onsdag 30 september 2015

Låta pennan bara gå.

Jaga mig då.
Jaga mig
om det är det du måste.
Jag kommer att springa
även om jag vet,
vet att du kommer ikapp mig
och jag hamnar under dig
Du vet att jag inte orkar
och dina varma händer
håller mitt huvud
under vattnet
tills det svartnar.

Kan inte andas
Låser alla dörrar
Snurrar snurrar
Faller ner och ni blir fler
Ångrar ångrar mer och mer
Samma visa
Samma sång
på språng
och allt på samma gång

Du jagar mig.
Jag hatar dig
du greppar om min nacke.
Bär -
bär jag svär
så högt att jag får svindel.
Snälla nej
Vad vill du mig?
Jag vill inte vara din
Försvinn
men jag säger ingenting.
Bara

Jaga mig då.
Jaga mig till världens ände.
Du vet jag kommer springa
jag vet du kommer vinna
Katt och råtta
rädd även när du är borta
Skriker
Släpp mig!
Släpp mig fri
men jag kan nog inte låta bli
att undra vem jag är
om du inte vore här

lördag 26 september 2015

Ljudkänslighet.

"Ta dig tid at lyssna till tystnaden.
Den kommer så sällan på besök.
Ta dig tid att lyssna.

vad den vill säga,
den får så sällan tala.
Tystnaden,
du visa,
har mer att säga än vi tror.
Men är skygg
och viker för minsa ljud.
Vi
äger makten
över tystnadens existens.
Om vi ville
kunde vi utplåna den
helt.
Men snälla,
låt den överleva oss.
Ta dig tid att lyssna till tystnaden.
Den kommer så sällan på besök."

-Emelie

Jag, har svårt för höga ljud. För många ljud på en gång. Och ljud som är plötsliga. Jag har fått lära mig leva med detta. Jag hanterar det; men det tar en mängd energi. I perioder då jag har fler sårbarheter med mig tex. att jag sovit dåligt, är deprimerad, stressad eller pressad... då är ljuden ångesttriggande. Då spelar det ingen roll att det är världens bästa musik, är den tillräckligt hög och/eller för mig okontrollerbar så triggar den. Bussar och andra folktäta offentliga platser är mardröm då det är ett kluster att ljud som är helt och hållet okontrollerbara och ofta svårt att ta sig från. Ibland kan jag sätta på lugn musik i öronen för att byta kaoset mot ETT enda kontrollerat ljud. Iblan stoppar jag in hörlurarna i öronen bara som öronproppar, eller så använder jag just öronproppar.
Vid de allra värsta tillfällena är varje ljud som en mindre explosion i mina öron. En dörr som stängs, en stol som sätts ner, glas som klirrar, motorer eller klappar. Allt får hela mitt inre att skångra. Sen finns det ljud som alltid är rent av plågsamma, som borrljud, stolar som dras längst golv eller värst av allt - mororcyklar, ni vet såna där monstermotorcyklar. Det ljudet fullkomligen skär genom min själ och är en sor källa till vardagsstress. Inget kul alltså. Ofta kan dessa höras på långt håll och jag kunner få in fingrarna i öronen. Att inte ha hunnit dämpa det ljudet innan motorcykeln är nära får mig nästan falla i gråt av rädsla/obehag/stress och någon enstaka gång fått mig att faktiskt göra det. Men oftast hinns det med och som med så många andra grejor så är andningen och medveten närvaro nyckeln för att återfå kontrollen. Det var lite om hur det kan vara att vara ljudkänslig. Hej.

fredag 18 september 2015

Ångestdiktande

Jag började skriva en dikt igår på temat existentiell ångest. Nu känns de så gott som färdig. Finns ju förstås alltid rum förfinputsning. Men ändå. Den saknar ännu namn, här är den...

Vad är vad och vem är vem
var finns det som är mitt hem
Ingenting och alltihop
existensen är en loop
Runt och runt och om igen
inget då och nu och sen
Verkligheten frågar sig
om den kan förföra mig
Bjuder upp till dans men jag
har tappat mina andetag
Letar efter luft nånstans
har ej längre minsta chans
Mörkret smyger sakta in
river skonlöst i mitt skinn
Absurda varelser tar vid
nu upphör både rum och tid
Orden saknar innebörd
världsuppfattningen är störd
Illusionen suddas ut
ingen början inget slut
Tappar greppet tappar fart
diffust men ändå uppenbart
Fälld av intet snubblar fram
växer fast som trädets stam
Myten om vår existens
luckras upp vid varje gräns
Fyller mig till bredd med kval
jag sitter i en ångestsal
Dimman tätnar nu allt mer
mörkret döljer det jag ser
Röster skriker, skriker spring
omfamnas av ingenting
I mig hörs ett kraftigt dån
jag går sönder inifrån
Sprickorna är stora nu
verkligheten slits itu
Ingenstans och överallt
torrt och fuktigt varmt och kallt
Inget kommer inget går
skriken i min kropp är sår
Smärtan tvinnar vänskapsband
går med ångest hand i hand
Ljuden dör så sakta ut
allt har droppat av tillslut
Nu finns inget mera kvar
ett vakuum utan några svar

torsdag 17 september 2015

Fjorton stygn i hjärtat

Nej, jag är inte heart broken eller vad det heter. Ingen har varit elak mot mig, jag har inte blivit lämnad och jag är definitivt inte olyckligt kär. Inte heller har jag bokstavligt talat sytt i mitt hjärta.

Jag kom hem och kände bara att jag behövde kudda av mig.

Jag är less på att vara nere. Less på ångest. Jag har kommit så oerhört ur fas att jag inte hittar tillbaka. 

Jag vet inte vem jag ska säga det till. 

Så jag säger det till mina papper.

Jag är glad men just nu fångad i ett negativt kraftfält. Allt blir stress. Allt blir oro. Stress blir tårar. Oro blir ångest. Och känslorna gör mig handikappad. Jag binder dem för att fungera i stunden. Binder dem inuti när jag är i skolan och ber en stilla bön att det inte ska hända nåt som rubbar min balans och löser upp knutarna. Jag är glad ju. Ingen som längre handikappas av känslor. Jag vill inte det. Ni kan lita på mig. Ni måste lita på mig. Annars kan jag inte lita på mig själv. Jag vågar inte det. Vem gör jag mest besviken? Den onda cirkeln är ett faktum.

Men det går över. Det gör det. Jag vet det nu. Jag kommer ur det. När vet jag inte. Om det krävs nåt av mig har jag just nu ingen koll på. Men det är inte för alltid. Ingenting är för alltid. Jag är starkare än jag tror.

Trist inlägg. Men ibland har jag bara behov av att uttrycka utan tanke. Så kan det va.

Trevlig kväll. Tack. Hej.

lördag 12 september 2015

När en saknar ord

Jag har lite svårt att finna ord just nu. De är slut. Men min hjärna är smått överbelastad. Så jag har ritat lite istället.  

fredag 11 september 2015

Lektionsrast = känslohantering


Beroende
Av vädret

En storm
En våg

Hos mig

Sommaren utanför
Når inte in

Hösten inuti
Når ut

Jag är beroende

Av någon

Som är,
Som är tom

Utan
Höst

onsdag 2 september 2015

När tröttheten är över alla gränser

En kan va trött och en kan vara trött. Det finns en viss skillnad där även om den är till synes osynlig så finns den där. Som med så mycket annat i världen. Det finns även om våra ögon är oförmögna att se det.
Den där första sortens trött är som jag är för det mesta. Det är sån jag är byggd och det kan stundom kännas som om jag har en liten läcka någonstans där min energi porlar ut. Men  så är det inte. Det är bara så att jag behöver använda mig av mer energi än ett flertal andra i min omgivning när jag gör helt vardagliga saker. Jag blir snabbt dränerad på energi om ett problem eller en förändring dyker upp under dagen. Som att missa bussen, eller att utan förvarning få ändrade uppgifter om lektionssal. För att ta två små exempel. Det är någonting jag lär mig leva med.
Vad en också kan räkna in som en sådan for av trötthet är följande. Trött i min fysiska kropp av snudd på konstant  fysisk allerthet. Trött i min mentala gestalt av det oavbrutna fokus jag behöver ha så stor del av dagen. Överstimulansen av mina sinnen. Jag har fantastiskt roligt i det jag gör och älskar det. Men det gör mig trött. Det skulle göra vem som helst trött.
Men för att komma fram till den där andra tröttheten. Den sortens trött som jag är nu. Det är när även ångesten  gör sig påmind från sin lilla vrå där inne i bröstet på mig. Eller i magen. Eller huvudet. Den är lite över allt skulle jag vilja påstå. När jag blir såhär trött. När jag börjar tänka. När jag blir så medveten om mig själv som en existerande varelse och min omgivning som den konstruktion av små små bitar som den ju faktiskt är.  Då kommer den. Den existentiella ångesten. Den som fyller mig med oro genom att skjuta in tankar i huvudet som alltid innehåller ordet varför. Den som fyller mig med skräck genom att ladda upp bilder på min näthinna som visar hur hela världen vittrar sönder framför mina ögon. Den som fyller mig med ångest genom att väsa i mitt öra att ingenting av det som sker egentligen existerar utan är en illusion, eller rent av uppgjort.
Den får mig fasa för det ögonblick då allting kommer att suddas ut framför mig och ersättas av ett mörker eller då någon ska skratta åt mig som under så lång tid inte förstått att allting bara är ett spel,en lek. Kanske låter det galet. På det kan jag bara svara att det också känns galet. Fast inte när jag är i det förstås. Där är det inte frågan OM det händer utan NÄR.