tisdag 10 februari 2015

Sanningar

Det här är komplicerade saker. Sanning alltså. Ett ord som färgas av allt den rör vid. Jag har just varit på en öppen repetition på Folkteatern där smakprov visats ur det tre pjäser som ingår i projektet "Sanning c/o Folkteatern" (mer info om det här) Inte helt oväntat, så har det satt igång en ström av tankar som forsar genom mitt medvetande.

Det här med att ifrågasätta vad sanning egentligen är, vad som är tolkningar och vems sanning som vi anser är sann har ju varit högst aktuellt i mitt nyligen avslutade fördjupningsarbete. Jag skrev då om Anna Odell och hennes konstverk "Okänd, kvinna 2009-349701" där en av hennes led-frågor handlade om vem som har definitionsrätten inom psykiatrin, och en av mina var "i vilken utsträckning har vårdpersonal rätt att handla utefter sin egen tolkning?" Detta arbete med tillhörande frågor riktas inom psykiatrins värld, men jag tänker att de går att lyfta ut till ett större perspektiv. Anna Odell filosoferar kring begreppet "verklighet" och hur man kan bedöma huruvida en verklighet är verklig eller inte. I mitt arbete filosoferar jag kring tolkningar och frågar mig varför vi hellre använder tolkningar framför att ta reda på fakta. Är det av rädsla? Eller kanske av stress, vi tar snabbast möjliga väg? Hur som helst har tolkning och sanning ett starkt samband tänker jag. För var och ens sanning innehåller, om så bara ett micro-fragment, någon form av tolkning. Jag tror inte att någonting vi säger under en dag saknar tolkning. Ändå säger vi så mycket som är sant. Jag är trött, kan vara en fullkomlig sanning - om du är trött. Men hur vet du att du är trött? Jo, du känner igen kroppens signaler, du har upplevt det förut och du tolkar där med ditt tillstånd som trött.

Är det då något fel på tolkningar? Nej. Vi behöver dem för att överleva. Vi behöver tolka fruktens ovanliga färg till att den är rutten. Vi behöver tolka älgens frustande till att den känner sig hotad. Vi behöver tolka de knakande brädorna i bryggan till att det finns en riska att de inte håller. Och vi behöver ibland tolka varandra. Det farliga, eller i alla fall det mindre bra, är när vi inte är medvetna om våra tolkningar och - här kommer det - tar det för Sanning. Det är där vi gör, så att säga, fel. För att ta något vardagligt. Att skilja mellan egna åsikter samt tolkningar och ren sanning är viktigare i en del sammanhang än andra. Men jag kan erkänna att jag ibland blir smått irriterad när någon säger tex "det där är äckligt" utan att markera "Jag tycker". Det är en banal sak, men det är genom att träna i de mest vardagliga situationerna som vi kan ta steget högre upp och undvika att till exempel som sjuksköterska skriva i journalen att en patient varit våldsam när hen i själva verket vara velat komma ur polisgreppet i ren panik (för att dra en parallell till mitt projektarbete). Där står vi med två sanningar. Sköterskan som säger att patienten är våldsam och patienten som säger att hen hade panik. De har helt enkelt olika upplevelser, så vems sanning är giltig? Är något av det sanning? För hur kan vi någonsin vara säker på att någon någonsin tala sanning? Och ur det djupaste filosofiska perspektivet: Finns det en sanning överhuvudtaget, i ordets rätta bemärkelse?

Det finns hur mycket som helst att diskutera i detta ämne, men nu börjar min kvällsmedicin att verka, om ni ville veta, så jag är trött och bör låta den få full effekt. Så, kanske återkommer jag till detta ämne igen. Det är ju som sagt outtömligt ämne och dessutom någonting jag ofta går och tänker på. Behövde mest låta ett par droppar av tankeströmmen på sippra ut genom mina fingrar just nu. Tyvärr går tankarna ofantligt mycket snabbare än min fingrar hinner skriva, vilket är lite trist. Hur som helst. Det får bli allt för den här gången.
Godnatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar