torsdag 26 juni 2014

Separationer

Just nu sitter jag med intorkade tårar längs hela kinderna. Det är det där med separationer.

För sådär 20 månader sedan ungefär. Närmare bestämt den 15 oktober 2012. Då kom jag med bil ifrån Göteborg med halva mitt liv i prylar (bland annat en hel resväska fylld med diverse block, pennor i alla former och färger, papper, suddgummin och ja ni fattar) och bosatte mig i ett litet rum med snedtak mitt i Finja. På tröskeln när jag anlände stod en kvinna som välkomnade oss, gick igenom information och allt såntdär praktiskt.

Jag bestämde mig redan innan att jag inte skulle knyta några band till någon. Det var för farligt men ändå sitter jag här ikväll, med torkade tårar på kinderna för att jag precis sagt hejdå till just den där kvinnan som stod på tröskeln samma dag som jag kom hit. Med den här personen har jag delat mina skratt och tårar. Hon vet mina svagheter och har följt mina snedsteg, bakslag och framsteg. Hon såg mig som den lilla sköra jag-vet-inte-jag-kan-inte-emelie och som mig idag. Hon har fått mig att gråta när jag behövt det men lyckas på något sätt alltid att få mig att skratta tillslut. Likadant idag. Tårögda båda två men när vi skiljdes åt var det med ett leende på läpparna och ljudet av fniss. I drygt ett och ett halvt år har hon varit min vardag. Nu skiljs våra vägar. Hon har gjort sitt jobb och så mycket mer än så. Nu är det dags för mig att stå på egna ben. Jag kommer aldrig att glömma henne. Även om jag gråter, jag är så glad att hon har fått vara en del av mitt liv. Hon är en pusselbit i mitt livspussel som alltid kommer att fylla sin plats. Kemin vi delade var nåt oerhört.

Att skiljas är att dö en smula, det är så det är. Jag tillåter mig att vara ledsen. Fast att det är svårt. Nu väntar mig ett nytt kapiltel, jag ska prova mina vingar. De jag kämpat så hårt och målmedvetet för i 20 månader. Jag ska hem. Kapitlet "Finja" håller på att ta slut. Jag kommer fortsätta att putsa på mina vingar hela livet, men jag kommer aldrig någonsin att glömma vilka människor som hjälpte mig bygga dem. Jag är en ny människa. En sån som kan ha svackor, som får bakslag men som reser sig upp. Jag är en annan men samma. Jag är jag och mycket klokare, mycket starkare och med en historia jag aldrig skulle byta ut. För den ledde mig hit. Den ledde mig till människor som givit mig livet tillbaka och mer därtill. Den ledde mig hit.

Jag är rädd, men jag är glad. Jag är ledsen, men jag är nyfiken. Allt det där som utgör livet.

Jag tror att jag behöver gråta lite till. Sedan ska jag gå och lägga mig. Godnatt.

lördag 7 juni 2014

Vi har för få skor som talar för sig själva.

Såhär på sommaren gäller barfota för mig. Men det härnder ju då och då att vädret blir sämre eller att man av ren respekt för vårt samhälles normer och regler behöver ha skor på sig. Så varför inte låta dem tala för sig själva?

Texten är en dikt jag skrivir som heter "att-göra-lista" och den lyder.

-Överleva
-Distrahera
-Titta
-Lyssna
-Acceptera
-Låta vara
-Låta gå
-Våga känna
-Våga få

fredag 6 juni 2014

Tar mig tid

Jag försöker att ta mig tid att rita varje dag igen. Jag vet ju så väl att det är ett bra sätt för mig att bearbeta tankar, känslor och vardag men det senaste har jag inte tagit någon hänsyn till det. Sagt nej jag hinner inte, jag orkar inte... Men nu har jag tagit mig tiden att rita en stund två dagar i rad och jag ska försöka fortsätta med det. Jag behöver göra sånt som min själ finner ro i. Klart det går i perioder och ibland har en rent faktiskt inte tid. Men nu i denna flytt-stress-kaos-pepp-rädsla tror jag att det är nyttigt för mig att få in det på rutin igen. Ta mig tiden, en liten stund om dagen. Det behöver jag och det förtjänar jag.

Bild nummer tre syftar på en av alla fantastiska små metaforer jag lärt mig här. Skåpet där jag lägger händelser i mitt liv. Av alla olika slag. De finns där, jag kan se det men det är inte mer än så. Händelser jag idag kan öppna skåpet för att titta på, utan att dras med.

söndag 1 juni 2014

Det oväntade händer ständigt

Idag har jag gått regnbågsparad. Det var ytterst trevligt. Men vad som inte var lika trevligt, utan mer lite underligt, för att förstärka med utländaka ord awkward nästan creepy, det var vad som hände i väntan på att paraden skulle avgå.

Jag stod i solen med ett par vänner på götaplatsen, mitt bland hundratals andra regnbågs älskande människor. Det var helt vanligt klädda människor och det fanns de med hår i glada färger. Där stod människor i utstickande utstyrsel och de som klätt ut sig. Där var också en och annan människa som  enligt våra antaganden gjorde någon form av preformance genom att klä in sig i bröd, stå naken men vitmålad och göra underliga saker eller bara stå helt stilla på en ledstång. Gemensamt för de flesta av oss var innehavandet av en flagga i regnbågens färger och åsikten att kärleken i fri och könlös.

Nå för att komma till saken. Många av människorna som var samlade bar även kameror i alla former och storlekar. De som lockade till sig kamerorna var för det mesta (förutom de många sefies som togs) de som lagt ner mycket jobb på sitt yttre och/eller helt enkelt visade upp sig. Jag kände mig väldigt vanlig och neutral i sammanhanget med min regnbågskjol och röda linne. Ärren på armen från tidigare självskadebeteende tänker jag inte på så mycket längre. Därför blir jag förvånad när en man (säg runt 40??) kommer fram och börjar meningen "får jag ta en bild på....."
Jag hinner tänka mycket innan meningen är klar, möjliga avslutningar på meningen i mitt huvud var tex. kort och gott "dig" eller "dina skor" (som jag ritat på själv) kanske "kjolen" ja vad vet jag, jag undrade vad som möjligen kunde vara så intressant på mig som han ville fota men jag kom inte på det. Då kom avslutet på meningen "Arm"
Låt mig redogöra för vår lilla dialog:

Mannen: hej, får jag fota din arm?
Jag: eeeeh va, varfördå?
Mannen: tja jag vet inte riktigt, jag bara sände att jag ville det.
Jag: eeh okej, bara armen?
Mannen: jaa
Jag: aja okej då.... (vänder förvirrat bort ansiktet när mannen böjer sig en bit  och riktar sin analoga kamera mot min arm)
Mannen: Tack
Jag: eeh aa...

Vad hände just?!? Jag kände i stunden att jag inte hade lust att diskutera. Jag blev så ställd. Särskilt med tanke på att det inte var i mina tankar att jag hade synliga ärr på kroppen. (De är en del av mig, det kommer jag inte undan men de behöver inte begränsa mig soliga sommardagar) Jag tänkte om det jag han glad att få en bild på mina ärr så kan han väl få det då... Och så var det inget mer med det. Dock när situationen landat i mig uptäckte jag hur det hela kändes mer och mer underligt. Vad i hela friden ville han ha den bilden för?
Jag har jobbat för att komma till det här läget. Det jag ju faktiskt uppnått till stor del. Att jag inte tänker på märkena längre. Att jag kan gå i linne offentligt. Det är jag glad över. Så plötsligt blev jag påmind. Plötsligt blev blev jag identifierad med min arm. Det var den som var utstickande, viktigast på något vis. Jag stod där och tittade på människorna som valt att klä sig på ett underligt, speciellt eller avvikande sätt, hur kamerorna sökte sig till dem som poserade och log. Jag var bara jag i mina vardagliga kläder, så som jag skulle gå till skolan. Jag var bara jag i min kropp, i min hud som jag inte kan byta ut. Jag behövde inte le. Ingen ville åt mitt ansikte. Han ville åt ärrvävnaden på min arm som bildats under år av kämpande emot dödsönskningar och hat. Men jag dömer honom inte. Jag blir bara lite konfunderad.

(Bildena nedan är från våren 2012)