att gå till ateljen. Jag har skyllt på tidsbrist lite för länge för att verka troligt. Till en början var det nog så men jag har mer och mer förstått att det kan vara ett undvikande. För just på det stället, i ateljen i aktiveringshusets källare. Där satt jag dag ut och dag in utan vänner, utan daglig social kontakt med andra än personalen. Jag älskade ensamheten där mitt på dagen eller senare på kvällen när andra var någon annan stans. Då kunde jag slippa tro att de viste saker om mig som jag inte ens viste själv. Tanken på vilka fler rykten som gick gav mig rysningar. Där var jag helt själv. Uppslukad av mig och färgen. Bilderna och ensamheten. Jag tänkte förstås mycket på de andra. Saknade gemenskapskänsla och tillhörighet. Att bli omtyckt och uppskattad.

Jag tror det sitter kvar. I mig. Alla timmar efter varandra som gick åt att stå ut, få tiden att gå i den där salen. Få tiden att försvinna. Få problemen att försvinna. Jag trivs där inte på samma sätt nu när jag är någon annan. Nu när jag kan uppskattas och vara med. Dock betyder det inte att det är en bra idé att undvika platsen. Det bekräftar tanken om att platsen är farlig eller obehaglig i sig. Därför tvingade jag mig dit idag. Idag när jag ändå hade en idé jag ville få på duk. (Jag satte också handavtrycket på min schackrutstavla som jag sagt att jag ska göra sen jag gjorde den för typ ett år sedan...)

Här under ser ni de båda bilderna. Texten i första tavlan är från en dikt jag skrivit. Vet inte om jag lagt upp den här nån gång. Kan lägga upp hela imorgon.