tisdag 2 juni 2015

Hej jag heter Emelie och jag är realist.

Nog för att jag var glad och log mycket och så nu när jag efter sju års kamp (närmre eller längre bort från faktiska studier) äntligen blev klar med gymnasiet. Jag kände en hel del lättnad och och en mindre (mest inbillad) frihet där jag stod i skolan och inte lägre var utan gymnasiekompetens. Men när jag stöter på dessa ivriga studenter överallt i stan med dyra hattar och klänningar och kostymer. Viftandes med flaggor och champanjeglas och är nästan övernaturligt glada känner jag nästan att jag måste ha glömt något. Missuppfattat. Eller så är jag helt enkelt bara den där tråkiga realisten, som absolut kan vara glad och fira saker och ting, men som samtidigt är fullt medveten om att det är antingen studier eller arbetslöshet som väntar henne till hösten. Således är denna skolavslutning bara några snäpp mer lustfylld än andra. För mig. Jag når helt enkelt inte de höjder som dessa tonårsyra glädjebomber till ungdomar gör. Och då är jag nästan en av dem själv. Det gör mig förbryllad. Det får mig att tänka på livet. Och det får mig att tänka på vem jag är. Vad som varit mina mest betydande och avgörande formgivare. Ibland kan till och med jag släppa verkligheten och ge mig hän. Det vet mina närmaste. Men jag är nog för alltid förankrad, som med en omfamning,  runt realismens trädstammar. Jag har svårt att se mig kunna vara sådär glad som studenterna är varje vår bara av den anledning att skolan eventuellt är slut. Ibland avundas jag dem. Så det är verkligen inte så att jag förminskar deras känsla. Även om den (deras känsla) ibland blivit påspädd av alkoholhaltiga drycker (vilket jag bara tycker är sorgligt). Realismen får mig att känna mig jordnära. Och jordnära vill jag vara. Att jag kan anses tråkig och glädjedödande är sånt en får ta. Sen är det ett faktum att jag aktivt jobbar på att kunna välja tillfällen att vara realist och tillfällen att ge mig hän. Det är en börda att inte kunna släppa det som sker i det sunda förnuftet. Och som sagt kan jag avundas de som kan. Jag har en bit kvar att gå. En vet vad en har men inte vad en får, är vad jag tampas med nu. Jag vill våga slänga mig ut lite mer. Jag vet ju att jag har min grund kvar. Jag vet att jag är en realist, och jag är ändå glad för det. För det är något stadigt, konkret att hålla fast vid. Trots att det iblan själper snarare än hjälper så har jag accepterat att det är så. Accepteran och validerat min rädsla för det okonkreta, det diffusa och vilda. Och för oss DBTmänniskor så vet vi att acceptans och validering är två förutsättningar för att göra en förändring.

Det var mina morgonfunderingar såhär påväg till centralstationen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar