tisdag 16 december 2014

Komplimanger är färskvara - spydigheter konserveras

Jag skrev ett mail till en av mina lärare härom dagarna. Det var ganska långt och hanterade många komplexa bitar. Jag skrev från hjärtat, så som jag gör när jag skriver. Idag komplimenterade hon min förmåga att skriva. Det gjorde mig glad, men jag har redan glömt vilka ord hon använde.

När jag var sådär en 10-11 år hade några tjejer från skolan samlats nedanför klätterställningen på vilken jag och en yngre kompis till mig satt. Det var ett verbalt slagsmål som tagit form. Till att börja med, mellan mig och en av tjejerna i tjejgänget. Tillslut mellan mig och hela tjejgänget. Min kompis stod stum bredvid mig medan tjejerna pricksäkert trampade på den ena ömma tån efter den andra. De skrattade. Jag har alltid varit kort och det var jobbigt i den åldern när alla andra växte så det knakade. När jag fått ur mig några ord om hur dumma de var, skälvande ord beslöjade av självsäkerhet och högt buret huvud, så skrek en av tjejerna: Stor i orden - Liten på jorden! och de skrattade. 
Det hela slutade med att jag med sänkt huvud och tårar i ögonvrårna, satte mig på den lilla bron mitt i klätterställningen med ett krampaktigt tag om de röda sommarljumna järnstängerna som bildade ett räcke längs kanten. 
Jag sa med uppgiven, dov röst: Är det någon som har en kniv så jag inte behöver leva mer.
Hon sa med munter och stadig röst: Så bra, då skulle man ju slippa dig.
och de skrattade.

Jag har tänkt på det mycket, hur ord lagras i hjärnan. Varför ord som sårat mig hemsöker mitt medvetande gång på gång medan ord som gör mig stark, stolt och glad rinner ur mina händer likt sommarvarm sand på stranden. Jag skrev upp ibland, för att försöka minnas, när någon sa någonting till mig som fått mig att känna sådär positivt om mig själv, men konstigt nog var orden inte lika starka när jag själv läste dem vid något senare tillfälle. Jag tänkte att, hen sa det där i just den stunden men skulle kanske aldrig säga det idag, för nu är det annorlunda. Eller? Som om komplimangen hade ett "bäste före-datum". Så, hur länge håller en komplimang i genomsnitt? Jag vet inte, det har jag inte räknat på. Jag vet bara att spydigheter har ett mycket, mycket längre hållbarhetsdatum. De är nog både konserverade, vakuumförpackade och frystorkade. De finns där, länge efter det att de lämnat sin budbärare och nått just dina öron. 

Vad vill jag då säga med detta? Kanske... Tänk på vad ni säger till varandra. (för guds skull tänk) Eller kanske... Komplimentera mera!
Hur som helst är min tro att världen inte kan bli en sämre plats av att den där personen som ritar så fint får veta att du tycker det. Eller att den där människan som står bredvid dig på hållplatsen får veta att du tycker att skorna hen har på sig är sjukt fina. Eller att den där personen som har färgat håret rosa får veta att någon annan tycker att det var coolast i världen. 

Jag tror nämligen inte att jag är den enda personen i världen som har en hjärna som konserverar spydigheter men gör daglig utrensning av komplimanger. Så ut och gör världen lite gladare genom att dela med dig av alla fina saker som du annars bara tänker, men som kan göra en människas dag så mycket lättare att genomleva. Ibland kanske till och med värd att genomleva.

Och minns - vackra ord kommer från hjärtat och är inte krystade.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar