söndag 31 maj 2015

När ett långsiktigt mål är nått

Ja, det känns knas minst sagt. Igår hade jag ett kärleksfullt firade av att jag äntligen är klar med mina gymnasiestudier. Sedan jag började gymnasiet hösten 2008 så har jag hunnit med två år på teaterlinjen, hunnit flytta till Helsingborg och tillbaka, Varit körmedlem i en produktion på Folkteatern, gått folkhögskola, flyttat till Finja och bott på behandlingshem i 20 månader, fått egen lägenhet, blivit med katt och till sist gått ytterligare ett år på folkhögskola. Mellan alla dessa äventyr har det även funnits tider av ensamhet och isolering, avsaknad av hopp och dagar, veckor, månader av ständig kamp för att orka överleva åtminstone en timme till. Också parallella äventyr som till exempel vara ena halvan i en kärleksrelation, hitta på massa kul med henne och sen se det hela ebba ut för att till slut bryta upp. Och självklart alla galna upptåg med mina vänner. Det har alltså hänt en del sedan den där dagen då jag blev uppropad i gymnastiksalen på Angeredsgymnasiet si sådär sju år sedan. Och nu är målet nått. Jag har så att säga tagit studenten.

När jag ser på det såhär så får jag väl ändå erkänna att trots denna utdragna process faktiskt har gjort en hel jävla del. Jag har svårt att greppa det här med tid. Det är och förblir obegripligt för mig. Något annat obegripligt är hur jag gång på gång under dessa år upplev känslan av att livet tar mig dit jag ska. Känslan är lika Skrämmande som den är befriande. Den är fullkomligt överväldigande. Hur överjävligt ett beslut (som tagits utan att jag fått vara med) än har verkat vara, hur katastrofala konsekvenserna blev så ledde det ändå till någonting viktigt. Någonting som är jag. Till människor som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan, till upplevelser som helat mig, till platser vackrare än paradiset och till lärdomar utan vilka jag skulle vara fattig.

Jag har tänkt mycket på det här med vad det är som gör mig till mig. Därför gjorde det mig så vansinnigt glad när jag tidigare i vår såg "Blinka Lilla Stjärna" på folkteatern. Där Bianca som var ett barn inte riktigt som "alla andra", minns hur de vuxna sagt om hennes personlighet att "det är bara  för det där som hände" (trauma, då hennes syster drunknat) Men Bianca säger "MEN jag är ju som jag är på grund av allt som hänt mig!" Och visst är det så det är Bianca. Visst är vi som vi är på grund av, eller tack vare allt som händer oss. Stort som smått.

Ibland tittar jag på min arm, ben, mina händer eller fötter och blir stolt. Jag ser mina ärr. De vita strecken som tecken på att jag överlevde. Det är min historia. Den är inte värre än någon annans, heller inte lättare. Men den är min. Den berättar inte vem jag är, kanske vem jag var. Men helt säkert berättar den att jag på ett eller annat sätt ha tagit mig hit. Och att jag står här idag beror på allt som någonsin hänt mig.

Nu är jag klar med ett mål jag haft i sju år. Visst känns det tomt. Men jag minns det där min lärare sa på Angeredsgymnasiet för många år sedan och nu kan jag se det positiva och fina i det "Emelie, du är en sån person som alltid är på väg" För nog är det väl så. Jag förstod henne inte då, men blickar jag bakåt så ser jag vad hon såg. Jag är på väg. Mentalt eller fysiskt. Jag är alltid på väg. Och nu kan jag knappt bärga mig tills jag får veta vart jag möjligen kan vara på väg härnäst.


fredag 29 maj 2015

Bara för att...

...det är så väldigt mycker roligare att göra miner när en har läppstift.

Jepp jag lever. Är bara lite off. Och idag är sista dagen i skolan för den här gången. Bilderna är från igår.

Godmorgon.

tisdag 12 maj 2015

Jag klarar allt jag vill

Någonting en bör påminna sig omnoftare är att en klarar allt en vill. Jag har den känslan idag. Jag känner mig stark. Det händer sannerligen inte varje dag. Men förhoppningsvis allt mer frekvent i framtiden än det gjort under min sjukdomsperiod.

Jag ska ta den här känslan, spara den i mitt minne och ha den som en påminnelse när jag känner mig liten, svag och misslyckad. Jag ska minnas att det går att känna annorlunda. Att det kommer sådana här dagar också.

Jag ska ladda mig med positivitet och kärlek. Jag ska njuta av stunden utan att reflektera.

Jag känner mig så tillfreds att jag var tvungen att rita glädje. Hann inte längre än skissa fram det här innan medicinklockan ringde. Och min regel då är att försöka avsluta det jag gör (och fortsätter jag med en sånhär bild hade jag lätt kunnat sitta två timmar till utan att märka det) så det är bäst jag slutar på en gång.

Så, skiss nu. Färdigt resultat utlovas till en annan dag.

måndag 11 maj 2015

Blåsdag

"Hum, dum, dumdumidum Hum, dum, dum Och vinden blåser pustigt så Och träden står så mustigt så Och bladen virvlar så lustigt så Att det är nog ganska klart Att det är Att det nog, ja nog kan det bli Det känns som om vi utan tvekan fått Det ser ut som en ganska blåsig dag idag Att det nog, ja nog kan det plötsligt bli Det känns utan tvekan som Det blir en ganska blåsiger dag idag " Ur Nalle Puh och den stormiga dagen

tisdag 5 maj 2015

prata fem minuter femte maj om psykisk ohälsa

Eller skriv. Tänker jag.

Denna hektiska dag tar jag min nu tid att sätta mig och skriva angående #5min5maj

Som en osynlig hand som kramar om inälvorna, säger en del. Som en tjock svart och syrefattig dimma kanske någon annan säger. Som rakblad i själen, som brännskador på hjärtat, som att gå vilse och aldrig hitta hem, som att vara påhittad eller aldrig ha funnits, som om tusen och åter tusen små små hobby-hantverkare med brutala metoder långsamt monterar ner en inifrån. Metaforerna är många. Känslorna är starka. Psykisk ohälsa är inte att leka med.

Jag förvånas och förfäras gång på gång när jag möter någon utan respekt för sjukdomar under begreppet "psykisk ohälsa". Förvånas och förfäras varje gång någon drar gränserna så tvärt och hänsynsfullt mellan Frisk och den som anses "psyksjuk" på ett förnedrande och avpersonifierande sätt. Är du bara lite psykiskt sjuk, så ryck upp dig. Du förstår lilla vän. Det sitter inuti huvudet på dig.

Ja, jag vet inte varför det tycks vara så att psykisk hälsa och fysisk hälsa för många är två helt från varandra skilda saker. Jag vet bara att jag skäms ibland när jag går bararmad på stan, särskilt om det är barn i närheten. Jag känner oro över mitt framtida yrkesliv då jag sökt utbildningar som förskollärare och grundlärare. Bara för att jag har haft en sjukdom som efterlämnat ärr på min kropp. Hade jag haft ett ärr över bröstet, ett ärr från en operation, hade jag varit en överlevare! Eller? Nu är jag en sån där som kan vara farlig för barnen. Jag menar, tänk om ungarna får se ärren och får veta vad det är? De får idéer i sina små femåriga hjärnor och... ja vem vet vad som kan hända?! Kanske får de lära sig att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst? Även deras fröken! Kanske får de veta att det finns något som vi kallar, som inte är farligt i sig men att det finns bra och dåliga sätt att hantera detta. Och att man ska be om hjälp. Kanske får de lära sig av mina misstag? Kanske, jag menar bara kanske, växer de upp med tron om att psykisk ohälsa är någonting man FÅR prata om och som är vanligt. Och själva vågar säga till när/om de mår dåligt en dag. Nej Gud förbjude oss, att ta den chansen eller risken.

Så går mina tankar. Runt och runt. Oron för att bli dömd av föräldrar. Men trots allt är jag så jävla stolt ibland. Så jävla stolt att jag tagit mig igenom detta. Jag fick hjälp tillslut. Det hade gått långt, men jag fick hjälp tillbaka. Jag önskar att fler fick hjälp mycket, mycket tidigare. Ångest, det kommer alltid att finnas. Att må dåligt är en del av livet. Det är ups and downs. MEN det ska inte behöva bli ohälsosamt. Det ska inte behöva skörda liv.

Psykisk ohälsa kan med fel behandling vara dödlig. Det är inte alla som förstår det. Den drar också in de närmaste i oerhörda oroligheter. Vi behöver inse att skillnaden på psykisk och fysisk hälsa inte existerar när det väl kommer kritan. Hälsa är hälsa och bör inte värderas på något sätt.

Sluta lek med människors liv!
Sluta sparka på den som ligger!
Börja ta på allvar nu!

Tack alla människor som hjälper till att sudda ut den sista seglivade skam- och tabustämpeln.