måndag 30 november 2015

Att vara en frisk psyksjuk.


Det var ingen som sa till mig att det var så svårt att starta upp livet igen. Det var ingen som berättade att det inte går att plocka upp från där jag slutade när jag var 12. Det var inte ens någon som sa att det är så det blir. Jag fattade inte att det var så det skulle bli. Det blir som en loop. Från 12 till 23 (se bild). Och allt där emellan blir ett mellanrum. Det dåliga. Det som inte ska pratas om. Snedsteget. Ryggsäcken. Något att lära av men inte leva i. Något att se tillbaka på men inte visa. Något som finns men inte syns. Jag gick två år i DBT och hade heldyngsvård i 20 månader. Jag är frisk. Så nu pluggar jag på 100%. En fysisk, estetisk utbildning. Något annat hade jag inte klarat. Jag är för rastlös. Jag är inte så teoretiskt lagd när det gäller inlärning. Jag trodde att jag var frisk och fri. Redo att ta över världen. Men jag är inte fri. Och det får mig att skämmas. Trots att jag vet att det är orimligt. Det är dryga året sedan jag blev utskriven från behandlingshem. Det är mer eller mindre lika länge sedan mitt senaste återfall av självskada. Jag är inte långt ifrån det där. Det är påtagligt nära. Ibland för nära. Och jag undrar ifall det är så att det måste vara långt borta innan jag kan skapa mitt fria liv. Innan jag får en funktion i samhället. En plats jag klarar av. För nu. Just nu undrar jag om jag borde hålla mig undan. Jag känner mig som en smitta. Något smutsigt. Ja, där har vi det. Varje gång som jag påminns om den sjuka delen av mig så känner jag mig smutsig. Jag har en ren del, den som är glad och positiv, den som är välkommen, älskad, charmig och som kan dra sitt strå till stacken. Sen han jag en smutsig del, den som är sjuk, full av ångest och förbjudna tankar, den som ser  mörkt på världen, som inte tror det kan överleva, den som inte passar in i samhällets snäva ram, den som hatar och vill gå under.
Jag känner mig smutsig varje gång jag får ångest i skolan. Är orolig i skolan. Är rädd i skolan. Inte passar in i skolan. Är ledsen i skolan. Och jag tänker, om detta, som är det bästa jag vet, om detta är en plats där jag inte passar in, där jag inte får en (positiv) funktion, var ska jag då ta vägen? Finns det då överhuvudtaget någon som vill ha mig? Någonstans där jag fungerar? Eller är jag bara så i grund och botten störd att jag är helt jävla fel ute och inte borde ha överlevt?
När det är natt och det regnar så tappar jag fotfästet och halkar, sätter mig i leran och låter mig slukas. Tills morgonen gryr. Då inser jag att jag har annat att göra.
Morgonen gryr snart igen.

söndag 22 november 2015

Jodå. Jag lever.


Det är lite fullt av allt i mitt huvud. Jag ritar lite i alla fall. Söndagar tenderar också att bli dagen då massor av praktiskt hemmafix får göras. Sånt som inte hinns eller orkas med i vardagen. Idag handlade det om matlagning, tvätt, brödbak och renskrivning av skolanteckningar. Städningen får vänta.

Det är trögt. Det är riktigt trögt att gå framåt nu. Det är bara så det är. Det är mörkt. Inte bara ute. Inne, ute. Överallt. 

Jag vandrar vidare. Framåt. Om än långsamt. Så framåt.

Och by the way. Finns det nåt mer underbart än välorganiserade anteckningar när en har kaos i skallen? Nooope. Tillfredsställande. 


onsdag 4 november 2015

Men om jag nu vill att vi ska gå under.

Varning för sanslöst svart, odrägligt depressiv och nästan äkligt negativ text.

Note till oroliga och upprörda:
Inställningar som denna filtrerar vardagen då och då för människor som mig. Men ingenting varar för evigt. Det har det aldrig gjort.

Köp närproduserat kött och mejeri och rädda bönderna. Ät veganskt och rädda djuren. källsortera och rädda naturen. Engagera dig och rädda flyktingarna. Organisera dig och rädda alla sjuka. Köp ekologiskt och rädda miljön. Köp inget alls och rädda oss från kapitalismen. Ta det lugnt och hjälp dig själv. Hjälp alla och rädda världen. Älska och rädda mänskligheten. Bryt inga normer och rädda ditt skinn. Gör inget nytt och rädda traditionerna. Tyck rätt och rädda yttrandefriheten. Slå tillbaka och rädda din heder. Slå dig själv och rädda ditt samvete. Hata allt och rädda dig från svek. Handla fair och rädda slavarna. Var närvarande och rädda barnen. Stå fast vid din åsikt och rädda din stolthet. Dö själv och rädda dig från den här världen.

TÄNK PÅ VAD DU GÖR OCH RÄDDA JORDEN FRÅN UNDERGÅNG.

Men tänk om jag vill att vi ska gå under allihop, kan min hjärna lite trotsigt inte låta bli att tänka då. Tänk om jag vill att vi ska gå under. Vi förtjäna det. det må vara att mänskan drar med sig djur och natur i sitt destruktiva förfall. Men vafan. Vad gör väl det när hela existensen i den här änden av universum ändå eliminerats. Varför dö ensam när vi kan dö tillsammans? Varför inte dö med stil när vi ändå ska dö? Varför inte göra en sorti där vi själva elegant och outsägligt ståtligt tar de sista stegen ut istället för att dyngfulla på hybris, förnedrade och avsminkade kastas ut med huvudet före? Jag bara frågar.

Vidrigheten är i luften jag andas. Den smakar beskt av hat och högmod. Jag smittas. Jag smittades för länge sedan och sjukdomen skördar frukten av mitt nedbrutna jag varje dag. Om och om igen blommar jag och ger frukt åt smittan och andas ut infekterade bakterier som når dig så fort jag öppnar min mun. Och jag kräks.

Jag är också fylld av aggressioner. Precis som den som tog sin kniv i handen och högg frenetiskt i en annan människas kropp. Jag är också fylld av aggresioner. Till den bredd att ingen kärlek får plats. Till den bredd att inga dörrar går att öppna. Jag är också fylld av aggressioner. Till den bredd att allt jag gör är hot mot existensen. Till den bredd att allt jag är, är skuggor av andra människor.

Min stolthet bygger på hat som riktas mot den egna personen. Det är så det ska vara. Det är så det måste vara.

När jag säger att undergången är oundviklig är jag pessimist. När du säger att vi kan alla göra något är du realist. Vad betyder orden när vi inte förstår varandra? Vad betyder kommunikation  när ingen hör på? Vad betyder samarbete när alla drar på ditt håll?

Vi är många och många bäckar små bildar ju en å. Men det är inte längre en å vi behöver. Vi behöver en fucking ocean.

Vem bestämmer vad som är ett hem? jag undrar vem? Vem kan säkert veta vem jag är? Jag vet inte själv jag svär. Jag är en någon kanske något, kanske är jag ett begrepp. Jag är sifror, jag är statistik och en käpp i ditt hjul när du vill skapa mallar till en norm. Annorlunda betyder ensam. Ensam betyder stark. Men jag kan ingen siffra så låg att den kan förklara hur liten jag är här i annorlundaland. Fast jagg vet om att jag är stor, jag större än jag faktiskt tror. Jag kan inte räkna så långt för att sätta den siffran på papper som beskriver makten i mina händer. Men jag vänder, vänder om och hoppar hellre ner i havet själv än tvingas välja vem jag ska hjälpa upp.

Du bor i dig. Känner du dig hemma där? Jag bor i mig och har aldrig varit mer vilsen än nu. Jag hittar aldrig tillbaka när jag går ut för jag känner inte igen mitt hem. Jag har målat, renoverat och bytt lakanen i sängen och nu vet jag inte riktigt om det var så himla nödvändigt. I brevlådan med mitt namn på där saknas nog ett brev. Det ifrån den högste chefen som bryter vårt kontrak. Här ska byggas nya hus jag känner det i luften. Mitt ska rivas, jämnas ner, jag tror att så såg planen ut, men brevet med ett sånt beslut försvann med reklamen mitt i renoveringsstöket.

Undergång som undergång. Hemskheterna är. Hur vet en om när det händer om en gömt sig? Meningarna kortas av... Ingen vet alls... Ingen säger...

Kämpa Skriker du. Ge upp nu säger jag. Andas ovan vattenytan sparka bort allt hat. Sjunk och slappna av, inget lönar sig jag vet det. Du är själen utan hopp, du det viskar i mitt öra. Och du är delen utav mig som alltid ställer upp, viskar jag tillbaka frågar varför? Men du svarar inte.

Det här är en smått kaotisk text om förhållandet mellan mig och mig i en värld som den här i en tid som nu. En natt i november. Världen står i brand och jag undrar om det är värt att försöka släcka eller om jag inte hellre vill gå närmre och slukas av eldens vilda värme.