tisdag 5 maj 2015

prata fem minuter femte maj om psykisk ohälsa

Eller skriv. Tänker jag.

Denna hektiska dag tar jag min nu tid att sätta mig och skriva angående #5min5maj

Som en osynlig hand som kramar om inälvorna, säger en del. Som en tjock svart och syrefattig dimma kanske någon annan säger. Som rakblad i själen, som brännskador på hjärtat, som att gå vilse och aldrig hitta hem, som att vara påhittad eller aldrig ha funnits, som om tusen och åter tusen små små hobby-hantverkare med brutala metoder långsamt monterar ner en inifrån. Metaforerna är många. Känslorna är starka. Psykisk ohälsa är inte att leka med.

Jag förvånas och förfäras gång på gång när jag möter någon utan respekt för sjukdomar under begreppet "psykisk ohälsa". Förvånas och förfäras varje gång någon drar gränserna så tvärt och hänsynsfullt mellan Frisk och den som anses "psyksjuk" på ett förnedrande och avpersonifierande sätt. Är du bara lite psykiskt sjuk, så ryck upp dig. Du förstår lilla vän. Det sitter inuti huvudet på dig.

Ja, jag vet inte varför det tycks vara så att psykisk hälsa och fysisk hälsa för många är två helt från varandra skilda saker. Jag vet bara att jag skäms ibland när jag går bararmad på stan, särskilt om det är barn i närheten. Jag känner oro över mitt framtida yrkesliv då jag sökt utbildningar som förskollärare och grundlärare. Bara för att jag har haft en sjukdom som efterlämnat ärr på min kropp. Hade jag haft ett ärr över bröstet, ett ärr från en operation, hade jag varit en överlevare! Eller? Nu är jag en sån där som kan vara farlig för barnen. Jag menar, tänk om ungarna får se ärren och får veta vad det är? De får idéer i sina små femåriga hjärnor och... ja vem vet vad som kan hända?! Kanske får de lära sig att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst? Även deras fröken! Kanske får de veta att det finns något som vi kallar, som inte är farligt i sig men att det finns bra och dåliga sätt att hantera detta. Och att man ska be om hjälp. Kanske får de lära sig av mina misstag? Kanske, jag menar bara kanske, växer de upp med tron om att psykisk ohälsa är någonting man FÅR prata om och som är vanligt. Och själva vågar säga till när/om de mår dåligt en dag. Nej Gud förbjude oss, att ta den chansen eller risken.

Så går mina tankar. Runt och runt. Oron för att bli dömd av föräldrar. Men trots allt är jag så jävla stolt ibland. Så jävla stolt att jag tagit mig igenom detta. Jag fick hjälp tillslut. Det hade gått långt, men jag fick hjälp tillbaka. Jag önskar att fler fick hjälp mycket, mycket tidigare. Ångest, det kommer alltid att finnas. Att må dåligt är en del av livet. Det är ups and downs. MEN det ska inte behöva bli ohälsosamt. Det ska inte behöva skörda liv.

Psykisk ohälsa kan med fel behandling vara dödlig. Det är inte alla som förstår det. Den drar också in de närmaste i oerhörda oroligheter. Vi behöver inse att skillnaden på psykisk och fysisk hälsa inte existerar när det väl kommer kritan. Hälsa är hälsa och bör inte värderas på något sätt.

Sluta lek med människors liv!
Sluta sparka på den som ligger!
Börja ta på allvar nu!

Tack alla människor som hjälper till att sudda ut den sista seglivade skam- och tabustämpeln.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar