tisdag 3 februari 2015

Stundom Liten, Stundom Stark

Igår pratade jag med en person, en kurator, men det har egentligen inte med saken att göra. Poängen är det hon sa och det var att hon så tydligt ser de två sidorna av mig. Att där finns den där starka Emelie. Den Emelie som klarar precis vad som helst och som står upp för vem hon är och vad hon kan. Sen finns det den Emelie som kommer fram ibland. Den lilla Emelie, hon som är kanske bara två år. Den Emelie som den starka Emelie inte riktigt hör eller ser när hon ropar. Den lilla Emelie som som vill bära hela världen. Du behöver plocka upp henne ibland, bära henne i din famn och säga att hon inte behöver göra allting. Hon behöver inte klara allting hon är bara ett barn. Och hon behöver tröstas. 

Vi har pratat om den här bilden flera gånger. Om den där lilla Emelie som aldrig riktigt blev klar med att vara barn, som aldrig växte upp. Hon finns där och jag måste ta hand om henne. För hon tror att hon ska rädda hela världen, hon har inte några proportioner, inger logik eller realistisk syn på världen. Hon är liten. Hon är ofta ledsen och jag bär henne inom mig. Men hon är också en del av mig jag inte kan existera utan. Hon är jag. Jag är hon. Vi är tillsammans och skapar en hel människa. Men ibland glömmer jag bort henne, ignorerar hennes rop på hjälp och då blir jag bara halv. 

Jag är lilla Emelie. Jag är starka Emelie. Jag jag måste visa mig respekt för mina olikheter och sluta fred. Det är vi, det är jag. Jag är jag. Ibland Stark. Ibland Liten. Och det är okej, vilket som.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar