söndag 25 oktober 2015

Målade naglar.

Förr. När jag gick på högstadiet och gymnasiet så var det sällsynt att jag gick ut utan målade naglar. Än mer sällsynt att jag hade alla mina tio naglar målade i endast en färg. Det kan jag inte minnas när jag sist hade. Kanske när jag var 12...

Hur som helst. Nu var det månader sedan sist jag prydde mina fingrars yttersta lilla sköld med färg. Så igår, med lovet för dörren och ett stundande teaterbesök så kände jag att det var dags.

fredag 23 oktober 2015

Vi är varandra.

Vi kallar varandra galningar, idioter, störda, vidriga, monster och undrar sedan varför hatet aldrig tar slut.
Jag har läst många inlägg om gårdagens händelse och försöker att förstå. Tre människor dog på grund av en våldsam ung man. Han själv blev en av dem. Enligt polisen var det planerat. En självmordsbrevsliknande anteckning ska ha påträffats i mannens hem. Han sägs ha varit högerextremist, nazist, rasist. Han sägs ha varit tillbakadragen.
Jag gråter över offren men säger inte som så många andra. "Sånt här ska inte kunna hända i sverige". Jag säger som det är. Sånt här händer i Sverige, sånt här händer överallt. Sverige är inget undantag. Vi är inte bättre än andra. Det luktar högmod. Så om det inte ska kunna hända i sverige ska det inte kunna hända någonstans.
Han kallas galning, idiot, hemsk och många värre saker. Jag kallar honom människa. Det är en dålig vana människor har att så fort en annan människa utför en så fruktansvärd handling som den här, så får den inte längre kallas människa. För VI är människor. DOM är kriminella galningar.
Jag anser att en människa är en människa vare sig denne utför vidrigheter eller goda gärningar. Jag anser att vi ska sluta låtsas att vi är så jävla bra. Sluta dela upp i vi och dom när det passar OSS. Vi är fan inte bättre bara för att vi sitter här, bakom en datorskärm eller, som jag nu, med telefonen och inte går ut med kniv och hugger ner människor vi ogillar. Eller som vi så populärt utrycker det nu, hatar. Vissa människor blir av med den spärren som säger, "den där människan var hemsk som få, jag önskar att jag aldrig ska riskera att möta den igen. Men döda, nej. Det är att gå för långt"
Om vi någonsin ska få slut på den stora hat-epidimin som sprider sig över hela världen som en influensa deluxe så måste vi sluta hata. Inte den mest chockerande lösningsförslaget kan tyckas, men luras inte av dess simpelhet. Detta är uppenbart svårare än vi tror.
Hat är inte att döda, det är snarare hatets sista stadie. The final form så att säga. Hat gror i oss. Hat kan börja ordet galning. Hat kan börja i ignorans. Men jag tror den vanligaste orsaken till hat är hat. Att hat föder hat är ju trots allt ett uttryck. Gårdagens händelse är ett hyfsat tydligt exempel på hur hat föder hat. En 21-årig man utför ett så kallat hatbrott. Hur många hatar honom nu?
Jag tycker att det den här mannen gjorde var fruktansvärt. Och jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. Men igen, vem hjälps av att jag föraktar denne man? Vem? Men om jag istället försöker förstå. Om jag försöker se i ett större pespektiv, hur såg hans 21 år ut som ledde honom till det öde han, tydligen medvetet,  promenerade rakt in i. Vem var det som inte fanns där för honom när han samlade på sig vapen. Vem var det som inte fanns hos honom när han drog sig tillbaka. Vem var det som inte frågade honom vad han tänkte på? Vem var det som inte stod där och hindrade honom när han skrev ett självmordsbrev medveten om att han inte bara var kapabel att döda utan också skulle göra det? Vem var det som inte alls existerade som ett konsekvenstänk när han själv saknade det? Vem fanns inte där?
Ingenting ger dig rätt att döda. Hur överdjävligt du än har haft det i livet eller hur övertygad du än är. Det kan förklara men aldrig ursäkta. Men jag måste fråga, är det då så jävla moraliskt att hata en person som dödat en annan? Är det inte mer effektivt att se personen som en människa. Fråga oss vad som drev den till att döda. Ta reda på, lära oss, grotta ner oss i detaljer om hur en människa går från tanken på att vilja döda till att faktiskt strida till verket. För då, inbillar i alla fall jag mig, att vi kan lära oss förebygga. Kanske med kärlek. Låter inte det finare än att hata i efterhand?
Nu är jag trött. Jag är trött på svenskar som tror så förbannat gott om det här landet men hatar som fan I från sina hem. Trött på svenskar som säger, det är inte vi och dom vi är ALLA människor, men som kallar kriminella för idioter "dom där kriminella". Om vi ska bryta den här hatcirkeln, epidemin,  smittosjukan eller vad vi vill kalla det. Då måste vi stanna upp och se på oss själva. Jag kan börja om ni vill.
Jag har väldigt svårt för ordet hat. Använder det så sällan jag kan. Men jag har många fördomar. Många som jag upptäcker varje dag. Ibland dömer jag mig för att jag har dem och inte märkt dem. Ibland säger jag vänligt till mig själv, det där har jag inte tänkt på, eftersom jag aldrig stött på det här innan, så bra att jag lärde mig nåt nytt.
Jag skriver och säger säkert ofta sånt som är helt knasiga. Kanske har jag inte all fakta. Kanske har jag bara bestämt mig för att jag tycker så utan att reflektera över varför eller om det finns andra alternativ.  Kanske har jag i det här inlägget råkat skriva något som kan upplevas som att Jag Vet, trots att jag försökt vara så noga jag kan med att poängtera att det är Mina Åsikter, Ingen Fakta.
Jag är medveten om att jag är en människa och ibland blir jag irriterad och arg på andra människor för att de är just det. För att de gör fel till exempel. Säger något plumpt, inte tänker som jag eller inte förstår. Det händer. Helatiden. Men jag är medveten om det och försöker så gott jag kan att påminna mig om att den är jag och jag är den. Vi är inte olika alls och det kunde varit jag som stod där och råkade spotta ut en groda, råka stå i vägen på bussen eller glömt bort en tid.
På samma sätt tänker jag att allt som händer i mitt liv leder mig till där jag är just nu. Likväl som det kunde varit jag som satt och tiggde utanför ica, som kämpa för mitt liv i Palestina, om jag inte fötts här. Likväl som att det kunde varit jag som stacks ihjäl i ett hatbrott så kunde det varit jag som utförde det. Förstår någon hur jag menar? VI är människor. Vi måste sluta tro att den ene är bättre eller sämre än den andre. Vi har olika förutsättningar/omständigheter, personlighet och utseende men vi har samma ansvar, samma rätt, samma liv i den mening att vi är varandra. Vi är hos varandra och behöver se varandra som oss själva. Vi är ett.
Vi gör det här TILLSAMMANS.
OBS. Detta inlägg är extremt personligt. Det innehåller mer eller mindre bara personliga reflektioner åsikter och värderingar. Det är skriven utefter min syn på mänskligheten. Min desperation och frustration som fötts i faktumet att jag är en del av något som håller på att bli en sorts undergång. Du behöver inte hålla med. Du behöver inte gilla det. Men jag ber dig. Hata det inte. Glöm inte att det finns så oändligt mycket utrymme mellan hat och att tyck något är okej.
Nu vill jag avsluta med en gammla dikt jag skrivit och som jag tycker passar.
Tack och hej.
<k>Vi och ni och dom.
Vi här. Ni där.
Vi här i vår lilla grupp
och ni och dom där borta.
Vi för oss och ni för er.
Vi och ni och dom.
Vi är mer värda eller mindre.
Ni och dom är motsatsen.
Det är vi och vi är vi.
Det är ni och ni är ni.
Och det är dom och dom är dom.
Och så länge det är så
är alla lika.
Lyssna och tro på det.
Lyssna tro och blunda.
Blunda och tro på det.
Vi och ni och dom
lägger sig som en sten i mitt bröst. </k>

söndag 4 oktober 2015

Kvällskraffs från under stenen

Och ifrågasättandet av alltet
Frånskildheten
Avskilkdheten
Distansen till existensen
Avståndet till verkligheten

Avståndstagandet
från allt det som är jag
Allt det som är
Och jag tappar tag

Rädslan
Ångesten
Gräver sina gropar
Djupare
Jag ropar
Hjälp mig

Alla människor ropar
Alla ropar efter hjälp
Jag hör dem
Hör dem natt och dag
Från deras egna gropar
Ropar
Här är jag

Jag kan göra vad jag vill
göra allt jag inte vill
Vad som helst
Vad som helst
Bara lite till
Vill göra allt jag inte vill

Det spelar ingen roll
Har inte någon koll
Vrider vrider
Tappar luft
Och strider
Glider ner på noll

Lust gör uppror
Går
ut i natten utan mig
Lämnar inga spår
River upp ett oläkt sår
Jag vågar inte säga nej

Nedbrottad och vrider ur
Sista droppen
Och mitt fängelse
är kroppen

Kommer inte loss
Vi slåss
En kamp på liv och död
Och vi vet att bara en
Bara en av oss
Kan vinna

Kommer inte loss
Vi slåss
Bara en av oss
Jag vet
En av oss kan vinna