onsdag 4 mars 2015

Grattis, ni knäckte mig... (ett kräkbrev från desperationens skuggor)

Jag, en snart 23 årig tjej med aspergers syndrom (och nyupptäcka dyslexidrag) bosatt i Göteborg i en lägenhet på kommunalt kontrakt, nyligen hemkommen från två år på behandlingshem för självdestruktivitet, social fobi och paniksyndrom kämpar nu dagligen med anpassade folkhögskolestudier för att uppnå gymnasiekompetens. Jag, med en historia av psykisk ohälsa sedan ca 14-års ålder, ett drygt halvår själskadefri och för första gången någonsin i eget boende och med det dagliga jobb det innebär att anpassa mig i det så kallade vanliga "friska" livet, förväntas jag dessutom att som direkt följd på det första studieåret nu hitta ett jobb som ska betala min hyra och med allt annat för att försörja mig under sommaren.
Grattis sammhället, ni knäckte mig - igen!

Tur är väl det, både för dem, för mig och för mina nära att jag råkar ha en ospecificerad med ytterst mäktig kraft att ändå lyckas limma ihop de bitar som går sönder i mig när myldigheterna går in med sina stora skor utan att se efter var de sätter fötterna. Drar undan mattan och åter igen, jag säger åter,åter igen låter mig falla mellan de berömda stolarna.

Kanske är det inte alls orimligt att förutsätta att jag ska ut i arbete nu? Jag vet inte. Någon kanske tycker det. Någon annan inte. Jag vet bara vad jag själv upplever. Idag fick jag ett nervsammanbrott i skolan som gjorde att jag missade en redovisning. Jag fick panikånges, vilket är mer sällsynt i mitt liv idag.

Förmodligen var detta droppen efter en rad röriga, för att inte säga otrevliga, uppgifter som olika myndigheter lagt på mig den senaste tiden. Låt mig redogöra för min senaste tids myndighetskontakter.

Till att börja med ska nämnas att jag bev tilldelad boendestöd, i samband med det kommunala kontrakt jag blev erbjuden, för drygt ett och ett halvt år sedan. Men eftersom jag inte bott här förän i sommras så har jag och mitt boendestöd en historia som inte räcker längre tillbaka än augusti förra året.

Vidare. I augusti slutade också den socialsekreterare som haft mitt ärende inom LSS (lagen om särskilt stöd för vissa funktionshindrade) sedan jag fick min neuropsykiatriska diagnos vi 17 år. Den nya sekreteraren hörde jag av första gången i januari i år. Jag känner henne alltså inte. Samma relation har jag till min handläggare på försäkringskassan. Nåväl, i och med att jag har skött mig och lägenhetsbesiktningen gick bra så ska jag den 1 april få ta över 1:ahandskontraktet på lägenheten. Det är ju minst sagt fantastiskt! Jag tjuter av glädje inombords! Men någon stans där hugger man min glädje i ryggen. Min lägenhet ligger nämligen sisådär en 80-90 meter in i grann-stadsdelen. Detta faktum innebär att jag byter socialkontor (handläggare och boendestöd) i samma stund som lägenheten blir min. Ingen konstigt, någonstans ska ju gränsen gå. Det som blir ett prroblem är följande...

Jag har aspergers syndrom. För mig är en av de tuffaste bitarna det sociala livet och att jag har svårt att förstå saker som inte är tillräckligt konkreta. En annan sak är också att jag tycker det är jobbigt att prata i telefon. Från mitt socialkontor har jag fått hjälp med att tydliggöra, jag har vetat var jag ska vända mig. Jag har fått hjälp på vissa möten genom att min handläggare följt med osv. Det tog ett bra tag innan kontakten blev så givande som den tillslut blev. Det eftersom jag har svårt att lita på människor och släppa in dem i mitt liv. Jag har svårt för att träffa nya människor, särskillt om de är någon sorts autoritet. Vilket myndighetspersoner är. Så, det jag behöver hjälp med från dem är att ibland avlasta mig med att ringa svåra samtal, hjäpa mig förklara brev från myndigheter som är otydliga och att ha någon som kan hålla i trådarna till alla myndigheter som blir diffusa, ansiktslösa kravställare för mig. Men jag måste kunna lita på denhär personen, och för att det ska gå, så krävs tid.

Vad är det då det innebär att jag byter stadsdel. Jo, jag måste ringa det nya socialkontoret. Jag måste förklara per telefon mina behov. Jag ska hålla reda på vem som ringt och medla mellan nya och gamla. Jag måste knyta nya relationer till såväl socialsekreterare som boendestöd och hävda min rätt för att inte tappas bort i periferin av byråkratin. Jag får information via telefon som jag ska minnas och förstå. För att inte tala om att jag måste ringa inte bara till mitt nya socialkontor utan till mitt gamla och till fastighetskontoret för att de skickar brev där det står att jag ska det och till.

Sen har vi då försäkringskassan. En värld för sig. Jag måste ringa läkare. Få intyg. Ringa fk. Fylla i blanketter jag inte förstår. För att sedan få ett samtal där kontentan är att läkarintyget var kasst och du kan ändå inte få några pengar, jag vet dock inte vad du ska göra annat än att söka jobb - "lycka till i livet så hoppas jag att vi inte behöver höras igen!" (de sista orden är direkt citerat)

Well hej. Här sitter jag. För fem månader sedan avslutade jag en omfattade terapeutisk behandling med drygt 20 månaders heldyngnsvård följt att tre månader med full telefonkonsultation. Dessförinnan levde jag inte ett friskt liv. Så ja, Absolut. Jag är absolut redo att ge mig ut i arbete. Möjligheten finns. Så, rå hit med ett jobb bara - de finns ju i överflöd. (Men det får inte finnas krav på utbildning, körkort eller yrkererfarenhet, tyvärr hann jag inte att fixa med något av det där, mellan rakbladen och terapisessionerna...)

______

Ett gnällinlägg kan tyckas. Men jag behövde kräkas upp det här. Jag vill tillägga att jag inte anser att någon har handlat eller agerat "fel" i sitt yrkesutövande. Jag vill bara belysa den lilla människans roll i konsekvensspelet när beslut fattas så långt ifrån den det berör. Kanske på en plats med en delvis skymd sikt? Kanske med huvudet bland molnen? Vad vet väl jag?

______

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar