torsdag 26 mars 2015

Rubrik känns överflödigt

Idag är jag hemma. Det är torsdag. Ingen röd dag. Inte studiedag eller på annat sätt en ingen-skola-dag. Men jag är hemma. Låt mig ge er en kort tillbaka blick på min vecka. Måndag, jag har skoldag till tolv och jag tar mig igenom den. Tisdag, jag har skoldag till tolv, men jag går hem efter första lektionen eftersom jag är helt utpumpad rent psykiskt. Onsdag, vanligtvis går jag till fyra men det är bara halv skoldag, ändå behöver jag avbryta den efter en halv lektion och då hem, med ett gemensamt beslut med min lärare att stanna hemma på torsdagen. Idag.

Jag kan ju säga att jag haft bättre veckor.

Så, vad ägnar jag min hemmadag åt? Spelar DS. Fyller i skolansökningar. Tanken är att jag ska läsa DBT och köra lite mindfulness senare. Och bada. Men nu tänkte jag sätta mig med en Naturkunskapsuppsats om våra olika sinnen.
Jag var nära, väldigt nära. Skulle just till att skriva rubriken när det blippar till i mobilen. Nåt har hänt på Facebook.
"Okej jag kollar det först."
Meddelandet innehöll informationen om att en tjej som jag träffat på behandlingshemmet, som bodde på en angränsande enhet, nu är död. Hon ha tagit sitt liv.

... och någon stans där drogs all min energi ut med en vass klo, ut genom hjärtat. Energi jag behövt för att ta in all information, sammanfatta den och få den till en egen flytande text.

Jag tror min schema har kastats om. Dags för delen med DBT och mindfulness. Nu.

Jag skänker också en varm tanke till tjejen där hon nu befinner sig, och till alla berörda som blev kvar här.

tisdag 10 mars 2015

kidnappad av lågmäld ångest

Idag har jag varit ledig från skolan och tänkte verkligen ta vara på den här dagen. Jag tänkte städa, läsa i min engelska bok (läxa) och göra någonting kreativt, någonting jag bara VILL göra och som jag mår bra av.

Men det blev inte som jag hade tänkt, för jag blev kidnappad av en lågmäld ångest.

Det är den där oron som är lite mer än en oro som jag har valt att kalla "den lågmälda ångesten". Det är den som finns i min mage och bland annat får mig att tro att jag har en ständig hunger, men så är det inte. Jag har bara en ångestgäst där som segt och nonchalant vrider och vänder på sig och har det riktigt jävla gött. Det är den lågmälda ångesten som får mig att bli mentalt förlamad, känslomässigt och praktiskt - dvs att jag varken känner eller gör någonting. Idag blev jag sittande på min köksstol en längre stund innan jag hasade mig till soffan där jag slöade och sedan spelade på mitt 3ds för att återvända till stolen och sängen, golvet och stolen igen. Hela tiden tänkandes på att jag måste rycka upp mig, "kom igen gör nåt kul!" - men ingenting verkar kul. Ingenting får mig glad. Jag kände mig oerhört deprimerad, svart och trög.

Detta pågick fram till fyra-fem-tiden någon gång. Då började ångesten gro. Den började växa från till synes (dock inte faktiskt) harmlös till en mer påtaglig stress/rädsla och jag insåg hur ensam jag kände mig, där i mitt kök. Jag satt länge och tittade ut, vilket jag gjort till och från under hela dagen, på den fina blå dagen som var på väg mot en skymning. Efter en inre kamp och hetsig debatt om huruvida jag ska gå ut eller inte reser jag mig i en kraftansträngning, tar ett djupt andetag, rycker åt mig jackan, hoppar i skorna och går ut. Innan jag hinner tänka mer. Innan debatten kör igång igen efter en stunds tystnad.

Jag tog snabba, stadiga steg framåt, det var lite kyligare än jag tänkt men det var ju inte allt för länge tills solen skulle försvinna i horisonten. Jag andades djupt och sjöng lite för mig själv där jag bestämt tog mig framåt. Jag ville rena mig med fartvinden.

Väl hemma igen var jag microdelar (om det ens finns nåt som heter så) ifrån att åter falla i trans på soffan men med en svordom och samma bestämdhet reste jag mig upp och plockade bestämt fram dammsugaren, åter sjungandes för mig själv (och eventuellt grannarna). Jag bestämde mig för att göra så gott jag kunde, minimigränsen var att ta ett seriöst varv med dammsugaren.

Sedan kokade jag nudlar eftersom jag insåg att jag måste ha lunch till skolan imorgon, och vid det här laget sjungandes i duett med musiken hur min högtalare, började jag måla naglarna.

Och nu... nu är jag här. Sammanfattar min dag. En dag då jag kidnappades av den lågmälda ångesten, lyckades rymma en stund och nu, med samma hänsynslösa ångestgäst nedbäddad i magen så försöker jag andas. Se vilken oerhörd kraft jag har, som lyckades få in ett par smällar mellan benen på den där vidrigt egenkära saken. Jag känner mig fortfarande känslomässigt avtrubbad och oerhört trög, men det får vara okej. Just nu får det vara det. För någonstans där inuti mig finns det där jävlar anammat, och det jobbar på för fullt. Men som säkert de flesta vet, nonchalanta, hänsynslösa och egenkära typer är de allra svåraste att handskas med. Det värsta en kan göra mot en sådan typ, är att ignorera för att markera: "Jag behöver inte dig, utan klarar mig fint ändå."


onsdag 4 mars 2015

Grattis, ni knäckte mig... (ett kräkbrev från desperationens skuggor)

Jag, en snart 23 årig tjej med aspergers syndrom (och nyupptäcka dyslexidrag) bosatt i Göteborg i en lägenhet på kommunalt kontrakt, nyligen hemkommen från två år på behandlingshem för självdestruktivitet, social fobi och paniksyndrom kämpar nu dagligen med anpassade folkhögskolestudier för att uppnå gymnasiekompetens. Jag, med en historia av psykisk ohälsa sedan ca 14-års ålder, ett drygt halvår själskadefri och för första gången någonsin i eget boende och med det dagliga jobb det innebär att anpassa mig i det så kallade vanliga "friska" livet, förväntas jag dessutom att som direkt följd på det första studieåret nu hitta ett jobb som ska betala min hyra och med allt annat för att försörja mig under sommaren.
Grattis sammhället, ni knäckte mig - igen!

Tur är väl det, både för dem, för mig och för mina nära att jag råkar ha en ospecificerad med ytterst mäktig kraft att ändå lyckas limma ihop de bitar som går sönder i mig när myldigheterna går in med sina stora skor utan att se efter var de sätter fötterna. Drar undan mattan och åter igen, jag säger åter,åter igen låter mig falla mellan de berömda stolarna.

Kanske är det inte alls orimligt att förutsätta att jag ska ut i arbete nu? Jag vet inte. Någon kanske tycker det. Någon annan inte. Jag vet bara vad jag själv upplever. Idag fick jag ett nervsammanbrott i skolan som gjorde att jag missade en redovisning. Jag fick panikånges, vilket är mer sällsynt i mitt liv idag.

Förmodligen var detta droppen efter en rad röriga, för att inte säga otrevliga, uppgifter som olika myndigheter lagt på mig den senaste tiden. Låt mig redogöra för min senaste tids myndighetskontakter.

Till att börja med ska nämnas att jag bev tilldelad boendestöd, i samband med det kommunala kontrakt jag blev erbjuden, för drygt ett och ett halvt år sedan. Men eftersom jag inte bott här förän i sommras så har jag och mitt boendestöd en historia som inte räcker längre tillbaka än augusti förra året.

Vidare. I augusti slutade också den socialsekreterare som haft mitt ärende inom LSS (lagen om särskilt stöd för vissa funktionshindrade) sedan jag fick min neuropsykiatriska diagnos vi 17 år. Den nya sekreteraren hörde jag av första gången i januari i år. Jag känner henne alltså inte. Samma relation har jag till min handläggare på försäkringskassan. Nåväl, i och med att jag har skött mig och lägenhetsbesiktningen gick bra så ska jag den 1 april få ta över 1:ahandskontraktet på lägenheten. Det är ju minst sagt fantastiskt! Jag tjuter av glädje inombords! Men någon stans där hugger man min glädje i ryggen. Min lägenhet ligger nämligen sisådär en 80-90 meter in i grann-stadsdelen. Detta faktum innebär att jag byter socialkontor (handläggare och boendestöd) i samma stund som lägenheten blir min. Ingen konstigt, någonstans ska ju gränsen gå. Det som blir ett prroblem är följande...

Jag har aspergers syndrom. För mig är en av de tuffaste bitarna det sociala livet och att jag har svårt att förstå saker som inte är tillräckligt konkreta. En annan sak är också att jag tycker det är jobbigt att prata i telefon. Från mitt socialkontor har jag fått hjälp med att tydliggöra, jag har vetat var jag ska vända mig. Jag har fått hjälp på vissa möten genom att min handläggare följt med osv. Det tog ett bra tag innan kontakten blev så givande som den tillslut blev. Det eftersom jag har svårt att lita på människor och släppa in dem i mitt liv. Jag har svårt för att träffa nya människor, särskillt om de är någon sorts autoritet. Vilket myndighetspersoner är. Så, det jag behöver hjälp med från dem är att ibland avlasta mig med att ringa svåra samtal, hjäpa mig förklara brev från myndigheter som är otydliga och att ha någon som kan hålla i trådarna till alla myndigheter som blir diffusa, ansiktslösa kravställare för mig. Men jag måste kunna lita på denhär personen, och för att det ska gå, så krävs tid.

Vad är det då det innebär att jag byter stadsdel. Jo, jag måste ringa det nya socialkontoret. Jag måste förklara per telefon mina behov. Jag ska hålla reda på vem som ringt och medla mellan nya och gamla. Jag måste knyta nya relationer till såväl socialsekreterare som boendestöd och hävda min rätt för att inte tappas bort i periferin av byråkratin. Jag får information via telefon som jag ska minnas och förstå. För att inte tala om att jag måste ringa inte bara till mitt nya socialkontor utan till mitt gamla och till fastighetskontoret för att de skickar brev där det står att jag ska det och till.

Sen har vi då försäkringskassan. En värld för sig. Jag måste ringa läkare. Få intyg. Ringa fk. Fylla i blanketter jag inte förstår. För att sedan få ett samtal där kontentan är att läkarintyget var kasst och du kan ändå inte få några pengar, jag vet dock inte vad du ska göra annat än att söka jobb - "lycka till i livet så hoppas jag att vi inte behöver höras igen!" (de sista orden är direkt citerat)

Well hej. Här sitter jag. För fem månader sedan avslutade jag en omfattade terapeutisk behandling med drygt 20 månaders heldyngnsvård följt att tre månader med full telefonkonsultation. Dessförinnan levde jag inte ett friskt liv. Så ja, Absolut. Jag är absolut redo att ge mig ut i arbete. Möjligheten finns. Så, rå hit med ett jobb bara - de finns ju i överflöd. (Men det får inte finnas krav på utbildning, körkort eller yrkererfarenhet, tyvärr hann jag inte att fixa med något av det där, mellan rakbladen och terapisessionerna...)

______

Ett gnällinlägg kan tyckas. Men jag behövde kräkas upp det här. Jag vill tillägga att jag inte anser att någon har handlat eller agerat "fel" i sitt yrkesutövande. Jag vill bara belysa den lilla människans roll i konsekvensspelet när beslut fattas så långt ifrån den det berör. Kanske på en plats med en delvis skymd sikt? Kanske med huvudet bland molnen? Vad vet väl jag?

______