söndag 22 februari 2015

"den som (inte) får finnas"

På SVT 2. En miniserie som handlar om ungdomar med diagnosen Aspergers syndrom och hur det är att leva med det. Jag hade höga förväntningar. Tyvärr kunde de medverkande stundtals kännas så jäkla bittra. Jag är ledsen men det ger en dyster jobbig stämning och det blir ibland tråkigt att titta på.

Alla som mår dåligt är mycket i sitt ego. Trust me I know. Det är ju faktiskt att de visar de bitarna. Men tja... det blir, nästan pinsamt, när bitterheten lyser igenom så oerhört. Men också sorgligt. Sorgligt att se människor som inte har förlikat sig med sitt förflutna och hyser hat emot andra människor. Skuldbelägger. Jag kan förstå ett sådant hat, men hat är aldrig en lösning. Det gör att ägaren till hatet bryts ner inifrån. Ingen människa orkar leva en längre tid med bitterhet och hat. Det är ren förödelse för ens hälsa. Så då blir jag ledsen. JAG vill hoppa in där och ruska lite i dem på ett vänligt sätt. Få dem att gå acceptansens väg istället för hatets som leder mot undergång rent själsligt.

Hur som helst. Jag kan inte riktigt säga vad jag tycket om programmet. Det känns oerhört viktigt, även om det inte levde upp till just mina förväntningar. Dock kommer också min egen noja in som säger, "bara inte människor som bär okunskap, ser programmet och tänker att aspergare är bittra jävlar." Ha! Låt oss hoppas det bara var min dagsform och mina tankar som gav programmet den vinkeln. Låt oss hoppas.


lördag 21 februari 2015

läxor som innebär dikt är helt okej läxor

I skogen bland träden är luften så fri
bland blommor och grönska blir jag till ett vi
När allting känns trasigt i hjärta och själ
är träden de enda som tycks vilja väl
jag trycker min kind intill trädstammens bark
och gråter: Vem ljög om att ensam är stark
men vinden som susar i trädkronors topp
är tysta små viskningar fyllda av hopp
Så omsluts jag ömt utav skogsharmoni
ett tillstånd så lugnt som mitt tillstånd kan bli
vad gör väl det faktum att ensam och svag
de enda som vet det, är träden och jag

måndag 16 februari 2015

Och dethär med kvinnoideal

Hamnade framför ett program där några amerikanska (?) stylister stylar om svenska kvinnor de plockar upp på stan. Så inte likt mig. Men jag kunde inte sluta... fascineras?

Ingen av dessa kvinnor som plockas upp i kvällens avsnitt är vad man kallar "smal" i dagens samhälle. Dessa stylister ska få kvinnorna att klä sig på ett nytt sätt och trivas med sina kroppar. Känna sig snygga. Det är vad de säger efter att de totaldissat deras utstyrsel och i utbyte fått en kortversion av kvinnornas livsöden.

Samtliga kvinnor klagar över att de är "tjocka". Därför blev jag förvånad när sylisterna ger dem typ moderna korsetter "denna kommer få din mage att försvinna" säger de och fortsätter med "din mage syns inte alls i den här klänningen.." och så vidare.

Stopp.

Fråga.

Strävar de ändå mot de smala idealen? Jag fattar inte.

Mina ögon tåras samtidigt som dessa kvinnors när de får se sin förändring. Jag blir glad för deras skull. För att de blir så glada över att se sitt nya "snygga" "sexiga" jag. Men jag blir också ledsen. Ledsen över att de blir så glada. Det är nnu ett bevis på att våran utseendefixerade värld håller på att gå över styr.

Här får du snygga kläder som får dig att se smakare ut. Gå nu ut där och visa hur snygg du är.
För de var fula innan eller?

Jag kan förstå delen med utstrålning. Den är viktig. En god, stolt hållning och ett leende gör mycket. (det skickar dessutom positiva signaler till hjärnan, men det tar vi en annan gång) Varför säger de inte det? Det tycker jag var den absolut största skillnaden i samtliga före/efter-bilder. Att de såg stolta ut. Varför lär de dem att de behöver speciella kläder, sminkning och hårstyling för att så att säga "kick ass"? Varför får de information om att de NU kan peka finger åt de som mobbat. För NU ser du kvinnlig och sexig ut!
SÅ JÄVLA FEL BUDSKAP! SÅ. JÄVLA. FEL.

Det är så jag vill spy.

Ändå kan jag inte sluta fascineras.

lördag 14 februari 2015

Its good enough

Fick hem en såndär lokaltidning, bläddrade en snabbis innan jag klippte den i småbitar.

tisdag 10 februari 2015

Sanningar

Det här är komplicerade saker. Sanning alltså. Ett ord som färgas av allt den rör vid. Jag har just varit på en öppen repetition på Folkteatern där smakprov visats ur det tre pjäser som ingår i projektet "Sanning c/o Folkteatern" (mer info om det här) Inte helt oväntat, så har det satt igång en ström av tankar som forsar genom mitt medvetande.

Det här med att ifrågasätta vad sanning egentligen är, vad som är tolkningar och vems sanning som vi anser är sann har ju varit högst aktuellt i mitt nyligen avslutade fördjupningsarbete. Jag skrev då om Anna Odell och hennes konstverk "Okänd, kvinna 2009-349701" där en av hennes led-frågor handlade om vem som har definitionsrätten inom psykiatrin, och en av mina var "i vilken utsträckning har vårdpersonal rätt att handla utefter sin egen tolkning?" Detta arbete med tillhörande frågor riktas inom psykiatrins värld, men jag tänker att de går att lyfta ut till ett större perspektiv. Anna Odell filosoferar kring begreppet "verklighet" och hur man kan bedöma huruvida en verklighet är verklig eller inte. I mitt arbete filosoferar jag kring tolkningar och frågar mig varför vi hellre använder tolkningar framför att ta reda på fakta. Är det av rädsla? Eller kanske av stress, vi tar snabbast möjliga väg? Hur som helst har tolkning och sanning ett starkt samband tänker jag. För var och ens sanning innehåller, om så bara ett micro-fragment, någon form av tolkning. Jag tror inte att någonting vi säger under en dag saknar tolkning. Ändå säger vi så mycket som är sant. Jag är trött, kan vara en fullkomlig sanning - om du är trött. Men hur vet du att du är trött? Jo, du känner igen kroppens signaler, du har upplevt det förut och du tolkar där med ditt tillstånd som trött.

Är det då något fel på tolkningar? Nej. Vi behöver dem för att överleva. Vi behöver tolka fruktens ovanliga färg till att den är rutten. Vi behöver tolka älgens frustande till att den känner sig hotad. Vi behöver tolka de knakande brädorna i bryggan till att det finns en riska att de inte håller. Och vi behöver ibland tolka varandra. Det farliga, eller i alla fall det mindre bra, är när vi inte är medvetna om våra tolkningar och - här kommer det - tar det för Sanning. Det är där vi gör, så att säga, fel. För att ta något vardagligt. Att skilja mellan egna åsikter samt tolkningar och ren sanning är viktigare i en del sammanhang än andra. Men jag kan erkänna att jag ibland blir smått irriterad när någon säger tex "det där är äckligt" utan att markera "Jag tycker". Det är en banal sak, men det är genom att träna i de mest vardagliga situationerna som vi kan ta steget högre upp och undvika att till exempel som sjuksköterska skriva i journalen att en patient varit våldsam när hen i själva verket vara velat komma ur polisgreppet i ren panik (för att dra en parallell till mitt projektarbete). Där står vi med två sanningar. Sköterskan som säger att patienten är våldsam och patienten som säger att hen hade panik. De har helt enkelt olika upplevelser, så vems sanning är giltig? Är något av det sanning? För hur kan vi någonsin vara säker på att någon någonsin tala sanning? Och ur det djupaste filosofiska perspektivet: Finns det en sanning överhuvudtaget, i ordets rätta bemärkelse?

Det finns hur mycket som helst att diskutera i detta ämne, men nu börjar min kvällsmedicin att verka, om ni ville veta, så jag är trött och bör låta den få full effekt. Så, kanske återkommer jag till detta ämne igen. Det är ju som sagt outtömligt ämne och dessutom någonting jag ofta går och tänker på. Behövde mest låta ett par droppar av tankeströmmen på sippra ut genom mina fingrar just nu. Tyvärr går tankarna ofantligt mycket snabbare än min fingrar hinner skriva, vilket är lite trist. Hur som helst. Det får bli allt för den här gången.
Godnatt.

Nytt på gång

Jag ska ta mig tid att måla på mitt lov. Har jag tänkt. En ny tavla är uppskissad, vi får se hur detta utvecklar sig....

Hjärtan

Hjärtan har en symbolisk plats i vårt samhälle. Jag tycker det är lika roligt som spännande att leka med den.

tisdag 3 februari 2015

Stundom Liten, Stundom Stark

Igår pratade jag med en person, en kurator, men det har egentligen inte med saken att göra. Poängen är det hon sa och det var att hon så tydligt ser de två sidorna av mig. Att där finns den där starka Emelie. Den Emelie som klarar precis vad som helst och som står upp för vem hon är och vad hon kan. Sen finns det den Emelie som kommer fram ibland. Den lilla Emelie, hon som är kanske bara två år. Den Emelie som den starka Emelie inte riktigt hör eller ser när hon ropar. Den lilla Emelie som som vill bära hela världen. Du behöver plocka upp henne ibland, bära henne i din famn och säga att hon inte behöver göra allting. Hon behöver inte klara allting hon är bara ett barn. Och hon behöver tröstas. 

Vi har pratat om den här bilden flera gånger. Om den där lilla Emelie som aldrig riktigt blev klar med att vara barn, som aldrig växte upp. Hon finns där och jag måste ta hand om henne. För hon tror att hon ska rädda hela världen, hon har inte några proportioner, inger logik eller realistisk syn på världen. Hon är liten. Hon är ofta ledsen och jag bär henne inom mig. Men hon är också en del av mig jag inte kan existera utan. Hon är jag. Jag är hon. Vi är tillsammans och skapar en hel människa. Men ibland glömmer jag bort henne, ignorerar hennes rop på hjälp och då blir jag bara halv. 

Jag är lilla Emelie. Jag är starka Emelie. Jag jag måste visa mig respekt för mina olikheter och sluta fred. Det är vi, det är jag. Jag är jag. Ibland Stark. Ibland Liten. Och det är okej, vilket som.