tisdag 30 september 2014

Om en strid

På onsdagskvällen i förra veckan, alltså 24/09-14, sändes avsnitt fem av den fjortonde säsongen av uppdead granskning. Om ni miasade det så finns programmet kvar på SVTplay ett tag till > klicka här < för att hitta det.
Det handlade alltså om självskadande flickor som tvångsvårdas på rättspsyk, ibland med metoder som inte ens är lagliga. Det är på tiden att deras skit avslöjas, att de blir granskade och utblottade. På tiden att det sker en förändring. På tiden att det SYNS!
Det var svårt för mig personligen att se hela programmet, det blev för nära, för illa, för tufft. Men jag såg delar och nog för att denna dikt skulle födas.
Om En Strid
Vi lever på samhällets bakgård
dit ingen vill gå för att se
För världen är blind när den själv vill
förändringar måste nu ske
Vår saga är inte en drömvärld
historien inte så mild
men sanningen kräver sin plats nu
och alla ska se våran bild
För se mina ögon av tårar
och se alla bältklädda bårar
Hör mina skräckslagna tankar
ja, hör allt mitt hat när det bankar
Känn av min ångest, paniken
Känn nu min hals kvävd av skriken
Vi är kanske inte som andra
Vi är mycket mer som varandra
Lyssna på orden vi yttrar
vi strider i jakt på respekt
men skammen är större än orken
när lågan av hopp blivit släckt
Vad är det som får oss att skämmas
det kanske är svårt att förstå
Vi kallas för dårar och psykon
men människor är vi ändå
Emelie
Det var bara det jag ville säga. Tack.

måndag 29 september 2014

Matildor

Målade tre Matildor som jag tyckte beskrev mig ganska bra. Nu sitter de i min hall.

Men måste det kännas så jävla mycket...

Konstpaus. Som en kan säga när det är tyst en liten stund i ett avsett konstnärligt syfte. Kanske är det inte i ett konstnärligt syfte det har varit tyst här men snarare för att livet kom emellan. Som en också kan säga ibland när saker och ting fått ge plats åt annat. Det passar i högsta grad in på tystnaden här. 

Jag försöker hitta mitt liv. Jag försöker att hitta mitt sätt att leva. Jag försöker att få någon ordning på det som kallas mitt liv och reda ut vad det egentligen betyder. Det senaste kan anses onödigt. Och det är det. Jag har ett sjukligt behov av att veta saker och tings mening, deras syfte och betydelser. Det har ställt till mycket problem för mig, mycket onödig ångest. Om det nu finns nödvändig ångest. Vilket jag ändå skulle skriva under på att det gör i och med min tro på att ingenting kan existera utan sin motsats. Sen kan en klart diskutera om ångest inte egentligen är ett ihopkok av flera för tillfället oidentifierade känslor. För det tror jag att det är. Och ja, jag har absolut tappat tråden nu.

Så vad har jag gjord det senaste? Jag minns inte vad jag skrev om sist och jag är för lat för att kolla upp det, för då måste jag spara detta, gå till en annan sida och ja... ni fattar.

Jag har faktiskt ritat en del, jag kommer lägga in de bilderna nedan. Jag har också fått upp lite grejor på väggarna, det blir ett separat inlägg med några Matildor. Senast idag fick jag upp min taklampa i vardagsrummet. Det var väldans nice. Jag har varit i skolan, yogat, pluggat lite och vart på teater och haft samtalssessioner. (det blev en konstig stavning...) Hur som. Det är alltså vad jag pysslat med rent fysiskt. Över till den mentala biten. Inte lika konkret, det medges och erkänns. Varför det ska erkännas är ju också en fråga och nu tror jag att jag ska byta stycke innan jag tappar tråden igen.

Sååå. Mentalt. Jag är mitt i en för mig mycket uppslitande separation. på tisdag är jag officiellt utskriven från behandlingshemmet! Det. Är. Så. Galet. Imorgon har jag sista terapisessionen med min terapeut sedan två år. Om det är någon som läser som genomgått terapi på ett behandlingshem, så insåg jag just att jag inte har koll på hur det ser ut på andra ställen så jag förklarar istället. På Finjagården där jag bodde, och där jag gick Dialektisk Beteendeterapi så är det inte så att en träffar sin terapeut 45minuter en gång i veckan. Jag har under två års tid haft session en gång i veckan (en kan ju räkna bord semestertid och jul osv. men hur som..) under mer intensiva perioder hade jag det upp till två eller tre ggr vissa veckor. Dessutom har min terapeut funnits på plats i huset fem dagar i veckan, nära för frågor eller annat. I perioder har jag även haft min terapeut som ledare i min färdighetsträningsgrupp. Utöver detta har jag haft möjligheten att ringa till henne när som helst dygnet runt. Vad jag vill säga med detta är att det inte är en helt vanlig terapeut- klient- relation det handlar om. Hon kan min nästan utan och innan, hon vet mina svagheter och styrkor. Hon vet vad jag kan och kan referera till tidigare händelser. Hon kan säga ett ord och jag fattar. Jag kan säga ett ord och hon fattar. På onsdag är jag utskriven.

Jag har haft svårt att acceptera mina känslor. Det har varit huvudjobbet. Jag log när jag själv insåg vad jag sa i telefonen med min terapeut. Jag sa "Ja men jag har accepterat att jag är ledsen. Men det behöver väl inte kännas så jävla mycket." Jag behöver acceptera att känslor känns. Också om och om igen påminna mig om att bara för att en känsla känns likadant idag som den gjorde för tre år sedan så är jag inte tillbaka där. Jag behöver övertyga mig om att det inte är möjligt att hamna på ruta ett, eftersom jag har verktyg och kunskap idag som jag inte hade då. Jag behöver få mig själv att förstå att "må bra" innebär att jag har ALLA känslor. ALLA. Jag kan inte må bra utan ledsenheten. Jag kan inte må bra utan intresset. Jag kan inte må bra utan ilskan. Jag kan inte må bra utan glädjen. Och Så Vidare.

Jag har en kämpig period nu, där ena halvan av mig är nyfiken på att utforska livet. och andra halvan vill bli omhändertagen som en liten övergiven kattunge. Och jag antar att det får vara så. Just nu. För det är är fanimej inte lätt. Jag har så mycket saknad i mitt hjärta att det värker ibland. Av människor som jag tycker så mycket om som befinner sig både tjugo, femtio och hundra mil ifrån mig. Men de (och/eller ni) finns hos mig även när vi inte kan kramas på riktigt. Just precis nu.

Well, det får räcka som uppdatering för nu.  











måndag 8 september 2014

Färg och glädje

Jag känner mig färgig. Liksom glad. Färgstark och positiv. Ochvdet gör jag för det mesta nu mera. Och i två dagar har jag avsatt massor av tid till att bara rita. Det var längesedan jag fick så mycket ur händerna och det känns underbart när jag gör det! Tack tack tack för gåvan att finna en så enorm levnadskänsla och ro i att rita och måla. Jag är så glad att jag har fått ha det med mig sedan barnsben. Tiden som ensam och tillbakadragen tonåring blev det ett sällskap. Jag ritade i timme efter timme. Det var mitt hela liv. I skolan ritade jag hemma ritade jag (och sedan) på teatern ritade jag och jag ritar ritar ritar för det är ett sätt att kommunicera med mitt inre och med min omvärld. Idag har jag även en verbal förmåga att förklara. Något jag saknade innan. Jag älskar att rita och jag kommer fortsätta med det. Jag kommer alltid att göra det. Jag kommer att rita tills jag dör!

Jag känner hur befriande det är nu när jag inte fått till det riktigt på ett tag. Jag är i ett flow nu. Jag mår bra. Det känns bra och jag vill skapa. Jag kör bara på nu. Framåt, uppåt och iväg!

Idag blev dessa alster till.
(lägg märke till hur flickorna uppenbart ler)

Redo för kreativitet

Nytt block och tre nya pennor. Nu är jag redo för kreativitet. Kom bara kom!

söndag 7 september 2014

Behov av att uttrycka

Jag behövde verkligen rita av mig! Jösses. Jag la bara allting åt sidan både tankar och saker. Kanske fanns det något annat som jag hade behövt göra men det här va bara så nödvändigt. Det är mycket som händer för mig nu. Ibland känns det som om jag skulle explodera av alla intryck. Så mycket nya människor, så mycket nytt att upptäcka. Det är liksom en på-nytt-födelse nästan. Jag lär om, processar och analyserar allt som händer. Jag lär mig ett helt nytt liv. Jag lär mig en helt ny värld. Hur gör jag här? Vad händer om jag gör så här? Om jag säger eller tänker så här vad händer med mig då? DET ÄR SÅ MYCKET ATT UTFORSKA! Det är så extremt spännande, roligt och hissnande på samma gång! Men det gör mig också oerhört trött. Plötsligt fick jag det starka behovet av att rita. Behovet av att uttrycka mig i bild. Få ur mig en del av det som fyller upp mig till bristningsgränsen så att jag kan få andas lite. För det är så jag tömmer mig på intryck och upplevelser både inre och yttre. Jag kanske la saker åt sidan som varit bra om jag gjort. Men fan vad jag behövde få ur mig detta. Jag tror det var minst lika viktigt. Nu ska jag krypa ner i min säng. Imorgon är det skola och jag ska fortsätta min upptäcksresa.