onsdag 1 oktober 2014

nu är det jag som bestämmer

Idag är en ganska stor dag. Dock inga hurra-rop. Inga ballonger, serpentiner, tårtor eller firande överhuvud taget. Men det kan vara en stor dag ändå. Och det är det. En stor, stor dag. Ett stort, stort kliv. En stor, stor förändring. Ganska oansenligt har den passerat även om den kommer att göra sig påmind ett litet tag till. Hos mig.

Det har gått nästan precis två år sedan jag flyttade till Finja. Idag är jag utskriven. Utan den minsta aning om vad som väntade mig när jag tog mitt pick och pack den där måndagsmorgonen. Jag kastade mig in i den galnaste resa jag nånsin upplevt. Nu har ju kanske inte mitt liv varit sådär fasligt långt än, men ändå. Ni fattar poängen. Ni fattar vidden. Det blev en resa av tårar och ångest, ilska, frustration, fart och långa dagar. En resa av besvikelse, svek, rädsla och elakheter. Av tystnad, skrik och viskningar. En resa av förtroende, värme och insikt. Av relationer både skapade och brutna. En resa av storslagenhet, ensamhet och otroligheter. Av ännu fler tårar och insikter. Det blev också en resa av skratt utan gräns, vänskap och bus. Av glädje, kramar och kloka råd. En resa av ord som skänkt styrka, hopp och tro. En resa av tröst och stöttning. Av oro och otaliga fantastiska minnen.

Denna lista skulle kunna göras längre än att vi skulle finna tal att räkna orden, så jag får stanna här och bara säger tack till alla som gjorde den här resan möjlig för mig. och till alla som gjorde resan till vad den var. Jag skulle inte byta ut den mot någonting i hela världen. Den har format mig. Den har skapat mig. Den kommer alltid att vara en del av mig.

Jag har lärt mig mer om livet än någon skola kunnat ge. Nu tar jag examen utan hurra-rop, ballonger, serpentiner, tårtor eller allmänt firande. Jag vet ändå vad jag har tagit mig igenom, hur jag har kämpat och vad jag har pluggat och prentat och pluggat och prentat in i min hjärna igen och igen och igen. Det är nu jag byter tåg, för att fortsätta min resa med allt nytt jag har lärt. Det är nu jag tar de stapplande stegen över perrongen för att se om min kropp och själ har läkt tillräckligt så att jag ska kunna möta världen.
Så att jag ska kunna se livet rakt i ögonen och säga: Nu är det JAG som bestämmer!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar