söndag 17 augusti 2014

Målet ligger framför mina fötter

Imorgon är det den 18 augusti och jag ska gå till skolan. Det var tre år sedan jag började på precis samma skola och genomförde med nöd och näppe ett år där. Planen var att jag skulle gå ett år till direkt i anslutning till det första. Jag blev oerhört ledsen när jag dagen innan skolavslutningen fick veta att jag inte fick genomföra mitt andra år förrän jag genomgått en "riktig behandling". Mina psykiska problem var helt enkelt för stora. De var utom kontroll.

Jag kände mig sviken. Just då, kände jag mig sviken. Deras förslag var att jag skulle överväga att flytta till ett behandlingshem. "Behandlingshem?!?!!" Tänkte jag. "där är ju bara alkoholister, knarkare och obotliga psykfall" Jepp, typ så trodde jag att det var - på ett mycket fördomsfullt sätt. Men vad hade jag för val? Jag var utestängd.

Jag fick mycket hjälp med att hitta ett ställe, jag fick först och främst en lista på behandlingshem som hade så kallat ram-avtal. Inte ett enda låg i västra götalands region. INTE ETT! Så jag kollade upp de hem som låg nedåt landet, för det kändes bäst, och som hade en målgrupp jag tyckte mig passa in i. Jag hittade två stycken jag tyckte verkade okej, ett i småland och ett i skåne. Ett tag senare åkte jag tillsammans med min dåvarande LSS-handläggare ner till de båda platserna för att göra studiebesök. Vi startade klockan 08:00 och var hemma strax efter 20.00. Tolv timmar, två behandlingshem jag vet inte hur många mil men massor av information. Jag bestämde mig direkt, Finjagården. Det är på Finjagården jag vill ansöka om behandlingplats.

När det hade hunnit bli mitten på augusti och skolorna började sätta igång kände jag mig fruktansvärt utanför. Jag var så oerhört ensam. Jag ville bara dö. Jag tänkte "här går jag och väntar på ett svar om att kanske få komma till ett ställe dit jag egentligen inte ens vill... Vad fan är det för mening?" Jag mådde allt sämre, blev ledsnare och oerhört isolerad. Jag hade bara folkteatern och försökte att vara där så mycket jag bara kunde. För där fick jag luft. Där kunde jag andas. Där kände jag mig inte lika ensam. Men ju mer tiden gick grävde sig helvetet allt djupare in i min själ. Det spelade ingen roll om jag så var på platsen jag älskar. Jag kände mig så FRUKTANSVÄRT onödig. Jag var en klump kött ivägen för andras liv. Jag behövdes inte till något. Ingen väntade på mig. Jag fick ett sammanbrott (som jag inte tänker gå djupare in på)

Många telefonsamtal, tårar, ångestdagar och dödsönskningar senare ringde min telefon. Det var en oktoberförmiddag och den som ringde jobbade på Finjagården. Han sa "din plats är beviljad, när kommer du?" jag blev minst sagt chockad.

Jag flyttade till Finja. En tuff tid låg framför mig. Hur tuff hade jag ingen aninhög om då. Men jag kämpade vidare. Jag kämpade med skratt och gråt med bra vänner och mindre bra vänner, i mörker och i ljus. Jag kämpade hela tiden dag och natt och hela tiden med målet att få gå det där andra året.

Det är svårt att förså hur någonting som upptagit hela mitt liv så länge plötsligt är framför mina fötter. Vad nu då? Tänker jag. Det är nu jag ska genomföra det jag kämpat för.

Tack alla som stöttat mig på vägen, och de som fortsätter att stötta mig. För jag är inte färdig. Jag kommer att få jobba på det här länge. Kanske alltid. Men grovjobbet är gjort. Nu väntar vardagen och allt vad den innebär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar