måndag 29 september 2014

Men måste det kännas så jävla mycket...

Konstpaus. Som en kan säga när det är tyst en liten stund i ett avsett konstnärligt syfte. Kanske är det inte i ett konstnärligt syfte det har varit tyst här men snarare för att livet kom emellan. Som en också kan säga ibland när saker och ting fått ge plats åt annat. Det passar i högsta grad in på tystnaden här. 

Jag försöker hitta mitt liv. Jag försöker att hitta mitt sätt att leva. Jag försöker att få någon ordning på det som kallas mitt liv och reda ut vad det egentligen betyder. Det senaste kan anses onödigt. Och det är det. Jag har ett sjukligt behov av att veta saker och tings mening, deras syfte och betydelser. Det har ställt till mycket problem för mig, mycket onödig ångest. Om det nu finns nödvändig ångest. Vilket jag ändå skulle skriva under på att det gör i och med min tro på att ingenting kan existera utan sin motsats. Sen kan en klart diskutera om ångest inte egentligen är ett ihopkok av flera för tillfället oidentifierade känslor. För det tror jag att det är. Och ja, jag har absolut tappat tråden nu.

Så vad har jag gjord det senaste? Jag minns inte vad jag skrev om sist och jag är för lat för att kolla upp det, för då måste jag spara detta, gå till en annan sida och ja... ni fattar.

Jag har faktiskt ritat en del, jag kommer lägga in de bilderna nedan. Jag har också fått upp lite grejor på väggarna, det blir ett separat inlägg med några Matildor. Senast idag fick jag upp min taklampa i vardagsrummet. Det var väldans nice. Jag har varit i skolan, yogat, pluggat lite och vart på teater och haft samtalssessioner. (det blev en konstig stavning...) Hur som. Det är alltså vad jag pysslat med rent fysiskt. Över till den mentala biten. Inte lika konkret, det medges och erkänns. Varför det ska erkännas är ju också en fråga och nu tror jag att jag ska byta stycke innan jag tappar tråden igen.

Sååå. Mentalt. Jag är mitt i en för mig mycket uppslitande separation. på tisdag är jag officiellt utskriven från behandlingshemmet! Det. Är. Så. Galet. Imorgon har jag sista terapisessionen med min terapeut sedan två år. Om det är någon som läser som genomgått terapi på ett behandlingshem, så insåg jag just att jag inte har koll på hur det ser ut på andra ställen så jag förklarar istället. På Finjagården där jag bodde, och där jag gick Dialektisk Beteendeterapi så är det inte så att en träffar sin terapeut 45minuter en gång i veckan. Jag har under två års tid haft session en gång i veckan (en kan ju räkna bord semestertid och jul osv. men hur som..) under mer intensiva perioder hade jag det upp till två eller tre ggr vissa veckor. Dessutom har min terapeut funnits på plats i huset fem dagar i veckan, nära för frågor eller annat. I perioder har jag även haft min terapeut som ledare i min färdighetsträningsgrupp. Utöver detta har jag haft möjligheten att ringa till henne när som helst dygnet runt. Vad jag vill säga med detta är att det inte är en helt vanlig terapeut- klient- relation det handlar om. Hon kan min nästan utan och innan, hon vet mina svagheter och styrkor. Hon vet vad jag kan och kan referera till tidigare händelser. Hon kan säga ett ord och jag fattar. Jag kan säga ett ord och hon fattar. På onsdag är jag utskriven.

Jag har haft svårt att acceptera mina känslor. Det har varit huvudjobbet. Jag log när jag själv insåg vad jag sa i telefonen med min terapeut. Jag sa "Ja men jag har accepterat att jag är ledsen. Men det behöver väl inte kännas så jävla mycket." Jag behöver acceptera att känslor känns. Också om och om igen påminna mig om att bara för att en känsla känns likadant idag som den gjorde för tre år sedan så är jag inte tillbaka där. Jag behöver övertyga mig om att det inte är möjligt att hamna på ruta ett, eftersom jag har verktyg och kunskap idag som jag inte hade då. Jag behöver få mig själv att förstå att "må bra" innebär att jag har ALLA känslor. ALLA. Jag kan inte må bra utan ledsenheten. Jag kan inte må bra utan intresset. Jag kan inte må bra utan ilskan. Jag kan inte må bra utan glädjen. Och Så Vidare.

Jag har en kämpig period nu, där ena halvan av mig är nyfiken på att utforska livet. och andra halvan vill bli omhändertagen som en liten övergiven kattunge. Och jag antar att det får vara så. Just nu. För det är är fanimej inte lätt. Jag har så mycket saknad i mitt hjärta att det värker ibland. Av människor som jag tycker så mycket om som befinner sig både tjugo, femtio och hundra mil ifrån mig. Men de (och/eller ni) finns hos mig även när vi inte kan kramas på riktigt. Just precis nu.

Well, det får räcka som uppdatering för nu.  











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar