fredag 18 september 2015

Ångestdiktande

Jag började skriva en dikt igår på temat existentiell ångest. Nu känns de så gott som färdig. Finns ju förstås alltid rum förfinputsning. Men ändå. Den saknar ännu namn, här är den...

Vad är vad och vem är vem
var finns det som är mitt hem
Ingenting och alltihop
existensen är en loop
Runt och runt och om igen
inget då och nu och sen
Verkligheten frågar sig
om den kan förföra mig
Bjuder upp till dans men jag
har tappat mina andetag
Letar efter luft nånstans
har ej längre minsta chans
Mörkret smyger sakta in
river skonlöst i mitt skinn
Absurda varelser tar vid
nu upphör både rum och tid
Orden saknar innebörd
världsuppfattningen är störd
Illusionen suddas ut
ingen början inget slut
Tappar greppet tappar fart
diffust men ändå uppenbart
Fälld av intet snubblar fram
växer fast som trädets stam
Myten om vår existens
luckras upp vid varje gräns
Fyller mig till bredd med kval
jag sitter i en ångestsal
Dimman tätnar nu allt mer
mörkret döljer det jag ser
Röster skriker, skriker spring
omfamnas av ingenting
I mig hörs ett kraftigt dån
jag går sönder inifrån
Sprickorna är stora nu
verkligheten slits itu
Ingenstans och överallt
torrt och fuktigt varmt och kallt
Inget kommer inget går
skriken i min kropp är sår
Smärtan tvinnar vänskapsband
går med ångest hand i hand
Ljuden dör så sakta ut
allt har droppat av tillslut
Nu finns inget mera kvar
ett vakuum utan några svar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar