torsdag 17 september 2015

Fjorton stygn i hjärtat

Nej, jag är inte heart broken eller vad det heter. Ingen har varit elak mot mig, jag har inte blivit lämnad och jag är definitivt inte olyckligt kär. Inte heller har jag bokstavligt talat sytt i mitt hjärta.

Jag kom hem och kände bara att jag behövde kudda av mig.

Jag är less på att vara nere. Less på ångest. Jag har kommit så oerhört ur fas att jag inte hittar tillbaka. 

Jag vet inte vem jag ska säga det till. 

Så jag säger det till mina papper.

Jag är glad men just nu fångad i ett negativt kraftfält. Allt blir stress. Allt blir oro. Stress blir tårar. Oro blir ångest. Och känslorna gör mig handikappad. Jag binder dem för att fungera i stunden. Binder dem inuti när jag är i skolan och ber en stilla bön att det inte ska hända nåt som rubbar min balans och löser upp knutarna. Jag är glad ju. Ingen som längre handikappas av känslor. Jag vill inte det. Ni kan lita på mig. Ni måste lita på mig. Annars kan jag inte lita på mig själv. Jag vågar inte det. Vem gör jag mest besviken? Den onda cirkeln är ett faktum.

Men det går över. Det gör det. Jag vet det nu. Jag kommer ur det. När vet jag inte. Om det krävs nåt av mig har jag just nu ingen koll på. Men det är inte för alltid. Ingenting är för alltid. Jag är starkare än jag tror.

Trist inlägg. Men ibland har jag bara behov av att uttrycka utan tanke. Så kan det va.

Trevlig kväll. Tack. Hej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar