tisdag 25 augusti 2015

När en ljuger för säkerhetsskull...

Jag är en person som bland annat är diagnostiserad recividerande depression och paniksyndrom. Jag skäms inte, men det är inte samma sak som att visa sig själv respekt. Jag har en pin på min väska som jag själv har gjort. Jag har placerat den i mitten för att den är så himla viktig. På den står det "våga prata om psykisk ohälsa". Men jag tror att jag har misstolkat mig själv. Jag kan prata och skriva hur mycket som helst om mina (och samhällets) problem, sånt som varit och sånt som är. Men inte vart som helst, inte när som helst. Och framför allt inte hur som helst.

Jag har kommit på att jag kan prata om dessa ämnen väldigt sakligt. Väldigt informativt eller upprört. Men inte när jag själv har dagar då jag är i depressionens grepp, har ångest eller är ledsen. Då gör jag allt för att hålla folk borta, är ensam och hittar på en och annan lögn för att slippa risken att bli ifrågasatt eller inte förstådd. Idag är en sån dag.

Jag går i skolan. En teaterutbildning som jag är hemskt glad att jag kommit in på. Jag känner de flesta av lärarna då jag tidigare gått skolans allmänlinje. De vet att jag har ett förflutet som självdestruktiv och inför dem vill jag vara frisk. Vad nu det innebär. Jag har inbillat mig att om jag mår dåligt en period så kommer jag bli uykickad eller hamna i allvarliga samtal. Det är säkert inte alls sant men det är min rädsla.

Idag hade jag begynnande ångest under lektionen. Jag kände att jag inte kunde delta fullt ut. Det var en övning med musik och människor skulle röra sig högt och lågt över hela rummet. Det är två saker som blir extra starka för mig när jag är instabil och sårbar, ljud och mycket folk som är överallt på en gång. Så jag gick ut och låtsades att jag blivit trampad på tån där jag har nageltrång. Jag gick ut och andades en stund. Vilken tur att jag faktiskt har nageltrång just nu tänkte jag medan jag satt med ett papper runt tån som visserligen gör ont men är uthärdligt så länge jag inte slår i den på något sätt. Efter en stund, då jag till och med hade fått ett plåster av en snäll förbipasserande så gick jag in igen. Skakig av oro i kroppen fortfarande men inte lika akut som innan.

Efter lektionen frågade min lärare om det blivit för högt med musiken eller vad det var som fått mig att gå ut. Nej, sa jag. Det var någon som trampade på min tå med nageltrång så jag var tvungen att stoppa blodet sa jag med ett så naturligt leende jag kunde. Hon var nöjd med svaret och gick vidare. Det var nästan så att jag trodde på mig själv.

Jag var rädd att om jag sa som det var så hade det målats upp som ett större problem än det behövde vara. Eller att det helt kort inte var en tillräcklig anledning för att lämna lektionen. Det låter kanske löjligt. Det låter kanske som om jag inte litar på min omgivnings hanteringsförmåga i detta avseende. Och så kanske det är. Av ren erfarenhet. Men då är inte nu och nu är inte då.

Jag är en hycklare. Om jag ska ha kvar den där pinsen på min väska så ska jag också kunna gå först i ledet med gott föredöme. Inte hymla. Inte gömma mig. Inte ljuga för säkerhetsskull.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar