torsdag 31 december 2015

Nyår igen.

Gör i ordning lite gott och Nyårsdiktar för att driva sena timmar. Häpp

Nytt år?

2015
Du tokiga vän
Så mycket som jag ville göra
Det sägs att jag aldrig får se dig igen
En klyscha jag ofta får höra
Separationsångest år efter år
När smällarna glittrar i natten
Tar fram den där listan där livsmålen står
Upp över öron i vatten

Ett klockslag per år att förändra ett liv
Beteendet är lite tokigt
Det finns ju så sjukt många allternativ
Och livet det är ju rätt brokigt

2016
Se här har du mig
Jag hoppas vi vänskap ska finna
Så mycket att göra tillsammans med dig
Men ett år är kort tid att hinna
Vem är du, vem är jag, vi börjar från noll
Och jag känner saknaden svida
Jag vill ju att du ska ha lika bra koll
Så jag kan va trygg vid din sida

Jag ska bli en ren, fin och duktig person
Och det innan året är över
Varendaste sur liten bit av citron
Ska saft bli till den som behöver

Men vänta lite.....

2015
Du tokiga vän
Jag visste du var nån jag kände
Du byter ditt namn kommer åter igen
Som tid du förblir så den ende
Du stannar föralltid jag har all min tid
Att skapa, att ändra och lära
Du lämnar mig inte du finns där bredvid
Och hjälper mig stilla att bära

Jag gör vad jag vill och jag känner mig fri
Trots stundom jag bär ros på kinden
Tiden den löper men är ej förbi
Den är lika ständig som vinden

torsdag 24 december 2015

Jultankar

Tänder mina ljus och ägnar en stund åt att uppskatta att jag har nära och kära i denna tid så förknippad med familj, mys och tillsammanskänsla.

Hets, stress, krav läser jag mellan varje rad i allas ögon. Så kommer julafton och allt ska vara. Bra.
Och de som bär den tunga tomheten av ofrivillig ensamhet. Suktande.
Olika lika. Skilda tankar, samma mål. Frid.
Alla vet vad som komma skall.
Varje år samma sak.
Springer gör vi, tvärstannar precis på julafton för att uppleva det vi jobbat för i två månader. Eller mer?

Jag blir lika överväldigad varje år. Av människorna. Hysterin. Galenskapen.

Jag blir rädd och obekväm av hysterin. Jag blir lite äcklad av konsumtionen, reklamen om utnyttjar människorna stöpta i formen av att aldrig bli nöjd. Att jag är en del av det.

Låt oss istället se varandra.
Krama varandra.
Låt oss minnas, låt oss leva.
Låt oss finnas till för oss själva
och andra.

...inte för att vara någonting. Utan för att vi är.
För det räcker så mycket längre än vi vågar lita på.

onsdag 23 december 2015

Dagens kreativa insats

Sista pepparkakan dekorerad. Kristyr till övers? Inga problem. Jag bakar muffins och dekorerar dem. Jag är lika förvånad som du.

tisdag 22 december 2015

Vad i hela friden är en identitet?

Så vad är en identitet?

Ja det finns många sätt att beskriva vad en identitet är. Många verkar på ett eller annat sätt vara överens om att det är en sorts sammansättning av flera saker som gör en person till en person. Och det lär inte finnas någon som har exakt samma sammansättning. Därmed är en identitet något unikt och som alla har men inte alla vet. Eller förstår.

Synonymordboken säger:

1. fullständig likhet, absolut överensstämmelse; likhet, överensstämmelse;
2. personlighet, ego, jag; styrka sin identitet legitimera sig, bevisa vem man är

Ordboken säger:

1. absolut överensstämmelse eller likhet
2. ställning som unik person: fastställa den dödes identitet; styrka sin identitet visa att 'jag är jag'
3. det att man känner sig tillhöra en viss grupp: ngns identitet som svensk, muslim, arbetare, europé osv. || -en; er

Nationalencyklopedien säger:

Ordet identitet kommer från latinets "identitas" som betyder den "samme"

BUP säger:

Identitet är en självklar känsla av att man är en egen person med egna egenskaper, tankar, åsikter och en egen personlighet. Man kan också säga att identitet är en självklar känsla av att kunna vara sig själv och att våga stå för den man är.

Man skapar sin identitet genom att förhålla sig till sin omvärld på olika sätt. Med omvärld menas människor man möter, intryck man får och erfarenheter man gör.

Migrationsverket säger:

Identitet handlar om vem du är, vad du heter, när du är född, var du kommer ifrån och vilka som är dina föräldrar.

Psykologen säger:

Personlig identitet - att vara identisk med sig själv. Det är man när man upplever sig själv som unik med klara gränser mellan sig själv och andra, har en stabil självkänsla, bedömer sig själv och egna egenskaper på ett adekvat sätt samt känner igen sig själv i de uppfattningar, minnen, behov och känsloreaktioner som man har.

Man skiljer mellan jagidentitet och självidentitet.

Jagidentiteten är upplevelsen att man är den som svarar för de egna tankarna, känslorna, besluten, handlingarna osv. Se exekutiv funktion och självmedvetande.

Självidentiteten är upplevelsen av kontinuitet, känslan att man kan reflektera över sådant man gjort och upplevt tidigare och hänföra allt detta till den egna personen

Polisen säger:

Om du är utsatt för särskilt allvarlig brottslighet och hotas till liv, hälsa eller frihet kan du få fingerade personuppgifter. Det innebär att du får nya identitetsuppgifter, till exempel ett nytt namn och nytt personnummer.

Om du får fingerade personuppgifter tas din gamla identitet bort ur folkbokföringsregistret, även ditt personnummer. Det innebär även att du måste flytta till en ny, hemlig ort.

Det är komplicerat att leva med fingerad identitet. Det innebär bland annat att du måste börja ett helt nytt liv, vilket kan påverka din livskvalitet.

Filosofen säger:

Personlig identitet – inom filosofin på en självmedvetande persons essens

Beteendevetaren säger:

synonymt med ordet självbild och handlar om hur människor uppfattar sig själva

Matematikern säger:

oavsett vilket värde vi tilldelar en variabel kommer den funktion eller formel där variabeln ingår alltid att ha samma värde

Sociologen Erik H Erikson säger:

att vi har en identitet då vi vet vilka vi är, vet hur andra ser på oss och att det stämmer överens med hur vi ser på oss själva, att vi är hela personer och att vi accepterar oss själva.

Jag tänker:

att en identitet är vad en gör den till. Det är först och främst ett ord. Som, vilket vi kan se ovan, kan definieras och tolkas på många olika sätt. Så det är inte det lättaste. En identitet är ju inte huggen i sten så att säga. Tänker jag i alla fall. Det finns de som "polisen säger" byter identitet från grunden för att det inte finns något annat val om en ska få leva. Men en kan ju rucka på identiteten utan att dra upp den med rötterna tänker jag.

Vare sig vi vill det eller inte så är vår identitets rötter våra personnummer. Samhällets sätt att veta vilka vi är. Det är så jag uppfattar det. Eftersom det är namn och personnummer alla instanser vill ha. Det blir lättast så. Det hade varit svårare att skriva ner alla de där små sakerna som gör att du är du. Det hade varit för mycket att skriva ner. Visst?

Men i mitt liv då? Vad är min identitet där? Jag behöver ju inte titta på mitt personnummer för att veta att jag är jag. Jag är ju här, i mig hela tiden. Och när jag tittar på dig så ser jag inte ditt personnummer. Jag ser dig. Den personen jag känner. Eller den personen som går förbi utanför fönstret. Eller den personen som kör bussen, sitter i kassan, är min lärare, min granne. Jag ser ju in människa. Inte ett nummer. Då spelar det ju inte någon som helst roll vilken sifferkombination som står på dina papper från kommunen (eller whatever). Eller hur.  DÅ är identitet någonting annat.

Identitet är krångligt. Ett flytande begrepp som knappt har någon betydelse, samtidigt som det beskriver en hel varelses existens. På något underligt sätt.

Nä jag ger upp för idag.
Om inte alla kloka människor är överens.  Hur ska en någonsin förstå.
Jag är.

söndag 20 december 2015

Hej mig! Vad ska vi prata om idag?

Ofta när jag är ute och promenerar, vare sig jag är på väg någonstans eller bara är ute och spatserar, så brukar jag föra små samtal med mig själv. Det gör jag visserligen vart jag än är, mer eller mindre hela tiden, det är en sån grej en får dras med när en har utvecklat en överanalyserande hjärna. Dock tenderar jag oftare att föra samtalet mumlande högt då jag är ute och strövar. I frågan om vad det beror på har jag ännu inte nått något svar. Varför det är skillnad alltså. Att jag samtalar med mig själv är för att reda ut saker och ting. Att jag talar högt är förmodligen för att få samma sorts perspektiv på orden som om jag pratat med någon annan. Trist nog utan den andres synvinkel. Men för guds skull en kan ju inte få allt,

Nå, idag tog min takebana sin start i undran över vad det är för något oformligt stycke som tagit sin plats i mitt bröst och vägrar lämna. Det är en upplevelse jag känner igen men dock inte i den här utsträckningen.
Jag såg det som ett sorts efterskalv, en följd av de senaste veckornas ångest- och panikångestattacker. Det brukar i vanliga fall dyka upp i speciellt pressade situationer. När jag utsätts för stress eller andra påfrestningar. Men nu sitter det där, sedan en vecka tillbaka. Minst.

Den ger mig inte ångest. Den gör mig inte handlingsförlamad. Det mesta rullar på. Jag kan känna tillfredsställelse och lugn till och med under dagarna som går.
Den är däremot ytterst påtaglig. Fysiskt påtaglig på ett paradoxalt sätt. Jag är ju medveten om att det inte är fråga om någon somatisk sjukdom. Ändå är hela upplevelsen i allra högsta grad fysisk. Och den försvårar andningen under stora delar av dagarna. Försvårar på så sätt att andningen blir ansträngd. Upplevelsen blir att luften får ta en omväg nere i bröstet. Eftersom där är någonting i vägen. Någonting som pressar revbenen ifrån mitt center. Något som är så verkligt att jag får impulsen att plocka bort den. Som om jag skulle kunna det. Kanske kräkas upp den. Operera bort den. Eller bara sticka en nål i bröstet för att lätta på trycket. Som en ballong.

Det har jag samtalat med mig själv om idag. Detta ledde mig så småningom till dagens konstaterande:
"Om en får ångest av att känna lycka, då är det inte konstigt att en inte kommer ur en depression."

Jag har perioder då det sker. Alltså att jag får ångest av det. Mer förr än nu. Nu händer det rent av ganska sällan. Jag kan bli förvånad när jag upplever lycka. Men jag får i regel inte ångest av det längre. Jag lider med dem som fortfarande är där. Det är ett litet helvete. Dock upplevde jag det inte själv som ett helvete just då jag befann mig där. Det var ju i stort sett det enda jag kände till. Det var "normalt". Vilket gör det hela än mer sorgligt när en har ett annat perspektiv.

Nu är jag typ astrött för jag har seglat långt med mina tankar idag. Nu ska jag segla ut i drömmarna istället och hoppas att de tar mig till någon fin plats.

torsdag 3 december 2015

Öppet meddelande till okontrollerbara makter.

Hej okontrollerbara makter.

Jag behöver inga fler råa skämt och smaklösa prövningar just nu. Jag har så det räcker ett tag framöver. Men tack för omtanken eller baktanken eller vad det du blir. Fint att bli tänkt på men det är helt okej med mig om jag blev "bortglömd" vid nästkommande utdelningar. Jag ska inte skvallra. Det kan bli vår lilla hemlis.

Tack på förhand.

Mvh
Emelie

Identitetskris 2.0

Jag tänker mig att min identitetskris har uppgraderats till en helt ny nivå. Inte nog med att den är väldigt sen, eftersom jag missade hela identitetssökningen i tonåren. Nu har den spårat totalt. Frågan är inte längre "Vem?" utan "vem var är hur varför?" i en enda liten röra.

Frågor som snurrat i mitt huvud den sista tiden:
Är jag hon,
Är jag hon som blivit frisk?
Är jag sjuk-frisk?
Eller frisk sjuk?
Bara sjuk, bara frisk?
Hur mycket sjuk får en lov att vara för att få kalla sig frisk?
Hur mycket frisk är en frisk?
Vad är ens definitionen av frisk?
Och vad i hela friden är en identitet?!
Över huvud taget!?

Jag tänjer på gränserna mellan sjuk och frisk? Det blir en filosofisk fråga. Och någonstans i detta glömmer jag bort att, jag är ju Emelie. Jag är jag. Jag är.
Men av en historia har jag skapat två lägen. Som inte är jag.
Jag är inte sjuk.
Jag är inte frisk.
Jag är.
Eva Emelie om jag så vill, för det var de namnen mina föräldrar gav mig.

Jag suddar gränser för att rita upp en bild av mig. Den jag är.
Är jag någon utan min historia? Vem är jag då?
Kan jag vara någon med min historia, utan att vara min historia? Hur är jag då?
Kan jag vara en ny person av gammalt stoff? Vad är jag då?
Kan jag vara en del av dåtid en del av nutid? Var är jag då?

Jag tar pappret, där jag en gång ritat mig ett jag. Jag ska vända på det pappret och rita igen. Och acceptera att när jag håller pappret framför mig. Så syns den gamla teckningen igenom. Som en skugga. Den är alltid där. På andra sidan. Jag kan inte ändra mitt förflutna. Men jag kan använda mig av det.
Se strecken ,
se dem som ett tecken.
Jag är.

Frågorna hopar sig.
Jag fortsätter söka.
Försätter skapa, ett jag.
Jag vet inte hur
men det ska nog reda sig
tillslut.
Om jag bara håller ut.
Står kvar
och litar på mina egna svar.

onsdag 2 december 2015

Gammalt som håller

Letar inspiration i ett dåtidens jag.
Finner två ganska festliga seriestrippar.
Vet inte om jag delar är dem innan men här är de i alla fall.