onsdag 31 december 2014

Nytt år igen

Ständigt påminns vi om tidens framfart. Vi ser det i barnen som växer upp, de vuxna som bli gamla, i de årliga upprepningarna, i stressen när vi missar bussen, på historielektionerna och inte minst, i oss själva. Vi växer, vi utvecklas, vi upplever och erfaras. Det är så tiden går och varje år så virar vi in en ny tid - eller ut en gammal...

När jag var liten tyckte jag nyårsafton var en oerhört underlig dag. Smått obehaglig. Jag tyckte det var roligt att titta på raketerna nere vi operan, alla fina färger och på tryggt avstånd. Det var mysigt att duka bordet hemma med allt glittrigt pynt och klä mig i någon fin klänning. Det var skoj att sitta uppe och se på film och skratta med mamma, pappa, min syster, mormor och morfar. Men när det började närma sig tolvslaget så slog mitt hjärta alltid dubbla slag. Det hälldes upp cider och läsk i de fina glasen och i tvn står någon i den mörka natten med tjocka vinterkläder och uttalar ord jag inte riktigt förstår innebörden av. Men det låter allvarligt. Pappa tog fram så att tv-klockan syntes uppe i hörnet av tvn så att vi säkert visste hur många minuter det var kvar på året. Mitt hjärta slog hårdare och förväntan steg i rummet men jag visste aldrig riktigt varför, ändå sprack jag nästan av den vartenda år. Så hörs orden från tvn och klockan visar bara några sekunder innan midnatt. Vi står i en ring mitt på vardagsrumsgolvet. RING klocka RING och klockan på tvn slår över till 00:00. Samtidigt som domkyrkoklockorna slår sina tolv domedagsliknande slag, slår vi fem våra glas ihop och med ett klirr önskar vi gott nytt år. Ute smattrar raketerna på som rena kriget och min puls väntar fortfarande på det där den har förberett sig på. Hela min kropp har laddat upp för något spektakulärt, något märkvärdigt, men det kommer inte. Det är bara ett dygnsskifte. Alla mina sinnen är stimulerade till max och redo på alla sätt och vis, men de blir inte mottagna, bara kvar i ett sorts vakuum mellan mig och förväntan som inget gav. Min kropp är beredd på ALLT, för den har fått signaler av mig att det är möjligt att domedagen är här. Men ingenting händer. Jag kände mig mest orolig och upplevde nyårsafton som en oerhört underlig dag.

Nu menar jag inte att jag inte uppskattat de nyårsaftnar jag firat genom åren. Tvärt om, de har varit magiska många gånger. Nej, det är just de där minuterna runt själva tolvslaget som alltid har oroat mig och oroar mig än idag. Min kropp bygger nämligen fortfarande upp för någonting. Spänningarna i luften, förberedelserna i staden, raketer, mat, fina kläder, löften. Det är hysterin som ligger som en slöja över hela högtiden. Nu har vi vår chans att göra bättre. Nu har jag min chans att bli en bra människa. Kan det vara så att jag helt enkelt inte förstår skillnaden på idag och den 5 augusti eller 12 maj? Jag är inte dum, jag fattar att det är ett nytt år. Men att lägga så mycket energi, så mycket förändring på ett enda klockslag - det gör mig illa till mods. Det blir en så stor börda för en så liten stund. Det får mig att vilja backa. 

Nu ska vi släppa min barndom och diverse övriga åsikter som hör denna högtiden till. 
Jag har likt förra året ritat en års-linje. Typ. Det är en linje som symboliserar tiden och markerade datum och perioder som visar viktiga, roliga, fina, avgörande eller bara random trevliga händelser från mitt 2014. Än så länge har den inte fått någon färg men såhär "tjusig" är den hittills.    








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar