fredag 24 oktober 2014

Överambitiös tös trappar ner

Ord känns futtiga att beskriva den utmattning och stress jag haft över mig den senaste tiden. Alldrig tidigare har jag helt ärligt sagt att jag från djupet av mitt hjärta längtat efter lov för ledighetens skull. Aldrig. Tills nu. Jag behöver ledigheten, jag har saknat den, jag uppskattar den. Nu.

Som litet barn var loven tid att göra allt på en gång. Som äldre barn var lovet förknippat med understimulans rent socialt. Som ung vuxen betydde det ensamhet. De senaste skolåren var det känslan av att ingen väntade på mig som var värst.

Idag är jag tacksam att höstlovet är här och hoppas att det ska ge mig tid att göra precis det jag vill, saker jag bara mår bra av och i den takt jag själv önskar.

Jag behöver trappa ner. Jag måste förändra någonting. Att inte ha någon fritid, utan den då jag däckar i soffan, håller inte i längden. Lärarna säger att jag är ambitiös. Att jag inte behöver vara SÅ ambitiös. Båda kuratorerna säger att jag måste trappa ner, att jag förstör mig och måste ta hänsyn till att jag inte har så stora marginaler än. Jag har trots allt inte levt i mitt nya liv mer än fyra månader. "meningen är väl inte att du ska komma tillbaka och gå rakt in i väggen?"

Jag måste acceptra att min ork just nu inte är vad den har varit. Jag måste acceptera att jag behöver mer tid på mig. Jag måste acceptera att jag inte klarar lika mycket som jag skulle vilja. Och jag måste av den anledningen SLUTA jämföra mig med andra. Och sluta säga jag "borde" klara.... Jag "borde" orka för den gör ju det... Borde borde borde, släng det i väggen. Jag är som jag är. Jag klarar det jag klarar. Just nu. Inget är beständig MEN jag kan inte göra annat än att anpassa mitt nu efter mitt nuvarande jag. Jag kan inte anpassa nuet efter ett framtida jag eller framtiden eller mitt nutida jag.

Det finns bara här och nu och det är här och nu jag är i och kan påverka.

Med det hälsar jag eder en god natt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar