torsdag 26 juni 2014

Separationer

Just nu sitter jag med intorkade tårar längs hela kinderna. Det är det där med separationer.

För sådär 20 månader sedan ungefär. Närmare bestämt den 15 oktober 2012. Då kom jag med bil ifrån Göteborg med halva mitt liv i prylar (bland annat en hel resväska fylld med diverse block, pennor i alla former och färger, papper, suddgummin och ja ni fattar) och bosatte mig i ett litet rum med snedtak mitt i Finja. På tröskeln när jag anlände stod en kvinna som välkomnade oss, gick igenom information och allt såntdär praktiskt.

Jag bestämde mig redan innan att jag inte skulle knyta några band till någon. Det var för farligt men ändå sitter jag här ikväll, med torkade tårar på kinderna för att jag precis sagt hejdå till just den där kvinnan som stod på tröskeln samma dag som jag kom hit. Med den här personen har jag delat mina skratt och tårar. Hon vet mina svagheter och har följt mina snedsteg, bakslag och framsteg. Hon såg mig som den lilla sköra jag-vet-inte-jag-kan-inte-emelie och som mig idag. Hon har fått mig att gråta när jag behövt det men lyckas på något sätt alltid att få mig att skratta tillslut. Likadant idag. Tårögda båda två men när vi skiljdes åt var det med ett leende på läpparna och ljudet av fniss. I drygt ett och ett halvt år har hon varit min vardag. Nu skiljs våra vägar. Hon har gjort sitt jobb och så mycket mer än så. Nu är det dags för mig att stå på egna ben. Jag kommer aldrig att glömma henne. Även om jag gråter, jag är så glad att hon har fått vara en del av mitt liv. Hon är en pusselbit i mitt livspussel som alltid kommer att fylla sin plats. Kemin vi delade var nåt oerhört.

Att skiljas är att dö en smula, det är så det är. Jag tillåter mig att vara ledsen. Fast att det är svårt. Nu väntar mig ett nytt kapiltel, jag ska prova mina vingar. De jag kämpat så hårt och målmedvetet för i 20 månader. Jag ska hem. Kapitlet "Finja" håller på att ta slut. Jag kommer fortsätta att putsa på mina vingar hela livet, men jag kommer aldrig någonsin att glömma vilka människor som hjälpte mig bygga dem. Jag är en ny människa. En sån som kan ha svackor, som får bakslag men som reser sig upp. Jag är en annan men samma. Jag är jag och mycket klokare, mycket starkare och med en historia jag aldrig skulle byta ut. För den ledde mig hit. Den ledde mig till människor som givit mig livet tillbaka och mer därtill. Den ledde mig hit.

Jag är rädd, men jag är glad. Jag är ledsen, men jag är nyfiken. Allt det där som utgör livet.

Jag tror att jag behöver gråta lite till. Sedan ska jag gå och lägga mig. Godnatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar