fredag 31 oktober 2014

Sneak peak

Det är mycket jag vill få upp på väggarna. I sovrummet ska en ram- eller tavelvägg ta plats. Massor av ramar med massor av vackra, fina, tänkvärda bilder och ord som ska göra mig glad. Sånt jag liksom vill se varje dag. Här är en lite sneak peak mitt i processen.

onsdag 29 oktober 2014

Sir Cat

Låt mig introducera er, här har ni ingen mindre än

*trumvirvel*

Sir Cat
En ovanligt stilig ung herre av brittiskt kattsläkte.

fredag 24 oktober 2014

Överambitiös tös trappar ner

Ord känns futtiga att beskriva den utmattning och stress jag haft över mig den senaste tiden. Alldrig tidigare har jag helt ärligt sagt att jag från djupet av mitt hjärta längtat efter lov för ledighetens skull. Aldrig. Tills nu. Jag behöver ledigheten, jag har saknat den, jag uppskattar den. Nu.

Som litet barn var loven tid att göra allt på en gång. Som äldre barn var lovet förknippat med understimulans rent socialt. Som ung vuxen betydde det ensamhet. De senaste skolåren var det känslan av att ingen väntade på mig som var värst.

Idag är jag tacksam att höstlovet är här och hoppas att det ska ge mig tid att göra precis det jag vill, saker jag bara mår bra av och i den takt jag själv önskar.

Jag behöver trappa ner. Jag måste förändra någonting. Att inte ha någon fritid, utan den då jag däckar i soffan, håller inte i längden. Lärarna säger att jag är ambitiös. Att jag inte behöver vara SÅ ambitiös. Båda kuratorerna säger att jag måste trappa ner, att jag förstör mig och måste ta hänsyn till att jag inte har så stora marginaler än. Jag har trots allt inte levt i mitt nya liv mer än fyra månader. "meningen är väl inte att du ska komma tillbaka och gå rakt in i väggen?"

Jag måste acceptra att min ork just nu inte är vad den har varit. Jag måste acceptera att jag behöver mer tid på mig. Jag måste acceptera att jag inte klarar lika mycket som jag skulle vilja. Och jag måste av den anledningen SLUTA jämföra mig med andra. Och sluta säga jag "borde" klara.... Jag "borde" orka för den gör ju det... Borde borde borde, släng det i väggen. Jag är som jag är. Jag klarar det jag klarar. Just nu. Inget är beständig MEN jag kan inte göra annat än att anpassa mitt nu efter mitt nuvarande jag. Jag kan inte anpassa nuet efter ett framtida jag eller framtiden eller mitt nutida jag.

Det finns bara här och nu och det är här och nu jag är i och kan påverka.

Med det hälsar jag eder en god natt.

måndag 6 oktober 2014

Mycket.

Det är mycket på gång i mitt huvud just nu. Mycket.

onsdag 1 oktober 2014

nu är det jag som bestämmer

Idag är en ganska stor dag. Dock inga hurra-rop. Inga ballonger, serpentiner, tårtor eller firande överhuvud taget. Men det kan vara en stor dag ändå. Och det är det. En stor, stor dag. Ett stort, stort kliv. En stor, stor förändring. Ganska oansenligt har den passerat även om den kommer att göra sig påmind ett litet tag till. Hos mig.

Det har gått nästan precis två år sedan jag flyttade till Finja. Idag är jag utskriven. Utan den minsta aning om vad som väntade mig när jag tog mitt pick och pack den där måndagsmorgonen. Jag kastade mig in i den galnaste resa jag nånsin upplevt. Nu har ju kanske inte mitt liv varit sådär fasligt långt än, men ändå. Ni fattar poängen. Ni fattar vidden. Det blev en resa av tårar och ångest, ilska, frustration, fart och långa dagar. En resa av besvikelse, svek, rädsla och elakheter. Av tystnad, skrik och viskningar. En resa av förtroende, värme och insikt. Av relationer både skapade och brutna. En resa av storslagenhet, ensamhet och otroligheter. Av ännu fler tårar och insikter. Det blev också en resa av skratt utan gräns, vänskap och bus. Av glädje, kramar och kloka råd. En resa av ord som skänkt styrka, hopp och tro. En resa av tröst och stöttning. Av oro och otaliga fantastiska minnen.

Denna lista skulle kunna göras längre än att vi skulle finna tal att räkna orden, så jag får stanna här och bara säger tack till alla som gjorde den här resan möjlig för mig. och till alla som gjorde resan till vad den var. Jag skulle inte byta ut den mot någonting i hela världen. Den har format mig. Den har skapat mig. Den kommer alltid att vara en del av mig.

Jag har lärt mig mer om livet än någon skola kunnat ge. Nu tar jag examen utan hurra-rop, ballonger, serpentiner, tårtor eller allmänt firande. Jag vet ändå vad jag har tagit mig igenom, hur jag har kämpat och vad jag har pluggat och prentat och pluggat och prentat in i min hjärna igen och igen och igen. Det är nu jag byter tåg, för att fortsätta min resa med allt nytt jag har lärt. Det är nu jag tar de stapplande stegen över perrongen för att se om min kropp och själ har läkt tillräckligt så att jag ska kunna möta världen.
Så att jag ska kunna se livet rakt i ögonen och säga: Nu är det JAG som bestämmer!