torsdag 30 juli 2015

Pepping

hittade mina gamla (med betoning på GAMLA) fönsterfärger. Tyvärr var det bara svart utöver de glittriga som fortfarande fungerade. Men det blev bra ändå. Nu har jag peppinh på varje spegel samt kylskåpet. +  några "smile" över ifall de skulle behövas.

tisdag 28 juli 2015

upp över öronen förvirrad

Anledningarna är många om varför jag vill bo i ödets trädgård. En av dem är att jag tar ut mig något så enormt när jag ska fatta beslut. Det tar mycket energi. Och jag har svårt att lita på att jag kan ta beslut som är bra för mig. Det kan handla om vilken ost jag ska köpa till huruvida jag ska hänga min tavla på den eller den väggen och vidare till beslut som rent av är avgörande i frågan om vilken riktning mitt liv ska ta. Det senaste är något som varit aktuellt det senaste dygnet, energin går åt i sådan mängd att jag låg däckad klockan nio i går kväll. Det hör inte riktigt till vanligheterna. När jag väljer ost går det inte riktigt lika långt. Låt mig ge lite bakgrund till detta sällsynta fall...

Jag har aldrig riktigt haft några allternativ i mitt liv gällande min utbildning. Grundskolan gick jag där jag blev placerad. När det kom till gymnasiet fanns bara ett allternativ som jag tyckte passade mig - Det eller inget, och jag kom lyckligtvis in. Efter två år där (långhistoria kort)  tyckte ett flertal lärare att jag skulle söka en en skola i skåne, jag sa visst men efter gymnasiet. Men de körde mig ner för att göra intagningsprov, jag kom in och de sa lycka till. Plötsligt bodde jag i Helsingborg. Där ifrån blev jag utkastad en månad efter start och följade vår sökte jag fem folkhögskolor runt om i landet och kom in på en. Inget velande, jag började där. Efter ett år skickades jag till behandlingshem. Sedan var jag tillbaka på samma skola. Och detta för oss fram till denna sommar.

Jag sökte Teaterlinjen på Wendelsberg. Jag sökte åtta kurser på komvux samt tre program och tre kurser på universitetet.
Det första svaret blev 6:e reserv på teaterlinjen. Det andra svaret blev avslag på samtliga komvuxkurser. Jag började titulera mig som arbetslös. Tills det tredje svaret kom. Jag var antagen till mitt förstahandsval på universitetet. Otroligt!

Åter igen var valet inte mitt, det var självklart att jag skulle plugga på universitetet, trots oro för hur mitt psyke skulle palla pressen, stressen och det enorma mängderna litteratur. Jag fann mig och förstod att detta var menat för mig.  Om det nu är så att detta var det jag kom in på av allt jag sökt så var det detta jag skulle gå. Jag förberedde mig mentalt, suddade ut teaterdrömmen bakom mig och övertygade mig om att det är detta och enbart detta som betyder någonting. Detta är solklart meningen. Jag visste det bara inte. Men nu började jag älska idén om hur mitt liv formades. Jag trivdes.

Men så igår. Där stod jag i mitt kök, just färdigstädad och med den långa, färgglada litteraturlistan jag skrivit av hängandes på kylskåpet bredvid mig, så ringer telefonen. "Vi har fått ytterligare ett återbud, så nu har du en plats på Wendelsbergs teaterlinje om du vill ha den" säger den trevliga damrösten.

EXPLOSION
I
MIN
HJÄRNA

Jag tänker inte gå närmare in på hur min val-process gick till. Bara berätta att nu har jag fått välja. Efter att i ett helt liv bara gått dit vinden har fört mig så låg nu makten imina händer. Jag har fått det ofantliga privilegiet att få välja mellan mina två föratahandsval av utbildning. Jag har gått så mycket från ena till andra sidan och tillbaka att jag är både trött i fötterna och lite sjösjuk av den vippbräda jag samtidigt ballanserat på.

Men jag gjorde mitt val och nu står med stora bokstäver på min whiteboard i köket "Jag tar rätt beslut"

Om tre år så är jag inte lärare. Men om tre veckor så börjar jag en personlig resa. En resa i mig själv och jag ska få göra det jag suktat efter i så många år nu.
Jag är rädd. Jag är glad. Jag är taggad.
Jag ska gå teaterlinjen på Wendelsbergs.

Om än min hjärna är upp över öronen förvirrad över de häftiga svängar mitt liv tar just nu så ligger det någonting i min mage som får mig att känna, det här är rätt.

söndag 12 juli 2015

en dröm mot en annan och vägen jag går är knölig

När jag fick veta att jag var sjätte reserv på teaterlinjen kände jag mig kass och tänkte komvux here I come. När jag inte fick en plats på någon av de åtta kurser jag sökt på komvux kände jag mig värdelös och tänkte arbetslöshet hete I come. Men så kom den smått bisarra nyheten att jag kommit in på universitetet. På mitt förstahandsvar till råga på allt. Ett treårigt program som heter "Grundlärare med inriktning på fritidshem, bild" Detta ger mig möjlighet att efter examen kunna jobba på fritidshen (och förskola antar jag) samt att jag får undervisa i bild från årskurs 1-6. Jag ska studera till bildlärare och faktumet står att en dröm byts ut mot en annan. Jag vill hemskt gärna jobba med barn, och jag vill jobba kreativt. En dröm jag haft är att få arbeta på en skola, i låg- och/ eller mellanstadie. att vara en trygg vuxen för barn i skolan, att få ha ett kreativt jobb och samtidigt vara där det händer, där barn växer och lär. Denna dröm har samfunnits med drömmen om att få arbeta med teater. Jag ska inte sticka under stol med att den drömmen fortfarande brinner inom mig. Jag måste få hålla på med teater i något forum, det är liksom ett sätt att andas, men ett jobb blir det kanske aldrig. Och det är så det är, drömmar måste ge plats åt varandra och anpassa sig efter verkligheten. Sånt är livet. Oberäkneligt. Men visst har läraryrket och teater vissa likheter.
Teater brinner jag för eftersom jag älskar att få människor att tänka och att skratta, för att jag vill ge liv åt berättelser,  gestalta livsöden och ge röst åt de som ingen röst har, allt genom min kropp. Också för att ge människor en paus i sin egen tillvaro, få släppa sig själv och bara vara och det samtidigt som jag fått lov att tränga in i en personlighets medvetande och göra det som får min själ att andas eftersom jag är totalt medvetet närvarande.
Skolvärlden brinner jag för eftersom barn tillbringar hälften av sin vakna tid där och det är där det händer. Det är där barnen leker och växer, där de lever och lär och utvecklas. Men det är också där kompisgäng bildas, utfrysning och mobbning uppstår, där identitetskrisen gror och så mycket annat som hör livet till. Jag vill vara där, där det händer, tidigt medla. Tidigt finnas. Jag vill göra min insats genom att utstråla trygghet och värme. Jag vill vara den personen som jag behövde när jag gick i skolan. Inte förändrar det väl världen precis, men gör jag ett barns dag lite bättre så räcker det.
I båda yrkena handlar det om att vara där för andra människor, om än på skilda sätt. Det handlar om att vara en del av något större och att jobba tillsammans. Det handlar om att se och agera utefter det som sker. Det handlar om att inte vara ensam.

Jag är verkligen nyfiken på vart detta ska leda mig. Kanske blir jag inte ens lärare? Vem sjutton vet? Hur som helst ska det bli superspännande att plugga det här. Dock är universitetstempot något som jag kommer behöva hjälp med. Men det är en annan sak, Just idag känner jag mig positiv till det hela. Det gör mig glad.