onsdag 31 december 2014

Nytt år igen

Ständigt påminns vi om tidens framfart. Vi ser det i barnen som växer upp, de vuxna som bli gamla, i de årliga upprepningarna, i stressen när vi missar bussen, på historielektionerna och inte minst, i oss själva. Vi växer, vi utvecklas, vi upplever och erfaras. Det är så tiden går och varje år så virar vi in en ny tid - eller ut en gammal...

När jag var liten tyckte jag nyårsafton var en oerhört underlig dag. Smått obehaglig. Jag tyckte det var roligt att titta på raketerna nere vi operan, alla fina färger och på tryggt avstånd. Det var mysigt att duka bordet hemma med allt glittrigt pynt och klä mig i någon fin klänning. Det var skoj att sitta uppe och se på film och skratta med mamma, pappa, min syster, mormor och morfar. Men när det började närma sig tolvslaget så slog mitt hjärta alltid dubbla slag. Det hälldes upp cider och läsk i de fina glasen och i tvn står någon i den mörka natten med tjocka vinterkläder och uttalar ord jag inte riktigt förstår innebörden av. Men det låter allvarligt. Pappa tog fram så att tv-klockan syntes uppe i hörnet av tvn så att vi säkert visste hur många minuter det var kvar på året. Mitt hjärta slog hårdare och förväntan steg i rummet men jag visste aldrig riktigt varför, ändå sprack jag nästan av den vartenda år. Så hörs orden från tvn och klockan visar bara några sekunder innan midnatt. Vi står i en ring mitt på vardagsrumsgolvet. RING klocka RING och klockan på tvn slår över till 00:00. Samtidigt som domkyrkoklockorna slår sina tolv domedagsliknande slag, slår vi fem våra glas ihop och med ett klirr önskar vi gott nytt år. Ute smattrar raketerna på som rena kriget och min puls väntar fortfarande på det där den har förberett sig på. Hela min kropp har laddat upp för något spektakulärt, något märkvärdigt, men det kommer inte. Det är bara ett dygnsskifte. Alla mina sinnen är stimulerade till max och redo på alla sätt och vis, men de blir inte mottagna, bara kvar i ett sorts vakuum mellan mig och förväntan som inget gav. Min kropp är beredd på ALLT, för den har fått signaler av mig att det är möjligt att domedagen är här. Men ingenting händer. Jag kände mig mest orolig och upplevde nyårsafton som en oerhört underlig dag.

Nu menar jag inte att jag inte uppskattat de nyårsaftnar jag firat genom åren. Tvärt om, de har varit magiska många gånger. Nej, det är just de där minuterna runt själva tolvslaget som alltid har oroat mig och oroar mig än idag. Min kropp bygger nämligen fortfarande upp för någonting. Spänningarna i luften, förberedelserna i staden, raketer, mat, fina kläder, löften. Det är hysterin som ligger som en slöja över hela högtiden. Nu har vi vår chans att göra bättre. Nu har jag min chans att bli en bra människa. Kan det vara så att jag helt enkelt inte förstår skillnaden på idag och den 5 augusti eller 12 maj? Jag är inte dum, jag fattar att det är ett nytt år. Men att lägga så mycket energi, så mycket förändring på ett enda klockslag - det gör mig illa till mods. Det blir en så stor börda för en så liten stund. Det får mig att vilja backa. 

Nu ska vi släppa min barndom och diverse övriga åsikter som hör denna högtiden till. 
Jag har likt förra året ritat en års-linje. Typ. Det är en linje som symboliserar tiden och markerade datum och perioder som visar viktiga, roliga, fina, avgörande eller bara random trevliga händelser från mitt 2014. Än så länge har den inte fått någon färg men såhär "tjusig" är den hittills.    








tisdag 30 december 2014

skapande och en hjärna på helfart

När jag sätter igång kreativa processer i min hjärna är det som om den har svårt att stänga av. Nu när jag har lov har jag haft förmånen att kunna ägna mig åt skapande i form av text och bild. Det är också något jag gjort. Idag har jag ritat, men allra mest har jag skrivit. Ett projekt som jag just nu kallar "Vide och Ruth". Det är väldigt roligt att äntligen få denna historia nedskriven då den funnits i min hjärna, ja jag vet inte hur länge. Processen är igång och jag har svårt att vänta på resultat. Men tyvärr är det så att jag inte kan skriva lika fort som jag tänker. Fakta är också att jag inte kan sitta så långa stunder och skriva i streck. Min energi tar slut ganska fort för min hjärna arbetar så oerhört mycket och när jag skriver är det som om jag upplever det som händer. Idag skrev jag en del i berättelsen där det förklaras hur huvudpersonen blivit utsatt för krängningar och mobbing. Också hur denna person ger igen när den får möjlighet. Det är inte så att jag blir ledsen, arg eller berörd på just DET känslomässiga planet när jag skriver det. Men för att kunna skriva det behöver jag sätta mig in i känslan rent mentalt. Jag spänner mig nog oerhört och anstränger min hjärna till max för att orden ska förmedla precis det jag vill. Så jag blir snabbt trött. Det väcker i sin tur en frustration över att jag inte kan komma lika långt i historien som jag har kommit i mitt huvud. Jag måste avbryta. Men för den sakens skull gör inte alltid min hjärna det. Jag har svårt att stänga av, koppla ner, låta mitt sinne få vila. Det fortsätter att mata och mata förnimmelser av olika slag och det blir svårt för hela mitt väsen att varva ner.
Och det är där jag är nu. Jag vill varva ner, jag är oerhört trött. Helt slut faktiskt och skulle gärna gå och lägga mig. Men min puls är för hög och min hjärna för aktiv. Det är någonting jag ska ta reda på mer om. Hur jag ska kunna varva ner, stänga av och få ro när mitt sinne är så överstimulerat vid så fel tid på dygnet. 

Jag har sedan jag nu börjat skolan igen upplevt det här med att energinivån sjunker så snabbt som ett väldigt stort problem. Jag kan till exempel få svårt att sitta en hel lektion och skriva på ett arbete. Jag blir för trött. Jag klarar att skriva ett tag när det är någonting jag förstår och kanske till och med gillar. Men när jag ska skriva och dessutom måste anstränga mig för att förstå VAD jag ska skriva om, varför och hur. Då klarar jag ytterst korta stunder. Nyligen har jag läst en hel del om asperger, eftersom nu är första gången jag går i skolan (lever ett liv) med "bara" den som funktionshinder. Innan skylldes allt på min psykiska ohälsa. Det är först nu jag inser vilka svårigheter jag har, socialt och kommunikationsmässigt (mest vad gäller att förstå uppgifter) Jag får helt enkelt upptäcka på nytt. Vad jag läste var i alla fall ett inlägg om det här med energinivån och hur mycket energi det kan ta för en person med denna problematik att genomföra vardagliga saker. Det var en oerhörd lättnad för mig att läsa detta då det blir lättare för mig att acceptera och ta hänsyn till min trötthet när det finns en naturlig förklaring till den. Jag kände igen mig och har inte förrän nu insett att det inte är så för alla att de måste aktivt arbeta för att få vardagssaker som kallprat, oförberett byta lokal eller duscha för att nämna några exempel. För mig är det tex ett stort jobb att tala med någon på rasten i skolan, min hjärna är med och analyserar, försöker förstå och jobbar aktivt under i alla vardagliga situationer. Och jag har undrat varför jag blir så jäkla trött. Att rutiner ruckas på eller att planer ändras är rena döden för min energimätare. Jag har fattat att det inte är så för alla, men jag har också fattat att det finns en naturlig förklaring till att det bli så. också kommit ett stort kliv närmre en acceptans kring det. Mitt jobb kan jag då istället lägga på att hitta saker som kan ersätta denna energi så att min vardag kan fungera ett litet snäpp bättre.

Här är en bit ur texten jag läste:

"När man har Asperger kan det kännas svårt att förstå sig på folk, få ordning i sina tankar och det går åt mycket energi för att få koll på sin vardag. Allt detta är stressande och därför är det inte konstigt att många upplever oro och brist på ork.


Automatisera

Mycket som går per automatik för personer utan Asperger behöver man aktivt tänka på att utföra när man har Asperger. När personer utan Asperger klarar av sin vardag rätt bra beror det alltså inte på att de anstränger sig så kolossalt mycket och har en hjärna som alltid går på högvarv, utan det beror snarare på att sådant som de gör ofta blir automatiserat för dem och kan skötas utan att hjärnan behöver ansträngas särskilt mycket. En hjärna som lagrar minnen på andra sätt, vilket man tror att aspergerhjärnan gör, behöver aktivt jobba med att göra sådant som personer utan Asperger hanterar mer eller mindre med autopiloten. Det kan handla om allt mellan att ta en dusch, till att delta i ett samtal med kallprat eller läsa av vad som förväntas av en i olika situationer."
Nu ska jag lyssna på något avslappnande och förbereda mig på att få en natt av sömn som kan ge mig energi att fortsätta min skapandeprocess imorgon. Inte ikväll. Inte nu, utan imorgon. Godnatt.

söndag 28 december 2014

Ensamhetskit

Bilderna är på mitt ensamhetskit som jag uppdaterade igår. En liten låda med saker att ta till när ensamheten råder. Saker som jag mår bra av. Saker att göra för att ensamtiden ska bli kvalitetstid med mig själv. En njutbar ensamtid istället för en plågsam sådan. I min låda ligger bland annat ansiksmasker och badkulor, fina brev från fina människor, affirmationskort, uppmaning att se på film, ut och gå eller cykla, skriva, måla, göra avslappning och lite annat smått och gott. I locket står en lista på allt som finns i samt en påminnelse om att validera mig och kolla mina sårbarheter.

När ensamheten känns påträngande är det svårt att komma på nåt. Då är det bara att ta fram lådan. Kanongrej. Även om jag inte behövt den nå vidare känns det bra att den finns där.

måndag 22 december 2014

Ritat lite

Bara ritat lite. Satsar på att göra mer av det och få skrivet mycket nu på lovet. Just nu är dock en sorts pre-jul-dvala som sitter i min kropp. Hoppas på mer energi efter denna ofrivilliga hysteri.

söndag 21 december 2014

Dagens sanning

Det är fjärde advent. Det är jullov. Det är det är snart ett halvår sedan jag flyttade hem. Jag har gått en hel termin i skolan. Jag kan klarat en termin och jag har klarat det bra. Det är helt jälva galet. Imorgon vänder ljuset tillbaka. Det blir inte mörkare, nu blir det bara ljusare. Vi är påväg emot vår. Även om det är lång tid kvar så är vi påväg. För nu måste mörkret släppa taget om dagarna och sakta ge os dagsljuset tillbaka. Låta solen ta sin plats. Jag är glad för det. Så glad för det.

tisdag 16 december 2014

Komplimanger är färskvara - spydigheter konserveras

Jag skrev ett mail till en av mina lärare härom dagarna. Det var ganska långt och hanterade många komplexa bitar. Jag skrev från hjärtat, så som jag gör när jag skriver. Idag komplimenterade hon min förmåga att skriva. Det gjorde mig glad, men jag har redan glömt vilka ord hon använde.

När jag var sådär en 10-11 år hade några tjejer från skolan samlats nedanför klätterställningen på vilken jag och en yngre kompis till mig satt. Det var ett verbalt slagsmål som tagit form. Till att börja med, mellan mig och en av tjejerna i tjejgänget. Tillslut mellan mig och hela tjejgänget. Min kompis stod stum bredvid mig medan tjejerna pricksäkert trampade på den ena ömma tån efter den andra. De skrattade. Jag har alltid varit kort och det var jobbigt i den åldern när alla andra växte så det knakade. När jag fått ur mig några ord om hur dumma de var, skälvande ord beslöjade av självsäkerhet och högt buret huvud, så skrek en av tjejerna: Stor i orden - Liten på jorden! och de skrattade. 
Det hela slutade med att jag med sänkt huvud och tårar i ögonvrårna, satte mig på den lilla bron mitt i klätterställningen med ett krampaktigt tag om de röda sommarljumna järnstängerna som bildade ett räcke längs kanten. 
Jag sa med uppgiven, dov röst: Är det någon som har en kniv så jag inte behöver leva mer.
Hon sa med munter och stadig röst: Så bra, då skulle man ju slippa dig.
och de skrattade.

Jag har tänkt på det mycket, hur ord lagras i hjärnan. Varför ord som sårat mig hemsöker mitt medvetande gång på gång medan ord som gör mig stark, stolt och glad rinner ur mina händer likt sommarvarm sand på stranden. Jag skrev upp ibland, för att försöka minnas, när någon sa någonting till mig som fått mig att känna sådär positivt om mig själv, men konstigt nog var orden inte lika starka när jag själv läste dem vid något senare tillfälle. Jag tänkte att, hen sa det där i just den stunden men skulle kanske aldrig säga det idag, för nu är det annorlunda. Eller? Som om komplimangen hade ett "bäste före-datum". Så, hur länge håller en komplimang i genomsnitt? Jag vet inte, det har jag inte räknat på. Jag vet bara att spydigheter har ett mycket, mycket längre hållbarhetsdatum. De är nog både konserverade, vakuumförpackade och frystorkade. De finns där, länge efter det att de lämnat sin budbärare och nått just dina öron. 

Vad vill jag då säga med detta? Kanske... Tänk på vad ni säger till varandra. (för guds skull tänk) Eller kanske... Komplimentera mera!
Hur som helst är min tro att världen inte kan bli en sämre plats av att den där personen som ritar så fint får veta att du tycker det. Eller att den där människan som står bredvid dig på hållplatsen får veta att du tycker att skorna hen har på sig är sjukt fina. Eller att den där personen som har färgat håret rosa får veta att någon annan tycker att det var coolast i världen. 

Jag tror nämligen inte att jag är den enda personen i världen som har en hjärna som konserverar spydigheter men gör daglig utrensning av komplimanger. Så ut och gör världen lite gladare genom att dela med dig av alla fina saker som du annars bara tänker, men som kan göra en människas dag så mycket lättare att genomleva. Ibland kanske till och med värd att genomleva.

Och minns - vackra ord kommer från hjärtat och är inte krystade.





söndag 14 december 2014

Pepparkakor

Årets pepparkaksskörd. Tre arbetspass blev det på tre dagar med start på torsdag: göra deg. Sedan lördag: utbakning och blanda krisyr och söndag: dekoration.
Ganska nöjd bortsett att några kristyrfärger blev för lösa... Men det är sånt en får ta.

Sista bilden (för er som inte är tove janson/mumin-fans) är hattifnattar. Ny form för iår.