måndag 24 november 2014

söndag 23 november 2014

Någonting säger mig att jag har en inre vilja om att försöka nå någonting just nu. Jag vet inte vad. Men spontant blev dessa två bilder till idag när jag tog mig tiden att bara rita utan mål.

När jag försöker fundera på vad detta kan vara som jag undermedvetet sträcker mig efter inser jag att det skulle kunna vara närhet. Också att nå de mål jag har framför mig. För jag sträcker mig ständigt efter någon att vara nära, bara en liten stund. Och jag sträcker mig ständigt efter framtiden, även om den skrämmer mig. Jag vill förbi, jag vill veta vad som händer sedan. Veta vart jag ska ta vägen i nästa kapitel. Vilken väg jag ska ta.

Kanske är det det som kommer fram här, nu. Längtan, kampen för att ta ett steg till och viljan att veta vilket nästa ska bli.

tisdag 18 november 2014

Rimmad Blankvers


Första gången jag provar på detta strikta sätt att att skriva. Dikten "i rörelse" av Karin Boye som jag la upp häromdagen är skriven i samma form - rimmad blankvers. Det är också så shakespeare skrev de flesta av sina verk - vanlig blankvers.

När en skriver blankverst ska varje rad innehålla 10-11 stavelser. Den första stavelsen ska vara obetonad och sedan följer det så att varannan stavelse är betonad. Det innebär fem betoningar per rad. Att raden är 10 ELLER 11 stavelser beror på om sista ordet. Exempel Shakespeares "to be or not to be that is the question" är 11 stavelser och slutar där med med en obetonad. Eftersom ordet "question" har två stavelser. I Karin boyes "den mätta dagen, den är aldrig störst" har 10 stavelser och slutar betonad.

Jag gav mig alltså på detta och resultatet blev:

Hjärtesång

När ord vi yttrar inget medla kan
vi talar bara döda till varann
Ett simpelt ord förbleknar över år
men tonsatt av ditt hjärta det består
Så lyssna till din inre melodi
och våga släppa hjärtesången fri
Sjung ut, låt inget fängslas i ditt bröst
Sjung ut, låt orden få sin egen röst
och rota sig i den du orden ger
så inget tvivet bor i henne mer

söndag 16 november 2014

Poesi

Kära Karin Boye, du visste hur du skulle utrycka dig. Just denna dikt av nämnda fantastiska kvinna tycker jag speciellt om.

Någonting jag försöker leva efter. Aktuellt just nu. En så klok och lysande text. Fantastisk. Njut.

I Rörelse - karin boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

fredag 14 november 2014

Mörkret

Denna tid på året är mörk. När det varta tar över utsikten från mitt fönster känner jag mig trängd. Ljuset inomhus och mörkret ute. Min värld blir vänd ut och in. Kah känner min inträngd i en krympande låda omgiven av svarthet. Mörker. Natt. Jag är ganska mörkrädd också, det gör sitt till.

Min taktik är att helt enkelt inte titta ut så mycket, i alla fall under eftermiddagen. Min hjärna säger "åh natt, ska vi gå och sova nu?"

Så jag lägger fokuset här. På mitt skrivbord. Där bestämmer jag. Där har jag makten. Där har jag alltid ordet och får uttrycka mig hur som helst om vad som helst. Det är en värld för sig.

Och överstimulansen

Känslan som om hjärtat slår sjutton slag i sekunden. Upplevd stress i en situation utan press. Motsatsen till samlad. Allt tycks hända precis samtidigt. Överallt samtidigt. Utspridd, splittrad i både sinne och själ. Eller odelad uppmärksamhet för att inte säga uppslukad och onåbar - en sorts strategi att inte slå över. Överväldigande känslor. För mycket.

Orsakad av många människor med med hörda röster. Många intryck från olika håll. Oerhört intressanta saker. Energiska sammanhang. Allt händer för snabbt. Allt händer samtidigt. För mycket.

torsdag 13 november 2014

Att falla men förbli

Tisdag. Jag föll och det riktigt hårt. Jag har inte haft en panikångestattack på länge men det hände. Jag tappade fotfästet och föll. Föll djupt. Själfdestruktiva tankar dansade med runt med mitt medvetande och jag kunde inte fokusera. Verkligeten trasades sönder framför mina ögon och endast fragment händelseförloppet vinns registrerade som minnen. Tur för mig att det finns vackra själar som kunde vara närvarande när jag inte var det och på så sett vara en försäkring om att ingenting skulle hända mig.

Kampen för att behålla närvaron i verkligheten fortsatte och fortsätter om än i mindre skala. Men jag föredrar och försöker att de alla positiva inslag. Faktumet att jag kunde förmedla mig så kort efter attacken. Faktumet att inget farligt hände. Att jag kunde hantera och förstå händelsen på en helt annan nivå. Ja, det finns mycket. Egentligen.

Jobbet med acceptans var svårt. Likaså med skammen. Men jag tar mig igenom det. Ocdet är dagar som den jag är extra tacksam över mina gener och de hundratals timmar jag lagt ner med pennan i handen. För det har begåvat mig med möjligheten att få ner mina känslor på papper. Det är en oerhörd befrielse. Ovärdelig.

Så jag föll men förblir stående ändå på något vis. Det är helt fantastiskt egentligen. När man ser på det så. En ska inte jämföra med det förflutna, men det hjälper mig i det här läget. Det ger mig hopp.

måndag 10 november 2014

Ord

Jag är sån så att om jag ser nåt intressant, roligt, konstigt, spännande (ja ni fattar) i tidningen så lägger jag den på en hylla tills jag orkar klippa ut det och oftast hamnar det i min "all-möjligt-bok" har jag berättat om den? Det får bli annan gång om inte. När den stunden kommer, att jag samlat på mig lite och känner för att klippa och klistra så tar jag ett extra varv i tidningarna.

Jag bläddrar alltså igenom tidning för tidning och när än jag fastnar vid ett ord så klipper jag ut det. Sedan gör jag ett kollage av orden. Det är ganska intressant att se från tillfälle till tillfälle vilka ord mina ögon faller på.

Här nedan ser ni först resultatet från i dag, sen en sida jag gjorde för ca 1,5 år sedan (tror jag, hur som helst ungefär)

söndag 9 november 2014

När saker (inte) blir som planerat

skriver av mig

Det är bland det bästa jag vet, alla kategorier, när saker och ting blir som planerat. Detta kan tänkas ha med kontrollbehov att göra och grunderna till att just jag har ett sådant behov är många.

Jag har så länge jag kan minnas alltid sökt trygghet. Såklart, kan man tänka, vem söker inte trygghet? Men skillnaden i mitt sökande och kanske de flesta andras är att mitt har sedan jag var runt 10 år, varit så intensivt att det tagit över hela mitt liv. Jag hade all trygghet ett barn kan önska sig. Och jag, som var ett barn som länge behövde strukturer, rutiner och tydlighet fick allt detta så naturligt av min så oerhört påhittiga, kreativa och älskande mor, att ingen tänkte på att det kunde utvecklas till ett funktionshinder. Jag klarade vardagen galant när jag fick de där tio minuterna av totalt lugn i mammas famn varje morgon innan fritids, när hon ritade listor när jag hade svårt att välja, gjorde spel av gångertabellen och glosorna, alltid berättade när jag skulle bli hämtad, hur länge hon skulle jobba och när. Hon lärde sig hur mina gosedjur skulle sitta i sängen för att jag skulle kunna sova och hur vi skulle säga godnatt med pussar kramar och frågor - samma varje kväll. Hon tänkte nog: jag låter henne, så växer det bort tillslut. Och kanske hade det gjort det, om jag hade fått bli klar.

Jag hann inte bli färdig, jag hann inte själv släppa taget och säga att nu klarar jag mig utan det här. Mamma blev sjuk, hon blev trött, var hemma och sov. Alla saker hon gjorde rann ut i intet och jag var inte redo.

Sedan dess har sökandet efter trygghet styrt mitt liv med järnhand. Vem kunde ta hand om mig nu när jag inte vet vad jag ska välja, när det blev svårt i skolan och när jag var ensam? Vem skulle sitta med mig i sin famn för att lugna ner mitt stressade hjärta?

Sökandet fortsatte samtidigt som jag växte. Tillslut var jag "stor tjej" som skulle ta ansvar och vara just, stor. Det blev kris i mig. Jag växte ur min chans att hitta en famn att vara trygg i. Det slog ner mig och jag hade svårt att växa upp. Jag kände mig aldrig färdig. Kraven ställdes högre och jag var kvar i barnets behov av rutin, struktur och omsorg men det visste varken jag eller någon annan. Jag kände mig bara fel.

Svårigheten att hitta vänner så som andra i min ålder förde mig längre in i mig själv. Jag sökte trygghet, inte ytlighet. Hemma på mitt rum ritade jag mig tryggheten i form av kvinnliga förebilder. Tecknade, ritade om och om igen och då kände jag mig inte lika ensam.

Men det var en quickfix. Sökandet fortsatte samtidigt som allt omkring mig långsamt föll ihop. För varje dag som gick blev jag äldre och ansåg mig ytterligare en dag för stor för famnen jag sökte efter.

Behovet av en strukturerad vardag följde parallellt med min allt sämre mentala hälsa. Tillslut skylldes allt på den och jag glömde bort hur det var innan. Jag mår dåligt utan anledning, tänkte jag alltid. Och jag är annorlunda, konstig och förstår inte vad de andra säger. Men det enda svar jag fick var att "försöka lite till"

Skolan blev ett helvete som jag troget kom till varje dag. Strukturen var det jag behövde. Nu har vi matte sen har vi svenska. Att veta det och följa schemat var det jag var bäst på. Även om jag aldrig gjorde någonting på lektionen, eftersom jag ingenting kunde ansåg jag. Jag hade tappat så mycket när jag inte förstod vad lärarna sa, men inte vågade fråga. Jag tänkte att om jag inte förstår måste jag lära mig att förstå, och DET är bara mitt problem.

I skolan fanns också människor. Kanske skulle jag just idag träffa den där personen som tog mig i sin trygga famn och höll om mig tills jag var redo. Och som aldrig skulle släppa mig om jag inte ville det. Det hoppet var det enda som drev mig att dag efter dag komma till platsen fylld av människor som sa sig inte förstå mig och tyckte jag i alla fall kunde anstränga mig lite. Och medan lärarna såg på mig med bedjande blickar och vädjade till mig "gör något så att du i alla fall får ett betyg" så förstod jag att jag redan vuxit alldeles för mycket för att någon skulle kunna ge mig det jag var där för att finna. Och jag förstod för varje klapp på axeln och ömma leende att det var allt jag kunde få. Det var försent.

Idag tillfredställer jag mitt sinne genom att så gott jag kan planera och strukturera. Genom att ta hänsyn till att jag har svårt att känna trygghet och tillåta mig att vara ledsen för det. Genom att försöka ta hand om mig själv och lära mig att ge mig själv trygghet. Och idag har allt gått som jag planerat. Det gör mig trygg. Även om planen bara innebar att städa och göra blomkålsmos så är det bra nog.

Och för att göra en sak extra tydlig.
Min mamma övergav mig inte på något sätt. Hon blev sjuk. Och jag var inte redo. Jag var rädd. Jag var ett barn. Idag mår både jag och min mamma mycket bättre igen. Det har tagit tid, men så är livet. Oberäkneligt.

Bild: från 2013