söndag 1 juni 2014

Det oväntade händer ständigt

Idag har jag gått regnbågsparad. Det var ytterst trevligt. Men vad som inte var lika trevligt, utan mer lite underligt, för att förstärka med utländaka ord awkward nästan creepy, det var vad som hände i väntan på att paraden skulle avgå.

Jag stod i solen med ett par vänner på götaplatsen, mitt bland hundratals andra regnbågs älskande människor. Det var helt vanligt klädda människor och det fanns de med hår i glada färger. Där stod människor i utstickande utstyrsel och de som klätt ut sig. Där var också en och annan människa som  enligt våra antaganden gjorde någon form av preformance genom att klä in sig i bröd, stå naken men vitmålad och göra underliga saker eller bara stå helt stilla på en ledstång. Gemensamt för de flesta av oss var innehavandet av en flagga i regnbågens färger och åsikten att kärleken i fri och könlös.

Nå för att komma till saken. Många av människorna som var samlade bar även kameror i alla former och storlekar. De som lockade till sig kamerorna var för det mesta (förutom de många sefies som togs) de som lagt ner mycket jobb på sitt yttre och/eller helt enkelt visade upp sig. Jag kände mig väldigt vanlig och neutral i sammanhanget med min regnbågskjol och röda linne. Ärren på armen från tidigare självskadebeteende tänker jag inte på så mycket längre. Därför blir jag förvånad när en man (säg runt 40??) kommer fram och börjar meningen "får jag ta en bild på....."
Jag hinner tänka mycket innan meningen är klar, möjliga avslutningar på meningen i mitt huvud var tex. kort och gott "dig" eller "dina skor" (som jag ritat på själv) kanske "kjolen" ja vad vet jag, jag undrade vad som möjligen kunde vara så intressant på mig som han ville fota men jag kom inte på det. Då kom avslutet på meningen "Arm"
Låt mig redogöra för vår lilla dialog:

Mannen: hej, får jag fota din arm?
Jag: eeeeh va, varfördå?
Mannen: tja jag vet inte riktigt, jag bara sände att jag ville det.
Jag: eeh okej, bara armen?
Mannen: jaa
Jag: aja okej då.... (vänder förvirrat bort ansiktet när mannen böjer sig en bit  och riktar sin analoga kamera mot min arm)
Mannen: Tack
Jag: eeh aa...

Vad hände just?!? Jag kände i stunden att jag inte hade lust att diskutera. Jag blev så ställd. Särskilt med tanke på att det inte var i mina tankar att jag hade synliga ärr på kroppen. (De är en del av mig, det kommer jag inte undan men de behöver inte begränsa mig soliga sommardagar) Jag tänkte om det jag han glad att få en bild på mina ärr så kan han väl få det då... Och så var det inget mer med det. Dock när situationen landat i mig uptäckte jag hur det hela kändes mer och mer underligt. Vad i hela friden ville han ha den bilden för?
Jag har jobbat för att komma till det här läget. Det jag ju faktiskt uppnått till stor del. Att jag inte tänker på märkena längre. Att jag kan gå i linne offentligt. Det är jag glad över. Så plötsligt blev jag påmind. Plötsligt blev blev jag identifierad med min arm. Det var den som var utstickande, viktigast på något vis. Jag stod där och tittade på människorna som valt att klä sig på ett underligt, speciellt eller avvikande sätt, hur kamerorna sökte sig till dem som poserade och log. Jag var bara jag i mina vardagliga kläder, så som jag skulle gå till skolan. Jag var bara jag i min kropp, i min hud som jag inte kan byta ut. Jag behövde inte le. Ingen ville åt mitt ansikte. Han ville åt ärrvävnaden på min arm som bildats under år av kämpande emot dödsönskningar och hat. Men jag dömer honom inte. Jag blir bara lite konfunderad.

(Bildena nedan är från våren 2012)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar