söndag 4 januari 2015

Sneak Peak på "Vide och Rut"

Jag inser att mitt mål att bli klar med ett utkast för "Vide och Rut" innan vårterminen börjar (på onsdag) inte är möjligt. Dels för att jag haft annat för mig än att bara skriva. Dels för att den har blivit en berättelse som är mer omfattande än jag först trodde. Det är i och för sig jätteroligt. Jag gillar den mer och mer. Jag är mest lite förvånad över hur den växer. Det är fint på något vis. 

Än så länge är den inne på sin sjunde sida i word. Vilket var typ så lång jag trodde den här lilla berättelsen skulle bli. Men icke, förmodar att jag är ungefär hälften. Min geniala (not) uppskattnings-förmåga har slagit till igen. Att jag aldrig lär mig. Jag ska nog inte yttra mig om längd över huvud taget.

Hur som helst. Berättelsens bas är tagen från en dröm jag hade för lääänge sen. Minns inte när. Men som sagt, nu har den vuxit en hel del. Här är en liten sneak peak av det jag skrivit idag. Det är första utkast så, felstavningar och annat knas kan förekomma. Som alltid när det gäller mig.

"(...)Han går förbi en väldoftande syren och lägger bara märke till doften då han stannar till och tar ett djupt andetag precis intill den. Den är ljuvlig. Vide går på lätta fötter vidare utan att notera att det stod någon gömd bakom busken.

Rut, en rödhårig flicka i samma ålder som Vide kikar försiktigt fram från sitt gömställe. Hon ler. Hon ser små stjärnor i luften, ett spår som hon nu vet vem det tillhör.
Rut har följt det stjärnbeströdda spåret ända hemifrån sig. Hon såg dem genom sitt fönster och frågade genast sin mamma vad det var. Mamma svarade med sin allra mest omhändertagande röst
”Åh min kära, du har en så livlig fantasi. Gå du ut och lek lite om du vill. Du kan behöva det. ”
Rut brydde sig inte om att ge sig på något extra försök att få mamma att se, det har hänt allt för många gånger att de inte såg samma saker. Så Rut gick ut som hennes mamma hade sagt.
”Gå inte längre än att du känner igen dig och hittar tillbaka bara” Ropade mamma inifrån vardagsrummet när Rut öppnat ytterdörren.
”Nejdå” svarade Rut snabbt och stängde dörren försiktigt, smög ner för trapporna och följde den lilla stenbeströdda gången fram till grinden. Hon lade sin hand på det utav skuggan nerkylda metallhandtaget och tryckte långsamt ned det och sköt upp grinden framför sig. Hon stod nu precis intill några av de glittrande stjärnorna hon sett från fönstret. Snabbt konstaterade hon att det var ett långt band av dem och beslutade sig efter en, kort men intensiv, inre resonering med sig själv att hon skulle följa dem åt vänster. Det var magkänslan som fick bestämma igen. Rut plockande stjärnorna och lade dem i sina fickor och fick upp en bra fart nerför gatan. Hon hade helt glömt bort att hon inte skulle gå längre än att hon kände igen sig. Hon kom ner till grusplanen, där hon såg tre barn i hennes egen ålder. De hade liksom flera stjärnor runtomkring sig så hon tänkte att de kanske visste mer än hon själv. Det var Jacki, Tim och Diana hon hade stött på. Rut gick fram till dem och frågade om de visste vem stjärnorna tillhörde. Den eller Det måste ju uppenbarligen ha stannat precis här. Så de kanske hade sett något? Jacki satte en godisbit i halsen när Rut frågade. Hon slog dig över bröstet och när hon fått luften tillbaka utbrast hon i ett hejdlöst skratt.
”Är du helt koko i huvudet eller?” Skrattade hon fram och visade mot sina vänner genom att låta ett finger cirkulera vid sidan av huvudet. De skrattade alla tre men Rut brydde sig inte så mycket om de tre vännerna när de ändå inte kunde hjälpa henne. Istället fick hon syn på någonting nere vid skogsbrynet som fångade hennes uppmärksamhet. Det måste vara Den eller Det hon letar efter. Rut slängde ett öga tillbaka på Jacki och fick syn på tuggummikletet i hennes hår.
”Jag ber om ursäkt att jag störde, jag ska gå nu.” sa Rut artigt och lät blicken vandra över de tre innan hon åter fäste den vid Jacki.
”Förresten, är det nytt mode att kleta tuggummi i håret? Verkar lite… koko, om du frågar mig” fortsatte hon och gjorde samma handrörelse intill sitt huvud som Jacki gjort för bara en halv minut sedan. Rut sprang iväg mot skogen samtidigt som Jacki fastnade med fingrarna i sitt kladdiga hår och brast ut i ett panikartat skrik. Hennes vänner lamslogs av händelsen och blev sittande med öppna gap stirrandes på en totalt galen Jacki.
”MEN HALLÅ GÖR NÅ´T DÅ!” Skrek hon med gråt i halsen. Det var det sista Rut kunde höra innan deras röster bleknade i periferin. Rut studsade fram medan hon plockade de gnistrande stjärnorna och när hon kommit igenom skogsbrynet såg hon en pojke stå med slutna ögon på landsvägen. Hon hoppade ner i diket på den sida åt vilken pojkens rygg var vänd och smög sig en bit bort tills hon kom fram till syrenbusken. Där gömde hon sig om väntade på att den underliga pojken som följdes av stjärnor skulle komma förbi. (...)"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar