söndag 20 december 2015

Hej mig! Vad ska vi prata om idag?

Ofta när jag är ute och promenerar, vare sig jag är på väg någonstans eller bara är ute och spatserar, så brukar jag föra små samtal med mig själv. Det gör jag visserligen vart jag än är, mer eller mindre hela tiden, det är en sån grej en får dras med när en har utvecklat en överanalyserande hjärna. Dock tenderar jag oftare att föra samtalet mumlande högt då jag är ute och strövar. I frågan om vad det beror på har jag ännu inte nått något svar. Varför det är skillnad alltså. Att jag samtalar med mig själv är för att reda ut saker och ting. Att jag talar högt är förmodligen för att få samma sorts perspektiv på orden som om jag pratat med någon annan. Trist nog utan den andres synvinkel. Men för guds skull en kan ju inte få allt,

Nå, idag tog min takebana sin start i undran över vad det är för något oformligt stycke som tagit sin plats i mitt bröst och vägrar lämna. Det är en upplevelse jag känner igen men dock inte i den här utsträckningen.
Jag såg det som ett sorts efterskalv, en följd av de senaste veckornas ångest- och panikångestattacker. Det brukar i vanliga fall dyka upp i speciellt pressade situationer. När jag utsätts för stress eller andra påfrestningar. Men nu sitter det där, sedan en vecka tillbaka. Minst.

Den ger mig inte ångest. Den gör mig inte handlingsförlamad. Det mesta rullar på. Jag kan känna tillfredsställelse och lugn till och med under dagarna som går.
Den är däremot ytterst påtaglig. Fysiskt påtaglig på ett paradoxalt sätt. Jag är ju medveten om att det inte är fråga om någon somatisk sjukdom. Ändå är hela upplevelsen i allra högsta grad fysisk. Och den försvårar andningen under stora delar av dagarna. Försvårar på så sätt att andningen blir ansträngd. Upplevelsen blir att luften får ta en omväg nere i bröstet. Eftersom där är någonting i vägen. Någonting som pressar revbenen ifrån mitt center. Något som är så verkligt att jag får impulsen att plocka bort den. Som om jag skulle kunna det. Kanske kräkas upp den. Operera bort den. Eller bara sticka en nål i bröstet för att lätta på trycket. Som en ballong.

Det har jag samtalat med mig själv om idag. Detta ledde mig så småningom till dagens konstaterande:
"Om en får ångest av att känna lycka, då är det inte konstigt att en inte kommer ur en depression."

Jag har perioder då det sker. Alltså att jag får ångest av det. Mer förr än nu. Nu händer det rent av ganska sällan. Jag kan bli förvånad när jag upplever lycka. Men jag får i regel inte ångest av det längre. Jag lider med dem som fortfarande är där. Det är ett litet helvete. Dock upplevde jag det inte själv som ett helvete just då jag befann mig där. Det var ju i stort sett det enda jag kände till. Det var "normalt". Vilket gör det hela än mer sorgligt när en har ett annat perspektiv.

Nu är jag typ astrött för jag har seglat långt med mina tankar idag. Nu ska jag segla ut i drömmarna istället och hoppas att de tar mig till någon fin plats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar