söndag 9 november 2014

När saker (inte) blir som planerat

skriver av mig

Det är bland det bästa jag vet, alla kategorier, när saker och ting blir som planerat. Detta kan tänkas ha med kontrollbehov att göra och grunderna till att just jag har ett sådant behov är många.

Jag har så länge jag kan minnas alltid sökt trygghet. Såklart, kan man tänka, vem söker inte trygghet? Men skillnaden i mitt sökande och kanske de flesta andras är att mitt har sedan jag var runt 10 år, varit så intensivt att det tagit över hela mitt liv. Jag hade all trygghet ett barn kan önska sig. Och jag, som var ett barn som länge behövde strukturer, rutiner och tydlighet fick allt detta så naturligt av min så oerhört påhittiga, kreativa och älskande mor, att ingen tänkte på att det kunde utvecklas till ett funktionshinder. Jag klarade vardagen galant när jag fick de där tio minuterna av totalt lugn i mammas famn varje morgon innan fritids, när hon ritade listor när jag hade svårt att välja, gjorde spel av gångertabellen och glosorna, alltid berättade när jag skulle bli hämtad, hur länge hon skulle jobba och när. Hon lärde sig hur mina gosedjur skulle sitta i sängen för att jag skulle kunna sova och hur vi skulle säga godnatt med pussar kramar och frågor - samma varje kväll. Hon tänkte nog: jag låter henne, så växer det bort tillslut. Och kanske hade det gjort det, om jag hade fått bli klar.

Jag hann inte bli färdig, jag hann inte själv släppa taget och säga att nu klarar jag mig utan det här. Mamma blev sjuk, hon blev trött, var hemma och sov. Alla saker hon gjorde rann ut i intet och jag var inte redo.

Sedan dess har sökandet efter trygghet styrt mitt liv med järnhand. Vem kunde ta hand om mig nu när jag inte vet vad jag ska välja, när det blev svårt i skolan och när jag var ensam? Vem skulle sitta med mig i sin famn för att lugna ner mitt stressade hjärta?

Sökandet fortsatte samtidigt som jag växte. Tillslut var jag "stor tjej" som skulle ta ansvar och vara just, stor. Det blev kris i mig. Jag växte ur min chans att hitta en famn att vara trygg i. Det slog ner mig och jag hade svårt att växa upp. Jag kände mig aldrig färdig. Kraven ställdes högre och jag var kvar i barnets behov av rutin, struktur och omsorg men det visste varken jag eller någon annan. Jag kände mig bara fel.

Svårigheten att hitta vänner så som andra i min ålder förde mig längre in i mig själv. Jag sökte trygghet, inte ytlighet. Hemma på mitt rum ritade jag mig tryggheten i form av kvinnliga förebilder. Tecknade, ritade om och om igen och då kände jag mig inte lika ensam.

Men det var en quickfix. Sökandet fortsatte samtidigt som allt omkring mig långsamt föll ihop. För varje dag som gick blev jag äldre och ansåg mig ytterligare en dag för stor för famnen jag sökte efter.

Behovet av en strukturerad vardag följde parallellt med min allt sämre mentala hälsa. Tillslut skylldes allt på den och jag glömde bort hur det var innan. Jag mår dåligt utan anledning, tänkte jag alltid. Och jag är annorlunda, konstig och förstår inte vad de andra säger. Men det enda svar jag fick var att "försöka lite till"

Skolan blev ett helvete som jag troget kom till varje dag. Strukturen var det jag behövde. Nu har vi matte sen har vi svenska. Att veta det och följa schemat var det jag var bäst på. Även om jag aldrig gjorde någonting på lektionen, eftersom jag ingenting kunde ansåg jag. Jag hade tappat så mycket när jag inte förstod vad lärarna sa, men inte vågade fråga. Jag tänkte att om jag inte förstår måste jag lära mig att förstå, och DET är bara mitt problem.

I skolan fanns också människor. Kanske skulle jag just idag träffa den där personen som tog mig i sin trygga famn och höll om mig tills jag var redo. Och som aldrig skulle släppa mig om jag inte ville det. Det hoppet var det enda som drev mig att dag efter dag komma till platsen fylld av människor som sa sig inte förstå mig och tyckte jag i alla fall kunde anstränga mig lite. Och medan lärarna såg på mig med bedjande blickar och vädjade till mig "gör något så att du i alla fall får ett betyg" så förstod jag att jag redan vuxit alldeles för mycket för att någon skulle kunna ge mig det jag var där för att finna. Och jag förstod för varje klapp på axeln och ömma leende att det var allt jag kunde få. Det var försent.

Idag tillfredställer jag mitt sinne genom att så gott jag kan planera och strukturera. Genom att ta hänsyn till att jag har svårt att känna trygghet och tillåta mig att vara ledsen för det. Genom att försöka ta hand om mig själv och lära mig att ge mig själv trygghet. Och idag har allt gått som jag planerat. Det gör mig trygg. Även om planen bara innebar att städa och göra blomkålsmos så är det bra nog.

Och för att göra en sak extra tydlig.
Min mamma övergav mig inte på något sätt. Hon blev sjuk. Och jag var inte redo. Jag var rädd. Jag var ett barn. Idag mår både jag och min mamma mycket bättre igen. Det har tagit tid, men så är livet. Oberäkneligt.

Bild: från 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar