söndag 31 maj 2015

När ett långsiktigt mål är nått

Ja, det känns knas minst sagt. Igår hade jag ett kärleksfullt firade av att jag äntligen är klar med mina gymnasiestudier. Sedan jag började gymnasiet hösten 2008 så har jag hunnit med två år på teaterlinjen, hunnit flytta till Helsingborg och tillbaka, Varit körmedlem i en produktion på Folkteatern, gått folkhögskola, flyttat till Finja och bott på behandlingshem i 20 månader, fått egen lägenhet, blivit med katt och till sist gått ytterligare ett år på folkhögskola. Mellan alla dessa äventyr har det även funnits tider av ensamhet och isolering, avsaknad av hopp och dagar, veckor, månader av ständig kamp för att orka överleva åtminstone en timme till. Också parallella äventyr som till exempel vara ena halvan i en kärleksrelation, hitta på massa kul med henne och sen se det hela ebba ut för att till slut bryta upp. Och självklart alla galna upptåg med mina vänner. Det har alltså hänt en del sedan den där dagen då jag blev uppropad i gymnastiksalen på Angeredsgymnasiet si sådär sju år sedan. Och nu är målet nått. Jag har så att säga tagit studenten.

När jag ser på det såhär så får jag väl ändå erkänna att trots denna utdragna process faktiskt har gjort en hel jävla del. Jag har svårt att greppa det här med tid. Det är och förblir obegripligt för mig. Något annat obegripligt är hur jag gång på gång under dessa år upplev känslan av att livet tar mig dit jag ska. Känslan är lika Skrämmande som den är befriande. Den är fullkomligt överväldigande. Hur överjävligt ett beslut (som tagits utan att jag fått vara med) än har verkat vara, hur katastrofala konsekvenserna blev så ledde det ändå till någonting viktigt. Någonting som är jag. Till människor som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan, till upplevelser som helat mig, till platser vackrare än paradiset och till lärdomar utan vilka jag skulle vara fattig.

Jag har tänkt mycket på det här med vad det är som gör mig till mig. Därför gjorde det mig så vansinnigt glad när jag tidigare i vår såg "Blinka Lilla Stjärna" på folkteatern. Där Bianca som var ett barn inte riktigt som "alla andra", minns hur de vuxna sagt om hennes personlighet att "det är bara  för det där som hände" (trauma, då hennes syster drunknat) Men Bianca säger "MEN jag är ju som jag är på grund av allt som hänt mig!" Och visst är det så det är Bianca. Visst är vi som vi är på grund av, eller tack vare allt som händer oss. Stort som smått.

Ibland tittar jag på min arm, ben, mina händer eller fötter och blir stolt. Jag ser mina ärr. De vita strecken som tecken på att jag överlevde. Det är min historia. Den är inte värre än någon annans, heller inte lättare. Men den är min. Den berättar inte vem jag är, kanske vem jag var. Men helt säkert berättar den att jag på ett eller annat sätt ha tagit mig hit. Och att jag står här idag beror på allt som någonsin hänt mig.

Nu är jag klar med ett mål jag haft i sju år. Visst känns det tomt. Men jag minns det där min lärare sa på Angeredsgymnasiet för många år sedan och nu kan jag se det positiva och fina i det "Emelie, du är en sån person som alltid är på väg" För nog är det väl så. Jag förstod henne inte då, men blickar jag bakåt så ser jag vad hon såg. Jag är på väg. Mentalt eller fysiskt. Jag är alltid på väg. Och nu kan jag knappt bärga mig tills jag får veta vart jag möjligen kan vara på väg härnäst.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar