fredag 12 februari 2016

Fredagsfunderingar.

Så många alkoholfyllda flaskor klirrar i sina systemet-påsar på väg till så många ställen. Ikväll. Igen.
Aldrig ska några klirrande systemet-påsar bäras hem till mig.
Det är min önskan.
Det är mitt beslut.

Det är många som jag stött på som tycker det där vinet till maten är en självklarhet. Lite lyx sådär.  
Eller ölen efter jobbet.
Eller cidern på kompiskvällen.
Eller drinken på krogen.
Eller spriten på festen.
Något en unnar sig.
Det är inte frågan om varför. Det bara är självklart.
__________
Lite om mitt förhållande till alkohol i min historia:

För mig är det inte heller så mycket frågan om varför. Det är lika självklart för mig.
Att jag inte dricker.
Jag har inte vuxit upp med alkohol i familjen. Skonad och jag tackar mina föräldrar för den klokheten (jag ser det som en klokhet) Jag hade inte så många vänner. Och där med fastnade inte jag i något gäng där grupptryck rådde.
För mig var alkohol, när jag var liten, bara någonting som "fullgubbar" konsumerade. Det gjorde att jag blev rädd för alkohol för jag trodde att en blev sådär gränslös, förvirrad och ja, obehaglig när en drack. Om så bara lite. När jag insåg att det inte stämde började jag också notera samtal i korridorerna på skolan. Ord som "fylla" och meningar som "jag var så jävla packad jag minns ingenting!" Eller "jag har ingen aning om vad jag gjorde jag var så jävla full"
Det skrämde mig som har (och än mer då) sådant oerhört kontrollbahov.

De drack för att bli fulla. Det är målet.
Så småningom förstod jag att en kan dricka utan att bli full. Men på högstadiet och gymnasiet fanns inte det på kartan.

Jag var på en fest en gång. Det var en premiärfest på en teater. Jag tänkte. Fest. Så INTE min grej. Men  jag vill inte va tråkig så jag är på. Det var ju ändå på teatern och där känner jag mig trygg och hemma. Så tänkte jag. En stund in kommer en kille, 20-25. Jag var nog 18. Vi var med i kören ihop men vi var så många där så just honom kände jag inte. Vi hade nog inte sagt mer än Hej till varann.
Han kom lite lätt ostadig fram till mig med ett stort flin.
Han sa "du såg ledsen ut förut, varför då? Säg till om det är nåt" samtidigt som han la armen om mig. Han var obehagligt nära och luktade öl.
Jag sa: "Det är okej. Jag är trött. Jag ska nog gå hem nu." Samtidigt som jag varsamt flyttade hans arm från mina axlar.
Just det där var en väldigt oskyldig händelse. Men tillräcklig för mig. Tillräcklig eftersom jag insåg att den här situationen var harmlös men obekväm nog för mig. Jag går inte till en plats medvetet där jag ökar risken att utsättas för obehagliga situationer med så hög procent. Jag tycker inte om att folk tar sig friheter i ett tillstånd när de inte är 100% kapabla att föra en vettig dialog om saken. Kalla mig torrboll och tråkig. Jag står ut med det. Bara jag får känna mig bekväm och trygg.
_______

Nå, vad är det jag vill med allt det här. Jag vill inte säga "drick inte!" Eller bjuda på nån jäkla moralkaka. Mest ville jag kanske lufta mina tankar. De som kommer varje gång jag hör en klirrande systemet-påse. Eller varje gång jag ser en lång ringlande kö utanför det statligt ägda bolaget med den gröna skylten.

Tanken på vad de alla har för anledning.
Bara för det är helg.
Tuff vecka på jobbet.
Det är feeest!
Myskväll med gänget.
Till middagen.
Måste ha! Nu!
Till dottern/sonen.
Because life. Thats why.
Eller så vet de inte alls, det är bara rutin.

Finns lika många anledningar att dricka som det finns att inte göra det. Ändå ställs frågan nästan uteslutande till de som väljer att avstå "Varför?"
Det sägs att det kan vara känsligt att fråga en som dricker, varför hen gör det. Men hur ska vi annars kunna fånga upp folk i tid.
Själv svamlar jag mest när jag får frågan "Varför inte" många får en bekymrad ton i ansiktet. Tror kanske att det handlar om ett trauma. Men det gör det inte.
Jag se bara inte vitsen. Jag vill behålla kontrollen och varför prova en ny dryck som jag vet är farlig för vissa människor, när jag redan tycker att cola är gott och att jag kan hantera det. Jag vill heller inte medvetet ta mig till platser där det till 99% sannolikhet befinner sig människor utom egen och andras kontroll. Jag blir bara väldigt ledsen och kan inte låta bli att känna mig djupt oroad allternativt äckligt obekväm. Beroende på.
För mig är det bara självklart att inte dricka. Så enkelt är det. Jag hindrar inte medvetet andra från att dricka. Men jag kommer inte följa med om de kommer att göra det. Det är mitt sätt att visa vad jag står. Ett form av statement kanske en kan kalla det. Jag tycker dessutom att barer och krogar är läskiga platser och säg vad du vill men det kommer aldrig bäras några klirrande systemet-påsar hem till mig.
Det är min önskan.
Det är mitt val.

Tack för ordet.
Det var allt för ikväll.
Nu:
Fredagsmys med katten.