tisdag 19 januari 2016

Att pussla

Jag plockar upp en pusselbit, helt säker på att det är den jag behöver. Den jag letat efter. Den passar inte. Ovetandes om att det är samma bit upprepar jag proceduren. Inte förän kanske femte eller sjätte gången inser jag att det är samma bit jag förgäves försöker få att passa. Trots att jag nu vet om att det är samma bit försöker jag ytterligare några gånger. Den kanske passar denna gången. Jag fortsätter. Den har ju exakt rätt färg, nyansskiftningar och linjer. Det bara måste vara den. Jag vill så gärna att det ska vara den. Att den ska passa. Jag vill komma vidare med pusslet. Och den här biten är för bra för att inte vara den som ska passa och vara den som får mig att ta mig ett steg närmre målet. Så jag fortsätter försöka. Om och om igen. När jag nu ändå har hittat en bit som på håll tycks passa så fint så vill jag inte släppa den. Trots att den vid närmare anblick inte alls passar så försöker jag desperat. För jag är desperat. Jag vet inte hur jag ska kunna hitta den biten som faktiskt passar. Jag vet inte var jag ska börja leta. För det här är nämligen inget pussel som kommer förpackat i en låda, med en bild att följa och ett särskilt antal bitar. Det här pusslet har ingen yttre gräns och bitarna är upp till mig att hitta. Så jag fortsätter att envisas och den fortsätter att göra måtstånd. Hur gärna jag än vill så kommer den inte att passa. Hur många gånger jag än försöker så kommer den inte att ändra form. Om jag ska komma någon vart är det dags att jag börjar leta efter den biten som faktiskt passar. Släppa det estetiska. Kanske har biten en helt annan färgton än vad jag antar. Dags att leta efter rätt form. Släppa tanken om att den ska se ut på ett visst sätt. Istället tänka praktiskt. Hur den behöver vara utformad för att passa med de andra bitarna. Det är det som behövs för att skapa enn helhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar