tisdag 10 mars 2015

kidnappad av lågmäld ångest

Idag har jag varit ledig från skolan och tänkte verkligen ta vara på den här dagen. Jag tänkte städa, läsa i min engelska bok (läxa) och göra någonting kreativt, någonting jag bara VILL göra och som jag mår bra av.

Men det blev inte som jag hade tänkt, för jag blev kidnappad av en lågmäld ångest.

Det är den där oron som är lite mer än en oro som jag har valt att kalla "den lågmälda ångesten". Det är den som finns i min mage och bland annat får mig att tro att jag har en ständig hunger, men så är det inte. Jag har bara en ångestgäst där som segt och nonchalant vrider och vänder på sig och har det riktigt jävla gött. Det är den lågmälda ångesten som får mig att bli mentalt förlamad, känslomässigt och praktiskt - dvs att jag varken känner eller gör någonting. Idag blev jag sittande på min köksstol en längre stund innan jag hasade mig till soffan där jag slöade och sedan spelade på mitt 3ds för att återvända till stolen och sängen, golvet och stolen igen. Hela tiden tänkandes på att jag måste rycka upp mig, "kom igen gör nåt kul!" - men ingenting verkar kul. Ingenting får mig glad. Jag kände mig oerhört deprimerad, svart och trög.

Detta pågick fram till fyra-fem-tiden någon gång. Då började ångesten gro. Den började växa från till synes (dock inte faktiskt) harmlös till en mer påtaglig stress/rädsla och jag insåg hur ensam jag kände mig, där i mitt kök. Jag satt länge och tittade ut, vilket jag gjort till och från under hela dagen, på den fina blå dagen som var på väg mot en skymning. Efter en inre kamp och hetsig debatt om huruvida jag ska gå ut eller inte reser jag mig i en kraftansträngning, tar ett djupt andetag, rycker åt mig jackan, hoppar i skorna och går ut. Innan jag hinner tänka mer. Innan debatten kör igång igen efter en stunds tystnad.

Jag tog snabba, stadiga steg framåt, det var lite kyligare än jag tänkt men det var ju inte allt för länge tills solen skulle försvinna i horisonten. Jag andades djupt och sjöng lite för mig själv där jag bestämt tog mig framåt. Jag ville rena mig med fartvinden.

Väl hemma igen var jag microdelar (om det ens finns nåt som heter så) ifrån att åter falla i trans på soffan men med en svordom och samma bestämdhet reste jag mig upp och plockade bestämt fram dammsugaren, åter sjungandes för mig själv (och eventuellt grannarna). Jag bestämde mig för att göra så gott jag kunde, minimigränsen var att ta ett seriöst varv med dammsugaren.

Sedan kokade jag nudlar eftersom jag insåg att jag måste ha lunch till skolan imorgon, och vid det här laget sjungandes i duett med musiken hur min högtalare, började jag måla naglarna.

Och nu... nu är jag här. Sammanfattar min dag. En dag då jag kidnappades av den lågmälda ångesten, lyckades rymma en stund och nu, med samma hänsynslösa ångestgäst nedbäddad i magen så försöker jag andas. Se vilken oerhörd kraft jag har, som lyckades få in ett par smällar mellan benen på den där vidrigt egenkära saken. Jag känner mig fortfarande känslomässigt avtrubbad och oerhört trög, men det får vara okej. Just nu får det vara det. För någonstans där inuti mig finns det där jävlar anammat, och det jobbar på för fullt. Men som säkert de flesta vet, nonchalanta, hänsynslösa och egenkära typer är de allra svåraste att handskas med. Det värsta en kan göra mot en sådan typ, är att ignorera för att markera: "Jag behöver inte dig, utan klarar mig fint ändå."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar