måndag 27 april 2015

Vem fan kom på idén att kombinera panik och ångest?

Jag är medveten om att den senaste tidens inlägg har utgjorts av mer tankar i text än bild, form och dikt i mer kreativ anda. Men sånt är ju också livet. Föränderligt. Fokuset på psykisk ohälsa, som ju också är ett av mina teman på bloggen utöver kreativiteten, har fått allt mer plats i mitt liv just nu och det speglar sig i bloggen. Eftersom den här bloggen helt enkelt är tänkt att vara en spegling av mig så är det fullt naturligt. Ingen hellre än jag önskar att min kreativitet snart ska spira inom mig igen. Och det kommer den att göra. Den ligger och gror, jag känner det. 
_____________________________________

Jag förlängde min helg med en dag. Idag. Eller så tog jag bara en bit vardag och ersatte den förlorade biten helg, den bit liv jag tappade i lördags.

I min sjukhusjournal står att jag lider av panikångestsyndrom. Jag kan, både glad och stolt, idag säga att jag inte längre lider av det i den utsträckning som jag tidigare gjort. Men det står där inte för intet. I lördags fick jag en påminnelse som knockade mig helt ur balans. Panikångest, så kraftig att jag kräktes, blödde näsblod, fick ihållande yrsel, grät (såklart), skrek och bad om att få dö. Men det var ingen som hörde det, så här är jag, livs levande. Och självklart ville jag inte dö egentligen, men för er som inte vet det så är panikångest en sådan allomfattande smärta att döden tycks vara den enda befrielsen. Den enda utvägen.

Jag är väl medveten om att jag hanterade den här situationen på ett mycket bättre sätt än jag tidigare skulle ha gjort. Men känslan har fortfarande en stor roll. Rädslan fyller min kropp och kanske var den med och bestämde att det inte skulle bli någon skola för mig idag. Hur som helst gör den sig påmind genom hjärtklappning vid ytterst märkliga och mindre märkliga situationer. Mörkrädsla, rädsla för att sova och att inte kunna somna, rädsla för att vistas bland människor, rädsla för att övernaturliga saker ska ske och så vidare....

Igår, dagen efter som jag kallar det, drevs dagen av yrsel och illamående. Jag har sedan i lördags bara kunnat äta små, små mål i taget. Jag undviker allt som kan framkalla stress. Ändå skriver jag nu om detta och känner hur andningen blir ansträngd och det spänner lite över bröstkorgen. Men jag vill dela med mig av min upplevelse. Min erfarenhet att häromdagen genomgått en kraftig panikångest attack utan att på något sätt skada mig eller använda destruktivt beteende.

Det låter lamt. Det låter hemskt. Det låter så jävla lätt när man säger det, men Stå Ut! Jag kan säga det nu, men hade någon sagt det till mig i lördags hade jag kanske slagit vederbörande i ansiktet. Vad vet jag? Men det är därför jag säger det, efter som jag vet att det inte är de orden man vill höra i det läget. Och dessutom sker ju detta tillstånd i ensamhet, då måste detta vara så inpräntat i skallen att en kan påminna sig själv. DET GÅR ÖVER! INGENTING ÄR FÖR EVIGT! 

Då kommer den kanske, tanken, men jag vill inte leva. Då gäller det att agera! Är du ensam; Skrik, slå på kuddar så hårt du någonsin kan, spring, hoppa i sängen gör allt du kan för att bli av med energi, bli trött och sov. Ge inte upp. Gråt dig till sömns om det är så. Tänk på fina minnen, tänk på de du älskar och som älskar dig. Tänk, du vill inte lämna dem. Det kommer säkerligen få dig att bli ledsen, men det är okej. Det blir lugnet efter stormen. 

Sen kommer jobbet. Jobbet för att INTE låta känslorna ta över. Distrahera, för mig fungerar att organisera saker och ting. Jag skapar ordning där jag kan, när mitt inre är kaos. Du behöver befinna dig här och nu, vad du än gör. Kommer en tanke på imorgon, ta dig tillbaka till nu. Kommer en tanke på igår, ta dig tillbaka till nu. Påminn dig om gånger då du känt annorlunda. Träffa eller prata gärna med någon om du kan. Jag kunde inte, så jag behövde ta en stund i taget. Beskriva, nu blev jag rädd, du mår jag illa, nu är jag yr och helatiden göra det som är mest effektivt (DBT-term: effektivt=det som fungerar bäst i stunden) distrahera, vila, ät, krama om dig själv, ta hand om dig själv. Ta hand om sig kan vara något som är svårt. Jag brukar tänka, vara snäll mot mig själv som om jag var min bästa kompis. Vad skulle jag göra för min bästa kompis om hon var i min situation. 

Det här är allt jag orkar skriva för nu. Lite "här-är-jag-nu" och lite "lär-av(-mina)-erfarenheter" och så en skopa av "våga-prata-om-psykisk-ohälsa"

Som avslut för er som tänkte "men jösses"
Nej, jag ler inte just nu, sånt happy ending blir det inte på det här inlägget. Men jag mår som vanligt igen och ska gå till skolan imorgon. Och jag är sjukt stolt över att jag tog mig igenom det här så bra. Som "F" skulle ha sagt, "ge dig nu en klapp på axeln, annars gör jag det." Och nu är hon ju inte här, så jag får göra det själv. 
*klappar mig på axeln* (och nu log jag lite)

God natt på er vackra varelser. 






tisdag 14 april 2015

fylla-år-funderingar

Att fylla år. Ja, det råkar vara så att jag gjorde det häromdagen igen. Som jag brukar vid den här tiden på året. Ibland tänker jag på det där med födelsedagsfirande. Vad en egentligen firar. I söndags var ett sånt där ibland. Jag tänkte på vad jag firar. Även om firandet inte var så vidare firsamt (ja det är mitt påhittade ord) som när jag var liten. Magin är borta. Det gör mig lite ledsen eftersom jag någonstans, djupt inne i mitt hjärta fortfarande lever i en förhoppning om att magin lever kvar och ska spira runt den 12 april. Men det är inte längre samma sak. Det var längesedan jag slutade hade svårt att somna på kvällen den 11. Dessutom har jag insett att det är inte datumet som gör en dag speciell. Jag och min omgivning har makten att göra något speciellt av vilken dag som helst. Och är inte det mer spännande så säg? 

Så vad jag tänkte var nog mer likt, vad är det jag uppmärksammar idag genom att tacka alla människor som värmer mig med sina Grattis och hurra-rop. Och då kom det, som första tanke: Är det inte så att jag firar att jag överlevt till min 23 årsdag? Att jag finns på jorden och det för att jag ett oräkneligt antal gånger faktiskt valt att inte gå det där extra steget i fysisk handling för att avsluta livet för att jag tyckte att det räckte. Det räckte med femton år, det räckte med sexton och med sjutton, arton, nitton, tjugo, tjugoett och kanske till och med tjugotvå. Men trots allt så gjorde jag val som resulterat i återkommande födelsedagar. Trots allt så är jag här och trots de mörka stunderna idag - Ja, trots att jag fortfarande stundom får nog så är jag överens med mig själv. Jag vet att det är så och tvivla inte på mig, trösta mig, hjälp mig, men tvivla inte. 
Jag vet nämligen, det räcker inte med tjugotre.