torsdag 13 november 2014

Att falla men förbli

Tisdag. Jag föll och det riktigt hårt. Jag har inte haft en panikångestattack på länge men det hände. Jag tappade fotfästet och föll. Föll djupt. Själfdestruktiva tankar dansade med runt med mitt medvetande och jag kunde inte fokusera. Verkligeten trasades sönder framför mina ögon och endast fragment händelseförloppet vinns registrerade som minnen. Tur för mig att det finns vackra själar som kunde vara närvarande när jag inte var det och på så sett vara en försäkring om att ingenting skulle hända mig.

Kampen för att behålla närvaron i verkligheten fortsatte och fortsätter om än i mindre skala. Men jag föredrar och försöker att de alla positiva inslag. Faktumet att jag kunde förmedla mig så kort efter attacken. Faktumet att inget farligt hände. Att jag kunde hantera och förstå händelsen på en helt annan nivå. Ja, det finns mycket. Egentligen.

Jobbet med acceptans var svårt. Likaså med skammen. Men jag tar mig igenom det. Ocdet är dagar som den jag är extra tacksam över mina gener och de hundratals timmar jag lagt ner med pennan i handen. För det har begåvat mig med möjligheten att få ner mina känslor på papper. Det är en oerhörd befrielse. Ovärdelig.

Så jag föll men förblir stående ändå på något vis. Det är helt fantastiskt egentligen. När man ser på det så. En ska inte jämföra med det förflutna, men det hjälper mig i det här läget. Det ger mig hopp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar