tisdag 23 juni 2015

Just nu

det är inte utan att jag känner mig lite låg. Lite oviktig. Lite obehövd när det inte ens finns någon plats för mig på komvux. Nu är det universitetets svar kvar att invänta, dock har jag sedan jag sökt ansett att det är där jag har minst chans att komma in. Men man kan ju aldrig veta. Jag börjar så smått vänja mig vid titeln "arbetslös". Jag vill verkligen göra någonting. Jag vill kunna bidra. Jag vill vara en del i ett sammanhang. Snälla låt mig få vara det.

Just nu är det såhär det känns.

tisdag 16 juni 2015

Sagan om en flicka

Jag fick för mig att jag skulle försöka illustrera en gammal dikt jag skrivit. Såhär blev det...

onsdag 10 juni 2015

Existentiellt och diktskapande

Sitter och tittar på människor och har lite allmäna existentiella tankar såhär innan kvällens yogapass. Jag lyckades dessutom bli klatör med en dikt som legat ett tag. Produktivt.
Tankarna jag hade behåller jag för mig själv för nu, men jag bjuder gärna på dikt. Varsågoda. Arbetnamn "Liv."

I mitt hjärta bor ett litet knytt som heter Liv
Och gudarna ska veta att hon har ett jäkla driv
Hon vill så mycket mer än vad min kropp ibland förmår
Och kommunikationen oss emellan den är svår
Hon önskar lösa världsproblem när kvällen går mot natt
Och jäktar efter mål som ingen mänska hinner fatt
Idéer föds i takt med en sekundvisares slag
Vart kommer allt ifrån, vart tar det vägen undrar jag
Ja visst, hon må va liten men hon tar enorma kliv
För hennes ambitionsnivå har kosmiskt perspektiv
Den kreativitet hon bär på känner ingen gräns
Hon lever, jobbar, andas på en omänsklig frekvens
Och runt oss två finns kroppen som begränsar det hon vill
Så ofta som jag sörjer detta kreativa spill
Det är så många oerhörda planer som hon har
Och frågorna hon ställer kräver omfattande svar
Jag ber dig lilla Liv, jag ber dig flytta inte ut
Jag lovar att vi kommer finna lösningen tillslut
Vi lever, växer upp ihop och ingen ska förgås
För innan vi vet ordet av är vi i symbios
Jag bär dig med en stolthet lika klar som solen är
Det märks nog inte alltid men jag älskar dig jag svär
Du håller allt igång så gott du kan där inom mig
Mitt hjärtas lilla hyrestgäst jag lever genom dig

tisdag 2 juni 2015

Hej jag heter Emelie och jag är realist.

Nog för att jag var glad och log mycket och så nu när jag efter sju års kamp (närmre eller längre bort från faktiska studier) äntligen blev klar med gymnasiet. Jag kände en hel del lättnad och och en mindre (mest inbillad) frihet där jag stod i skolan och inte lägre var utan gymnasiekompetens. Men när jag stöter på dessa ivriga studenter överallt i stan med dyra hattar och klänningar och kostymer. Viftandes med flaggor och champanjeglas och är nästan övernaturligt glada känner jag nästan att jag måste ha glömt något. Missuppfattat. Eller så är jag helt enkelt bara den där tråkiga realisten, som absolut kan vara glad och fira saker och ting, men som samtidigt är fullt medveten om att det är antingen studier eller arbetslöshet som väntar henne till hösten. Således är denna skolavslutning bara några snäpp mer lustfylld än andra. För mig. Jag når helt enkelt inte de höjder som dessa tonårsyra glädjebomber till ungdomar gör. Och då är jag nästan en av dem själv. Det gör mig förbryllad. Det får mig att tänka på livet. Och det får mig att tänka på vem jag är. Vad som varit mina mest betydande och avgörande formgivare. Ibland kan till och med jag släppa verkligheten och ge mig hän. Det vet mina närmaste. Men jag är nog för alltid förankrad, som med en omfamning,  runt realismens trädstammar. Jag har svårt att se mig kunna vara sådär glad som studenterna är varje vår bara av den anledning att skolan eventuellt är slut. Ibland avundas jag dem. Så det är verkligen inte så att jag förminskar deras känsla. Även om den (deras känsla) ibland blivit påspädd av alkoholhaltiga drycker (vilket jag bara tycker är sorgligt). Realismen får mig att känna mig jordnära. Och jordnära vill jag vara. Att jag kan anses tråkig och glädjedödande är sånt en får ta. Sen är det ett faktum att jag aktivt jobbar på att kunna välja tillfällen att vara realist och tillfällen att ge mig hän. Det är en börda att inte kunna släppa det som sker i det sunda förnuftet. Och som sagt kan jag avundas de som kan. Jag har en bit kvar att gå. En vet vad en har men inte vad en får, är vad jag tampas med nu. Jag vill våga slänga mig ut lite mer. Jag vet ju att jag har min grund kvar. Jag vet att jag är en realist, och jag är ändå glad för det. För det är något stadigt, konkret att hålla fast vid. Trots att det iblan själper snarare än hjälper så har jag accepterat att det är så. Accepteran och validerat min rädsla för det okonkreta, det diffusa och vilda. Och för oss DBTmänniskor så vet vi att acceptans och validering är två förutsättningar för att göra en förändring.

Det var mina morgonfunderingar såhär påväg till centralstationen.

måndag 1 juni 2015

Tack

Studentpresent från moster och kusiner. Jag är lyyyrisk efter att ha provat dem!!! Det blir en akvarellsommar! Tack igen!

Urdrag ur hur det lät när jag testade dem: Å-hå-håå, mmmmh, waaah, ååh (tillägg ett jätteleende på minaläppar)