lördag 31 januari 2015

Struktur

När stressen slagit rot och tankarna börjat flöda fritt och skoningslöst. Struktur. Simpelt. Färgglatt. Nödvändigt.

söndag 25 januari 2015

I ödets trädgård vill jag bo

I torsdags fick vi en uppgift ifrån skrivargruppen på skolan som handlade om att det var nytt år. Ämnet var 2015 och ledorden var bland annat mål minnen perspektiv utveckling... Osv. Jag började att skriva ner lite om att 2014 var ett innehållsrikt år och att 2015 kommer jag nå ett länge eftersträvat mål. Jag insåg att allting var så stort. Hur ska jag få ihop allt det här?! Det växte ett obehag i mig ju mer jag tänkte på framtiden. DÅ föll jag in i det igen, det jag fallit in i allt oftare under en lång period. Ödet. Jag vill ju leva i det. Jag har ju tränat på att vara Här och Nu och jag mår bra av det. Då ska jag väl göra det också. Ödet har ju redan visat mig otaliga gånger att hur jag än planerar så hamnar jag på en helt annan väg. Och allt har gjort mig till den jag är. (jag skulle kunna skriva 100 sidor om mitt förhållande till ödet, men jag ska fatta mig kort) Jag tror inte på ödet som något sorts förutbestämt, inte som att det heller är det bästa som kunde hända. Utan ödet är det som händer i de stunder då vi själva inte påverkar. Kanske när någon annan påverkar? Eller när vi inte är fullt medvetna. När vi går på magkänsla. Hur som helst har jag ett behov av att tro på en mening. Jag behöver det för att överleva. Så, därför blev mitt bidrag till skrivargruppen denna vecka lite out og topic, men i mitt huvud - det absolut mest logiska.

Här är den, så färsk att den ännu är namnlös.

Ödet är min stilla hamn
Min sanning och min trygga famn
Så även om jag mål har satt
Jag lärt av ödets galna spratt
Det blir så sällan som en tänkt
Men alltid har det något skänkt
För meningen finns ständigt där
I allt som sker jag något lär
Fast drömmar drömms och minnen minns
Så vet jag - nu är allt som finns
Jag bär respekt för slumpens makt
Den står vid vägens ände vakt
I ödets namn min väg bytt håll
Så ofta att jag misst kontroll
När jag i faktumet fann frid
Så värdsligt blev begrepp som tid
Och tanken gav mitt sinne ro
I ödets trädgård vill jag bo

lördag 24 januari 2015

Det här med energi

Intensivt fördjupningsarbete i ämnet Anna Odell: Okänd, kvinna 2009-349701. Två och en halv vecka men igår blev det klart. Första gången jag skrev ett arbete på svanska C- nivå. Och första gången med fotnotsystem. Men det är klar. Det är inskickat. Pust. Fan vad jag inte skulle palla göra uppsats efter uppsats som på universitetet. Det suger ur mig allt. Tar all mn uppmärksamhet och energi och min hjärna har haft svårt att ha koll på saker och ting. Det är inte ett tillstång jag kan befinna mig så länge i. Det är ansträngande för alla mina sinnen. Så när det väl var inskickat tänkte jag, nu ska jag göra något trevligt som jag inte haft tid med. Rita. Men det blev några matildor och sen var jag helt slut. Det är lite obehagligt, men jag jobbar på min acceptans. Det är okej att vara helt slut. Så det blev en lång kväll igår. Det var så mycket jag ville men jag orkade bara inte. Det är ledsamt. Men som sagt, nödvändigt att acceptera. Annars kommer jag aldrig ur bitterheten i att all energi sugs ur mig av skolan.

måndag 19 januari 2015

Tack

Tack alla ni som under helgen givit mig en ny laddning energi. Leenden, skratt, värme, kramar och allt annat jag fått av er.
Tack Sara för underbart mys och härlig bara-vara-tid.
Tack Sigrid, Polly och Oscar.
Tack också Frida, Carina, Therese, Lotta, Marianne, Sara, Marie, Vera, Maria. Ni är några av dem som gjort det möjligt för mig att sitta här idag. Att jag kan träffa er för att sen åka hem. Hem till mig och fortsätta mitt liv. Tack.

måndag 12 januari 2015

Lite skäll, lite tröst och mycket dbt-jobb

Jag hade just ett pepptalk med mig själv. Eller mest en ordentlig jäkla utskällning. Sa till mig själv på skarpen för det behövdes verkligen. Jag har varit så elak emot mig själv, kallat mig för dumma saker, kritiserat och allmänt varit jävligt spydig och dömande. Vad ger mig rätten att vara sådan mot mig själv? Jag skulle ju aldrig i livet säga sådana elaka saker till någon annan. Var rättfärdigar att säga det till mig själv. Jag undrade just varför jag kände mig så illa till mods och ledsen trots att jag haft en bra dag. Sen kom jag på vad jag sysslade med. Känslan sitter dock kvar än. Men jag är på rätt väg tillbaka nu när jag uppmärksammat det hela. Det är ju något bra i alla fall. Nu ska jag, med min ledsenhet, krypa ner i soffan och se på serier. För jag behöver det. Skolstarten har gjort mitt system överstimulerat och jag rusar fram med takte som den medför utan att stanna upp och ifrågasätta hastigheten. Så nu bromsar jag in lite. Försöker lugna min puls som allt för mycket skenar iväg. Andas och försöker att acceptera läget.

Btw, jag har en app på min telefon som heter dbt112, vet att den finns för androdid i alla fall. Så om ni kan - skaffa den! Den är awesome. Hur som helst så har den ett veckans tips. Det är som en liten uppgift i självhjälpssyfte som ibland innefattar att skriva, ibland göra eller tänka. Den har just startat om, då det är nytt år, så jag tyckte det var ett utmärkt tillfälle att börja göra de uppgifterna och försöka att göra dem i ett år. En utmaning som ger mig djupare självinsikt.

Denna vecka är uppgiften att skriva 100 positiva egenskaper hos sig själv. Jag tänkte: hur i hel.... Men sen lät jag boken vara uppe och insåg att jag kan ju fylla på när jag vill. Det måste ju inte vara inom en vecka. Men snacka om utmaning!

Slänger in en 20-talsbrud också som jag kluddade ihop igår

söndag 4 januari 2015

Sneak Peak på "Vide och Rut"

Jag inser att mitt mål att bli klar med ett utkast för "Vide och Rut" innan vårterminen börjar (på onsdag) inte är möjligt. Dels för att jag haft annat för mig än att bara skriva. Dels för att den har blivit en berättelse som är mer omfattande än jag först trodde. Det är i och för sig jätteroligt. Jag gillar den mer och mer. Jag är mest lite förvånad över hur den växer. Det är fint på något vis. 

Än så länge är den inne på sin sjunde sida i word. Vilket var typ så lång jag trodde den här lilla berättelsen skulle bli. Men icke, förmodar att jag är ungefär hälften. Min geniala (not) uppskattnings-förmåga har slagit till igen. Att jag aldrig lär mig. Jag ska nog inte yttra mig om längd över huvud taget.

Hur som helst. Berättelsens bas är tagen från en dröm jag hade för lääänge sen. Minns inte när. Men som sagt, nu har den vuxit en hel del. Här är en liten sneak peak av det jag skrivit idag. Det är första utkast så, felstavningar och annat knas kan förekomma. Som alltid när det gäller mig.

"(...)Han går förbi en väldoftande syren och lägger bara märke till doften då han stannar till och tar ett djupt andetag precis intill den. Den är ljuvlig. Vide går på lätta fötter vidare utan att notera att det stod någon gömd bakom busken.

Rut, en rödhårig flicka i samma ålder som Vide kikar försiktigt fram från sitt gömställe. Hon ler. Hon ser små stjärnor i luften, ett spår som hon nu vet vem det tillhör.
Rut har följt det stjärnbeströdda spåret ända hemifrån sig. Hon såg dem genom sitt fönster och frågade genast sin mamma vad det var. Mamma svarade med sin allra mest omhändertagande röst
”Åh min kära, du har en så livlig fantasi. Gå du ut och lek lite om du vill. Du kan behöva det. ”
Rut brydde sig inte om att ge sig på något extra försök att få mamma att se, det har hänt allt för många gånger att de inte såg samma saker. Så Rut gick ut som hennes mamma hade sagt.
”Gå inte längre än att du känner igen dig och hittar tillbaka bara” Ropade mamma inifrån vardagsrummet när Rut öppnat ytterdörren.
”Nejdå” svarade Rut snabbt och stängde dörren försiktigt, smög ner för trapporna och följde den lilla stenbeströdda gången fram till grinden. Hon lade sin hand på det utav skuggan nerkylda metallhandtaget och tryckte långsamt ned det och sköt upp grinden framför sig. Hon stod nu precis intill några av de glittrande stjärnorna hon sett från fönstret. Snabbt konstaterade hon att det var ett långt band av dem och beslutade sig efter en, kort men intensiv, inre resonering med sig själv att hon skulle följa dem åt vänster. Det var magkänslan som fick bestämma igen. Rut plockande stjärnorna och lade dem i sina fickor och fick upp en bra fart nerför gatan. Hon hade helt glömt bort att hon inte skulle gå längre än att hon kände igen sig. Hon kom ner till grusplanen, där hon såg tre barn i hennes egen ålder. De hade liksom flera stjärnor runtomkring sig så hon tänkte att de kanske visste mer än hon själv. Det var Jacki, Tim och Diana hon hade stött på. Rut gick fram till dem och frågade om de visste vem stjärnorna tillhörde. Den eller Det måste ju uppenbarligen ha stannat precis här. Så de kanske hade sett något? Jacki satte en godisbit i halsen när Rut frågade. Hon slog dig över bröstet och när hon fått luften tillbaka utbrast hon i ett hejdlöst skratt.
”Är du helt koko i huvudet eller?” Skrattade hon fram och visade mot sina vänner genom att låta ett finger cirkulera vid sidan av huvudet. De skrattade alla tre men Rut brydde sig inte så mycket om de tre vännerna när de ändå inte kunde hjälpa henne. Istället fick hon syn på någonting nere vid skogsbrynet som fångade hennes uppmärksamhet. Det måste vara Den eller Det hon letar efter. Rut slängde ett öga tillbaka på Jacki och fick syn på tuggummikletet i hennes hår.
”Jag ber om ursäkt att jag störde, jag ska gå nu.” sa Rut artigt och lät blicken vandra över de tre innan hon åter fäste den vid Jacki.
”Förresten, är det nytt mode att kleta tuggummi i håret? Verkar lite… koko, om du frågar mig” fortsatte hon och gjorde samma handrörelse intill sitt huvud som Jacki gjort för bara en halv minut sedan. Rut sprang iväg mot skogen samtidigt som Jacki fastnade med fingrarna i sitt kladdiga hår och brast ut i ett panikartat skrik. Hennes vänner lamslogs av händelsen och blev sittande med öppna gap stirrandes på en totalt galen Jacki.
”MEN HALLÅ GÖR NÅ´T DÅ!” Skrek hon med gråt i halsen. Det var det sista Rut kunde höra innan deras röster bleknade i periferin. Rut studsade fram medan hon plockade de gnistrande stjärnorna och när hon kommit igenom skogsbrynet såg hon en pojke stå med slutna ögon på landsvägen. Hon hoppade ner i diket på den sida åt vilken pojkens rygg var vänd och smög sig en bit bort tills hon kom fram till syrenbusken. Där gömde hon sig om väntade på att den underliga pojken som följdes av stjärnor skulle komma förbi. (...)"


lördag 3 januari 2015

Dekorerar väggarna

Äntligen fått upp några bilder i sovrummet och gammelmormors tavlor i vardagsrummet. Nöjd.

Kattninen är återuppstånden

Jag kikade igenom några mappar och hittade en bunt av dessa. Det är kattninen. En blandning mellan en katt och en kanin. Mest kanin kan jag ju tycka såhär i efterhand. Men hur som helst blev jag lite glad. De är visserligen inte mer än knapt tre år gamla men jag hade glömt bort i stort sett alla. Jag tror minsann Kattninen ska få nytt liv. Uppgraderas lite möjligtvis. Kattninen 2.0 ...typ. De hamnar i alla fall definitivt i en mer synlig mapp för att bli inspirationsmaterial.
Här är lite plock ifrån kattninhbunten jag hittade:

fredag 2 januari 2015

En sorts dag

Flyr in i fantasin när verkligheten är för... "jag-vill-inte-aktig". Jag vill ha färg. Jag vill ha godhet. Jag vill ha magi och gränslöshet. Värme och ljus. Jag vill ha virvlar och dn famn att landa i. Det är så mycket jag vill men jag är inte gränslös. Men närmre den benämningen är mitt inre. Vilket blir problematiskt. För.... hur kan någonting gtänslöst rymmas inuti någonting med gränser?

Har tagit mig ordentlig tid till att rita och slappa idag. Tror det var behövligt.

En ny dag är påväg. Som alltid och det är helt okej. Ja, det är helt okej.