onsdag 2 september 2015

När tröttheten är över alla gränser

En kan va trött och en kan vara trött. Det finns en viss skillnad där även om den är till synes osynlig så finns den där. Som med så mycket annat i världen. Det finns även om våra ögon är oförmögna att se det.
Den där första sortens trött är som jag är för det mesta. Det är sån jag är byggd och det kan stundom kännas som om jag har en liten läcka någonstans där min energi porlar ut. Men  så är det inte. Det är bara så att jag behöver använda mig av mer energi än ett flertal andra i min omgivning när jag gör helt vardagliga saker. Jag blir snabbt dränerad på energi om ett problem eller en förändring dyker upp under dagen. Som att missa bussen, eller att utan förvarning få ändrade uppgifter om lektionssal. För att ta två små exempel. Det är någonting jag lär mig leva med.
Vad en också kan räkna in som en sådan for av trötthet är följande. Trött i min fysiska kropp av snudd på konstant  fysisk allerthet. Trött i min mentala gestalt av det oavbrutna fokus jag behöver ha så stor del av dagen. Överstimulansen av mina sinnen. Jag har fantastiskt roligt i det jag gör och älskar det. Men det gör mig trött. Det skulle göra vem som helst trött.
Men för att komma fram till den där andra tröttheten. Den sortens trött som jag är nu. Det är när även ångesten  gör sig påmind från sin lilla vrå där inne i bröstet på mig. Eller i magen. Eller huvudet. Den är lite över allt skulle jag vilja påstå. När jag blir såhär trött. När jag börjar tänka. När jag blir så medveten om mig själv som en existerande varelse och min omgivning som den konstruktion av små små bitar som den ju faktiskt är.  Då kommer den. Den existentiella ångesten. Den som fyller mig med oro genom att skjuta in tankar i huvudet som alltid innehåller ordet varför. Den som fyller mig med skräck genom att ladda upp bilder på min näthinna som visar hur hela världen vittrar sönder framför mina ögon. Den som fyller mig med ångest genom att väsa i mitt öra att ingenting av det som sker egentligen existerar utan är en illusion, eller rent av uppgjort.
Den får mig fasa för det ögonblick då allting kommer att suddas ut framför mig och ersättas av ett mörker eller då någon ska skratta åt mig som under så lång tid inte förstått att allting bara är ett spel,en lek. Kanske låter det galet. På det kan jag bara svara att det också känns galet. Fast inte när jag är i det förstås. Där är det inte frågan OM det händer utan NÄR.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar