måndag 30 november 2015

Att vara en frisk psyksjuk.


Det var ingen som sa till mig att det var så svårt att starta upp livet igen. Det var ingen som berättade att det inte går att plocka upp från där jag slutade när jag var 12. Det var inte ens någon som sa att det är så det blir. Jag fattade inte att det var så det skulle bli. Det blir som en loop. Från 12 till 23 (se bild). Och allt där emellan blir ett mellanrum. Det dåliga. Det som inte ska pratas om. Snedsteget. Ryggsäcken. Något att lära av men inte leva i. Något att se tillbaka på men inte visa. Något som finns men inte syns. Jag gick två år i DBT och hade heldyngsvård i 20 månader. Jag är frisk. Så nu pluggar jag på 100%. En fysisk, estetisk utbildning. Något annat hade jag inte klarat. Jag är för rastlös. Jag är inte så teoretiskt lagd när det gäller inlärning. Jag trodde att jag var frisk och fri. Redo att ta över världen. Men jag är inte fri. Och det får mig att skämmas. Trots att jag vet att det är orimligt. Det är dryga året sedan jag blev utskriven från behandlingshem. Det är mer eller mindre lika länge sedan mitt senaste återfall av självskada. Jag är inte långt ifrån det där. Det är påtagligt nära. Ibland för nära. Och jag undrar ifall det är så att det måste vara långt borta innan jag kan skapa mitt fria liv. Innan jag får en funktion i samhället. En plats jag klarar av. För nu. Just nu undrar jag om jag borde hålla mig undan. Jag känner mig som en smitta. Något smutsigt. Ja, där har vi det. Varje gång som jag påminns om den sjuka delen av mig så känner jag mig smutsig. Jag har en ren del, den som är glad och positiv, den som är välkommen, älskad, charmig och som kan dra sitt strå till stacken. Sen han jag en smutsig del, den som är sjuk, full av ångest och förbjudna tankar, den som ser  mörkt på världen, som inte tror det kan överleva, den som inte passar in i samhällets snäva ram, den som hatar och vill gå under.
Jag känner mig smutsig varje gång jag får ångest i skolan. Är orolig i skolan. Är rädd i skolan. Inte passar in i skolan. Är ledsen i skolan. Och jag tänker, om detta, som är det bästa jag vet, om detta är en plats där jag inte passar in, där jag inte får en (positiv) funktion, var ska jag då ta vägen? Finns det då överhuvudtaget någon som vill ha mig? Någonstans där jag fungerar? Eller är jag bara så i grund och botten störd att jag är helt jävla fel ute och inte borde ha överlevt?
När det är natt och det regnar så tappar jag fotfästet och halkar, sätter mig i leran och låter mig slukas. Tills morgonen gryr. Då inser jag att jag har annat att göra.
Morgonen gryr snart igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar